Oscar Arpi föddes i Börstil i nordöstra Uppland 1824.
Arpi var dirigent för Allmänna sången 1852–1871 och för OD 1853–1854, samt också musiklärare vid Katedralskolan i Uppsala 1855–1876.
Han var Uppsala studentkårs ledare 1852–1871 och ledde Allmänna sången när kören erövrade första priset vid den internationella sångartävlingen för manskörer i paris 1867.
Oscar Arpi med taktpinne och stämgaffel, ca 1870. Foto: Heinrich Osti / UUB.
Konsertaffisch med Allmänna Sången från 1853. Foto: UUB.
Arpi var temperamentsfull, hade en teknisk musikbegåvning och en magnetisk och personlig dirigenttalang.
Jane Miller Thengberg föddes i Greenock, Skottland och efter faderns död flyttade modern med sina två barn tillbaka till Sverige.
Miller Thengberg bedrev pedagogiska studier i Sverige och utomlands och undervisade som guvernant i Stockholm 1845-1852. En kort tid var hon också guvernant i Skottland.
1853 flyttade hon till Uppsala där hon snart träffade sin blivande make, bibliotekarien och läraren vid katedralskolan Pehr Adrian Thengberg.
Miller Thengberg var starkt engagerad i frågan om flickors utbildning. Med stöd av sin man Adrian Thengberg, P. D. Atterbom, Malla Silfverstolpe och Gunnar Wennerberg grundade hon en flickskola 1855 med namnet Klosterskolan.
Undervisningen bedrevs i den byggnad på nuvarande Klostergatan. Skolan fick snabbt rykte om sig att vara landets bästa flickskola. Huset har sina rötter i den medeltida bebyggelsen och ligger i kvarteret norr om det gamla klosterområdet.
När Miller Thengberg åtta år senare rekryterades som föreståndare för Högre lärarinneseminariet, med övningsskola i Stockholm, hade 130 flickor hunnit få skolundervisning i huset.
Hon var också en av initiativtagarna till Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.
Jane Miller Thengberg ligger begravd på Västgöta nations gravplats som tillkom genom en donation av makarna Adrian Thengberg (död 1859) och Jane Miller Thengberg. Hon betalade såväl det långa järnstaketet som gjutningen av det skulpterade lejonet utfört av bildhuggaren W. Hoffman.
Genom Hugo Alfvéns förmedling fick Sven Lilja en elevplats vid Musikkonservatoriet i Stockholm och studerade där från 1912–1917.
Efter några år som skådespelare arbetade han som sång- och musiklärare i Sundsvall, musiklärare vid Stockholms folkhögskolor, kantor i Sofia församling och dirigent för Stockholms arbetarsångförening och Stockholms sångarförbund. Sven Lilja introducerade den moderna allsången och gjorde den till en folkrörelse.
Han ledde en allsångsrörelse på landsbygden och i radio men framför allt på Skansen där han för första gången ledde rörelsen 1935. Under följande år kom allsångsaftnarna på Skansen att bli en stående institution.
Sven Lilja spelar också sig själv i filmen “Kärlek och allsång” från 1944.
Barbro Holmdahl var lärare vid Vårdhögskolan och utbildad sjuksköterska vid Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola. 1990 blev hon hedersdoktor vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet. Dessförinnan hade Holmdahl utbildat sig till psykolog.
Som författare har hon bland annat gett ut Boken om Henrik (1986), vilken skildrar den egna sonens sjukdom och död. Andra böcker hon gett ut är Tusen år i det svenska barnets historia (2000) och Sjuksköterskans historia (1994).
Ett av flera sätt som hon använde för att utbilda sina studenter var att ta med dem på rundvandring i Uppsala och berätta om dåtida sjukvårdsinrättningar och fattighus. Hon undervisade också i krishantering.
I åttaårsåldern drabbades Hildur Akselsson av barnförlamning (polio) och som rullstolsburen lyckades hon skaffa sig en god humanistisk utbildning. Hon hade ingen formell lärarutbildning men hade talang för att undervisa barn.
Vid 19 års ålder påbörjade hon en verksamhet i sitt föräldrahem på Villavägen 3 (Villa Tomtebo) som skulle bli känd som ”tant Hildurs skola” och en välkänd institution i Uppsala i 37 år.
1913 flyttade familjen till hörnhuset Skolgatan 33 vid västra Strandgatan med utsikt över ån och ”Magdeburg”. Till hennes elever hörde bland andra Dag Hammarskjöld och Gunnar Weman. Om Hammarskjöld, nämnde Hildur Akselsson att han hade lätt för att lära.
