Anna-Ma Toll genomgick Socialinstitutet i Stockholm 1934–1936 och utbildades vid Röda Korsets sjuksköterskeskola 1936–1939.
Mellan 1941–1943 arbetade hon som kurator på pensionsstyrelsens kuranstalt i Korseberga samt som sjukhuskurator på Akademiska sjukhuset i Uppsala och var sjukhusintendent där mellan 1948–1953.
Toll deltog till räddningsarbetet i Ungern 1956 och i Skopje 1963 och var också under en period anställd vid Rädda Barnen och var byrådirektör vid SIDA 1968–1980.
Toppbild: Anna-Ma Toll, ca 1970 från Wennergren Center i Stockholm med personal från avdelningen Befolkningsbyrån. Foto: Pelle Stackman / SIDA. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Barbro Holmdahl var lärare vid Vårdhögskolan och utbildad sjuksköterska vid Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola. 1990 blev hon hedersdoktor vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet. Dessförinnan hade Holmdahl utbildat sig till psykolog.
Som författare har hon bland annat gett ut Boken om Henrik (1986), vilken skildrar den egna sonens sjukdom och död. Andra böcker hon gett ut är Tusen år i det svenska barnets historia (2000) och Sjuksköterskans historia (1994).
Ett av flera sätt som hon använde för att utbilda sina studenter var att ta med dem på rundvandring i Uppsala och berätta om dåtida sjukvårdsinrättningar och fattighus. Hon undervisade också i krishantering.
Karl Gustaf Lennander blev student i Uppsala 1875 och sedermera docent samt professor i kirurgi och obstetrik 1891.
Med honom inleddes den moderna bukkirurgin i Sverige och 1889 utfördes den första operationen vid peritonit (bukhinneinflammation) utgången från appendix (maskformiga bihanget). Resultaten presenterade Lennander 1902 då han också förordade tidig operation vid appendicit (blindtarmsinflammation). Lennander publicerade flera studier inom kirurgi och gynekologi.
Lennander blev ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1893, Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1902 och Kungliga Vetenskapsakademien 1905. Lennanders stora förmögenhet testamenterades till en stipendiefond vid Uppsala universitet och till Svenska Läkarsällskapet.
Opertationskurs, hösttermin 1890. Professor Karl Gustaf Lennander (sittande i ljus rock närmast operationsbordet) med studenterna Lindblad, Segerstedt, Floderus, Strandman, Kaijser, Olsson, Wennerström, Didriksson, Bodinsson, Nilsson. Foto: UUB.
Läkare vid Akademiska sjukhuset 1889. Kring porträtten syns fotografier på Fyrisån, Akademiska sjukhuset, hamnen med Pumphuset och Anatomiska institutionen, Uppsala universitet, trapphuset i universitetsbyggnaden, Botaniska trädgården, vy mot Akademiska sjukhuset samt slottet och domkyrkan, Flustret. Foto: Heinrich Osti / UUB.
1770 begav sig Carl Peter Thunberg, efter studier hos Carl von Linné på en nio år lång utlandsresa som påbörjades i Nederländerna. Där träffade Thunberg samtidens mest framstående botaniker.
Därefter bedrev Thunberg medicinska studier i Paris innan han som skeppsläkare avseglade från Nederländerna till Kapstaden, för att i tre år stanna för att utforska områdets natur. Studierna dokumenterades i Flora capensis (1-3, 1807–1813). Thunberg var den förste som beskrev floran i Sydafrika och har därför kallats den sydafrikanska florans fader.
1775 fortsatte Thunberg till Japan där han samlade ihop material till sin Flora japonica (1784). Verket var epokgörande för kunskaperna om Japans växtvärld och Thunberg erhöll hedersnamnet Japans Linné.
Plansch över japansk lönn hämtad från Icones plantarum Japonicarum [plansch 5 del V, 1805]. Foto: UUB.
Illustration (frontespis) ur Voyages de C. P. Thunberg au Japon […], tome I, Paris, An. IV [1796]. Foto: UUB.
1779 återkom Thunberg till Uppsala och efterträdde 1784 Carl von Linné d.y. som professor i medicin och botanik.
Thunberg gav också ut Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad åren 1770–1779 (1-4, 1788–1793). Samlingarna från resorna deponerades på universitetsbiblioteket.
Carl Peter Thunbergs gård Tunaberg norr om Svartbäcken i Uppsala, där han bodde resten av sitt långa liv, var känd för sina förnämliga trädgårdsodlingar långt in på 1940–talet.
Ebba Boström föddes på Östanå slott i Roslagen. Hon intresserade sig tidigt för att hjälpa sjuka och ägnade sig åt filantropisk verksamhet. Mellan 1878–1881 vistades Boström i England för att studera kristligt hjälparbete och gick där en sjukvårdsutbildning. I London och Manchester var hon knuten till den evangeliska väckelserörelsen.
1882 flyttade hon till Uppsala, övertog Uppsalas sedlighetsförenings räddningshem för flickor, inköpte på egen bekostnad nya lokaler och utvidgade verksamheten med utbildning av blivande medarbetare.
Boström lät också bygga ett barnhem för ”värnlösa” (blottställda, utlämnade) flickor.
Ett nytt sjukhus på Dragarbrunnsgatan 74 stod färdigt 1893 och fick namnet Samariterhemmet. Där påbörjade hon utbildningen av diakonissor, och ett hus inköptes till hem för eleverna.
1899 överlämnade Boström hela egendomen till Stiftelsen Samariterhemmet.
Ebba Boströms farbror är filosofen Christopher Jacob Boström som också är gravsatt på Gamla kyrkogården.
