Thekla Knös

1815–1880.

Diktare, fotograf.

Efter att fadern Gustav, som var kyrkoherde i Västeråker och Dalby avled 1828, flyttade modern Alida och dottern Thekla till Uppsala. De bosatte sig i huset vid Östra Ågatans norra ände som numera ingår i Fjellstedtska skolans lokaler under namnet Kavaljeren.

Thekla Knös och hennes mor kom att bli kända i Uppsala som ”de små knösarna” och deltog flitigt i stadens sociala och litterära liv. Thekla Knös gav språklektioner och ”de små knösarna” höll också litterär salong i hemmet under medverkan av Geijer, Atterbom, Järta, Törneros och Wennerberg. Knös gjorde även översättningar, vilket var en inkomst för flera 1800-talskvinnor ur övre medelklassen.

På Atterboms uppmaning tävlade Knös i akademien med diktcykeln Ragnar Lodbrok och vann Svenska akademiens stora pris 1851. Flera av hennes verk blev även tonsatta.

Hon gav också ut Fotografier över det forna Uppsalalivet, boken Året, med undertiteln Teckningar ur barndomslivet samt sagoböcker och andra böcker för barn.

Efter moderns död 1855 drabbades Knös av djup nedstämdhet och det som höll henne uppe var hennes religiositet och vännerna. Hon vistades hos olika vänner och släktingar och togs även om hand av Malla Silfverstolpe under en period. Hennes psykiska hälsa försämrades dock och Thekla Knös avled efter 16 års vistelse på Växjö Hospital.

Följande expempel på Knös diktning är hämtad från Dikten ”Önskan i salongen” ur Dikter, Band 1-2, 1852–1853.

Ack, bleve nu strålande salen.
Ack, bleve den hastigt förbytt
Till tysta, skuggiga dalen.
Där lyckliga timmar ha flytt!
O! vore mjuka divanen
Min kära, mossiga sten!
Och mattan- blommiga planen,
Och lampan-kvällsolens sken!

Ack, vore var viskande tärna
En smärt och skimrande björk;
Var bugande herre- hur gärna!-
En gran som susade mörk!
Musiken- fåglarnas kvitter
Och sorlet- böljornas sång!-
Men – i salongen jag sitter,
Och tiden göres mig lång.

 

Gravplats: 0112-0591

Toppbild: Thekla Knös, okänt år. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hans Järta

1774–1847.

Ämbetsman, politiker, författare.

Hans Järta (ursprungligen friherre Hans Hierta) blev student i Uppsala vid 13 års ålder, tjänsteman i kabinettet för utrikes brevväxling som 18-åring och sekreterare i Justitierevisionsexpeditionen fyra år senare.

Som artonåring umgicks Järta med männen i sammansvärjningen mot Gustav III. Järta befann sig på maskeradbalen 1792 när skottet mot Gustav III avlossades. Efteråt gav Järta delvis vilseledande uppgifter om skottillfället men huruvida han var inblandad i själva mordplanen, finns bara indiciebevisning. Han stod heller aldrig anklagad för inblandning i mordet.

Järta avsade sig både adelskap och sitt riksdagsmannaskap vid riksdagen 1800 i protest mot Gustav IV Adolf och det monarkiska enväldet och tog namnet Järta (släktnamnet var Hierta).

Järta var en av männen bakom 1809 års statskupp och tillhörde, efter kungens abdikation, de ledande vid riksdagen samma år. Han var sekreterare i konstitutionsutskottet vid utarbetandet av 1809 års regeringsform.

Järta var också landshövding i Kopparbergs län 1812–1822, ledamot av Svenska Akademien 1819 samt flyttade till Uppsala 1825 där han verkade som författare. I Uppsala höll Järta litterär salong, vilken konkurrerade med Malla Silfverstolpes salong.

Senare blev Järta chef för riksarkivet från 1837–1844.

Den höga gravstenen som pryder gravplatsen avser hans son med samma namn, vilken som ung student avled 1825.

 

Gravplats: 0112-0588

Toppbild: Hans Järta. Foto: Ur Emil Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, vol 9 (1910) / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Carl Hård

1768–1840.

Generalmajor.

Carl Hård föddes på Jällsta gård i Viksta socken och blev vid 20 års ålder löjtnant vid Upplands regemente. Han deltog i Finska kriget 1788–1790 och utmärkte sig i första slaget vid Svensksund 1789. Året efter deltog Hård vid sjöslaget i Fredrikshamn, ett slag där Gustav III förde befälet.

Som major deltog Hård i belägringen av Stralsund 1807, av Liers skans 1808 i Norge samt i försvaret av Sävar och Ratan 1809. Vid slaget i Leipzig 1813 anförde han som överstelöjtnant regementet och utsågs sedan till överste i armén. Därefter deltog han i marschen till Brüssel och i fälttåget till Norge.

Carl Hård blev generalmajor 1822 och tog avsked 1835. Vid sidan av sin karriär som militär, var Hård konstsamlare och under sina sista år bodde han i Uppsala nära Fyrisån (sedermera Ofvandalska gården). I Uppsala tillbringade han tid i de akademiska kretsarna kring Geijer och Atterbom.