Agnes Geijer föddes i oktober 1898 i ett akademikerhem i Uppsala. Hon blev sedermera lärare i konst- och textilhistoria vid Fackskolan för huslig ekonomi 1921–1927 och amanuens vid Statens historiska museum samt vid Nationalmuseum. Hon var även sin tids ledande forskare inom nordisk textilhistoria.
Hon var ledare för Pietas konserveringsavdelning 1930–1949 samt chef för Riksantikvarieämbetets textilavdelning.
1938 disputerade Geijer med en avhandling om forntida textilier från utgrävningarna på Björkö (Birka) och gjorde en banbrytande insats inom textilforskningen. Textilierna funna vid Birka var av olika material och framställda olika, ibland med okända tekniker. Geijers arbete med Birkafynden visade att vikingatida dräkter kunde rekonstrueras samt att de kunde ursprungsbestämmas.
Agnes Geijer gav ut flera skrifter, exempelvis Medeltida textilier av svensk tillverkning, Textila skatter i Uppsala domkyrka och Ur textilkonstens historia som har översatts till engelska, vilket gett henne internationellt erkännande.
För att stärka den nordiska textilforskningen inrättade hon stiftelsen Agnes Geijers fond för nordisk textilforskning och stiftelsen har varit aktiv sedan 1988.
Agnes Geijer t.h. vid en konserverad polsk fana från 1600-talet tillhörande Svenska Statens trofésamling. Foto: Statens Trofésamling 1959.
Agnes Geijer t.h. på Pietas textilkonservering. Foto: Ur Svenska Journalen 1942.
Efter examen vid Gymnastiska institutet i Stockholm 1893 flyttade Hildur Ottelin till Skolgatan 10 i Uppsala och bodde där en tid med sin bror. Under flera år arbetade hon som gymnastiklärare och sjukgymnast vid Lindska skolan och Anna Wikströms handelsskola för blinda kvinnor.
1903 investerade Ottelin i två gårdar vid Stamgatan (dagens Geijersgatan) 7 och 10 med avsikt att hyra ut bostäder och bosatte sig själv i nummer 10. Ett år senare köpte hon mark av kyrkoherde Otto Myrberg i Rickomberga som senare såldes billigt till arbetarfamiljer och tillsammans med dem bildades en egnahemsförening, Rickomberga Egna Hem, där hon var verkställande direktör 1904–1923.
Senare blev Ottelin bostadsinspektris under hälsovårdsnämnden och 1912 blev hon, som första kvinna, ledamot av stadsfullmäktige när hon valdes in för socialdemokraterna. Likaså blev Ottelin även den första kvinnan i drätselkammaren.
Som politiker blev hon känd för sina många kontroversiella förslag och engagemang i bostadsfrågor och i äldrefrågor. Hildur Ottelin fortsatte att engagera sig i kommunala frågor fram till sin död.
Sedan 1950 bär en gata i Uppsala, i området Rickomberga hennes namn.
Ida Norrby blev som barn placerad hos farbrodern, professor Carl Norrby och dennes hustru, pedagogen Jane Miller Thengberg i Uppsala.
Bortsett från några korta vistelser i födelsestaden Kalmar tillbringade hon sin barn- och ungdomstid i Uppsala. Efter småskollärarutbildningen studerade Norrby huslig ekonomi, kemi, fysiologi och hälsolära i Edinburgh.
Tillbaka till Uppsala 1894 fick hon anställning vid avdelningen för huslig ekonomi vid Uppsala Enskilda Läroverk där J. A. Lundell var rektor. Följande år bildades Fackskolan för huslig ekonomi, där Norrby var föreståndare till 1933.
Fackskolan för huslig ekonomi, Trädgårdsgatan 14, Uppsala 1938. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.
Examen på Fackskolan för huslig ekonomi, okänt år. Foto: Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet.
1903 gav Norrby ut Hemmets kokbok som kom ut i 50 upplagor (1994) och hon stod också bakom utarbetandet av Lilla kokboken (1926), Skolans kokbok (1925) och Stora kokboken (1926).
Hon var en av grundarna av Sveriges husmodersföreningars riksförbund och var dess ordförande 1919–1926 och ordförande både i Svenska skolkökslärarinnors förening 1913–1926 samt i Svenska slöjdlärarinneföreningen 1919–1929.
Ida Norrby var också ledamot av stadsfullmäktige i Uppsala 1919–1930 och blev hedersdoktor vid Uppsala universitet 1927.