Hårds konstsamling, bestående av ett hundratal oljemålningar, skänktes sedermera till Uppsala universitet. Donationen lade grunden till Uppsala universitets konstmuseum.

 

Gravplats: 0103-0177

Toppbild: Porträtt av Carl Hård målad av J.G. Sandberg. Foto: Riksarkivet / Svenskt Biografiskt Lexikon. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

Ann Margret Holmgren

1850–1940.

Författare, kvinnosakskvinna.

Ann Margret Holmgren var en av de ledande inom kvinnorörelsen för rösträtt och fred. I början av 1900-talet blev hon genom Ellen Kay och Lydia Wahlström alltmer engagerad i kvinnofrågan.

Holmgren deltog 1902 i bildandet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och reste runt i landet, agiterade och höll föredrag i rösträttsfrågan fram till att allmän rösträtt beslutades i riksdagen 1919.

Holmgren var vice ordförande i Sveriges Kvinnliga Fredsförening och en av stiftarna av Sveriges kvinnors Medborgarförbund 1921.

Hon publicerade broschyrer med anknytning till rösträttsarbetet och gav också ut levnadlevnadsteckningar i böckerna Pionjärer (1928–1930) och Minnen och tidsbilder (1926).

 

Gravplats: 0125-1141

Toppbild: Ann Margret Holmgren, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Stockholms stadsmuseum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Jan Fridegård

1897–1968.

Författare.

Johan Fridegård, känd som Jan Fridegård, växte upp i ett statarhem utanför Enköping och debuterade 1931 med diktsamlingen Den svarta lutan. Innan debuten, arbetade han inom flera olika yrken men var i perioder arbetslös och utan inkomster.

Fridegård skrev artiklar för den revolutionära tidskriften Brand och hans första roman, En natt i juli, kom ut 1933. Frigörelsemotivet gestaltas i den självbiografiska romansviten Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936).

Under andra världskrigets beredskapsstämningar började Fridegård berätta om den upproriske trälen Holme i Trägudars land (1940), Gryningsfolket (1944) och Offerrök (1949).

Fridegård flyttade flera gånger i sitt liv och bodde under senare delen av sitt liv på Bredmansgatan 7A i Uppsala.

Vid Övergrans kyrka i Håbo har ett museum tillägnats Jan Fridegård.

 

Gravplats: 0105-0304

Toppbild: Jan Fridegård i sin bostad, Uppsala 1948. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Ebba Boström

1844–1902.

Filantrop, grundare av Samariterhemmet.

Ebba Boström föddes på Östanå slott i Roslagen. Hon intresserade sig tidigt för att hjälpa sjuka och ägnade sig åt filantropisk verksamhet. Mellan 1878–1881 vistades Boström i England för att studera kristligt hjälparbete och gick där en sjukvårdsutbildning. I London och Manchester var hon knuten till den evangeliska väckelserörelsen.

1882 flyttade hon till Uppsala, övertog Uppsalas sedlighetsförenings räddningshem för flickor, inköpte på egen bekostnad nya lokaler och utvidgade verksamheten med utbildning av blivande medarbetare.

Boström lät också bygga ett barnhem för ”värnlösa” (blottställda, utlämnade) flickor.

Ett nytt sjukhus på Dragarbrunnsgatan 74 stod färdigt 1893 och fick namnet Samariterhemmet. Där påbörjade hon utbildningen av diakonissor, och ett hus inköptes till hem för eleverna.

1899 överlämnade Boström hela egendomen till Stiftelsen Samariterhemmet.

Ebba Boströms farbror är filosofen Christopher Jacob Boström som också är gravsatt på Gamla kyrkogården.

 

Gravplats: 0126-1165

Toppbild: Ebba Boström, okänt år. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Per Daniel Amadeus Atterbom

1790–1855.

Författare, litteraturhistoriker, filosof.

Redan som 17-åring blev Atterbom en av de ledande i sällskapet Musis Amici (senare Auroraförbundet) som ville reformera den svenska litteraturen i nyromantisk anda.

Den litterära revolutionen som Atterbom ville leda påbörjades 1810 med den kritiska och satiriska tidskriften Polyfem. Tillsammans med V.F. Palmblad startade han tidskriften Phosforus, som hävdade poesin som en andlig kraft med förmåga att förvandla livet.

Med vännerna Geijer, Palmblad och Törneros hade Atterbom ett älskvärt och själfullt familjeumgänge, och i Malla Silfverstolpes salonger var Atterbom och andra romantiker under årtionden intimt hemmastadda.

Atterbom blev professor i teoretisk filosofi 1828, professor i estetik och modern litteratur 1835 och var också ledamot av Svenska Akademien från 1839.

Bland hans verk kan sagospelet Fågel Blå (1814), det lyriska sagospelet Lycksalighetens ö (1824–1827) och Samlade dikter (1837–1838) nämnas. I Svenska siare och skalder (1841–1845) porträtteras Swedenborg, Ehrensvärd och Thorild. Där skildras också Stiernhielm, Dahlin, Kellgren och Bellman.

 

Gravplats: 0152-0060

Toppbild: Per Daniel Amadeus Atterbom, målning av Johan Gustaf Sandberg 1831. Foto: Nationalmuseum / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Malla Silfverstolpe

1782–1861.

Författare.

Magdalena (Malla) Silfverstolpe blev tidigt moderlös och växte upp hos moderns släktingar på släktgodset Edsberg. Hon och maken David Silfverstolpe flyttade till Uppsala 1812 och fann sig snabbt tillrätta i den stimulerande akademiska och vittra miljön.

Efter makens död 1819 började Silfverstolpe ”hålla salong” på fredagsaftnarna för dåtidens högre socitet där personer ur de kulturella och vetenskapliga kretsarna deltog. Salongen hölls i Uppsalahemmet vid Stora torget, där bland andra romantikerna Geijer och Atterbom samlades.

Här erbjöds möjlighet att lyssna till både högläsning av litteratur och till musik. Det debatterades, sjöngs visor och lästes brev. Både Malla Silfverstolpe och Thekla Knös, som själv höll salong, har beskrivit dessa träffar i sina respektive dagböcker.

Malla Silfverstolpe hade en förmåga att samla och bjuda in talanger och i hemmet togs flera berömdheter emot, såsom Jenny Lind, H.C. Andersen och C.J.L. Almqvist. Malla Silfverstolpe deltog i striden kring Almqvists bok Det går an (1839) med motskriften Månne det går an? (1840).

 

Gravplats: 0104-0249

Toppbild: Malla Silfverstolpe 1850-tal. Foto: Okänd fotograf / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Gösta Knutsson

1908–1973.

Författare, radioman.

Gösta Knutsson kom till Uppsala 1927 och blev fil.mag. i latin och klassisk fornkunskap 1931. Han var ordförande i allmänna sången 1959–1970 och sekreterare i OD.

Som studentkårens ordförande 1936–1938 blev Knutsson platsombud och hallåman för Radiotjänst i Uppsala och började därmed sin yrkesbana inom Sveriges Radio.

Som radioman blev Knutsson framför allt känd som organisatör av frågesport som under lång tid var en av Sveriges Radios största succéer. Programmet ”Vem vet vad” började sändas 1939 tillsammans med Gösta Knutssons medarbetare ”allvetaren” Einar Haglund.

Förstaupplaga av Pelle Svanslös och taxen Max från 1944, utgiven av Bonniers Barnbibliotek. Foto: Upplandsmuseet.

Gösta Knutsson vid skrivbord, Uppsala 1942. Foto: Gunnar Sundgren / UUB.

Under flera årtionden ledde Knutsson en rad populära programserier av underhållningskaraktär, exempelvis Månadens magasin, Oförberedda talares klubb, Knepiga klubben och även program för de yngsta radiolyssnarna.

Samtidigt med radioverksamheten blev Knutsson en av Sveriges mest kända barnboksförfattare. 1939 gav han ut barnboken Pelle svanslös på äventyr, vilken blev en stor succé och översattes till tio språk. Boken inledde en serie på tolv böcker om Pelle, Maja, Bill och Bull, Elake Måns och de andra katterna.

 

Gravplats: 0148-1908B

Toppbild: Gösta Knutsson, Uppsala 1948. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Erik Gustaf Geijer

1783–1847.

Historiker, filosof, författare och tonsättare.

Erik Gustaf Geijer, en av Uppsalas genom tiderna största kulturpersonligheter, föddes på Ransäter i Värmland och kom som student till Uppsala 1799. Som informator vistades han 1809–1810 i England där han uppmärksamt iakttog samhällsliv och kulturliv.

Geijers förståelse för de intellektuellas kritik ökade under en resa till Tyskland 1825 och mot romantikens fantasier började han inta en mer verklighetsinriktad hållning. Detta gav han uttryck i Minnen (1834).

Geijer insåg medelklassens betydelse i samhället och det berättigade i dess frihetskrav, och som en följd av den förändrade samhällsanalysen skedde en politisk omorientering bort från konservatismen. Detta ”avfall” tillkännagav han 1838.

Geijers förmåga att se och formulera väsentliga sammanhang i sin samtid gjorde honom till en stark röst i opinionsbildningen. Bland hans mest betydande verk hör Svea Rikes hävder (1825) som skildrar Sveriges äldsta historia och Svenska folkets historia (1832–1836).

Geijer var en glansfull föreläsare, djuplodande forskare och en av de ledande i de litterära kretsarna i Uppsala på 1830-talet. Han kom också att stå i centrum för musiklivet, och komponerade sånger, pianosonater, stråkkvartetter och annan instrumentalmusik.

Erik Gustaf Geijer var professor i historia 1817–1847 och blev ledamot av Svenska Akademien 1824. Han bodde på Svartbäcksgatan 17 och flyttade därefter till Övre Slottsgatan 2. 1846 flyttade Geijer till Stockholm.

Följande är hämtad från dikten ”Natthimmelen” ur Samlade skrifter, Band 1-13 1849–1855.

Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

 

Gravplats: 0104-0248

Toppbild: Erik Gustaf Geijer, litografi från 1840-talet. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild