Carl Peter Thunberg

1743–1828.

Botaniker, läkare.

1770 begav sig Carl Peter Thunberg, efter studier hos Carl von Linné på en nio år lång utlandsresa som påbörjades i Nederländerna. Där träffade Thunberg samtidens mest framstående botaniker.

Därefter bedrev Thunberg medicinska studier i Paris innan han som skeppsläkare avseglade från Nederländerna till Kapstaden, för att i tre år stanna för att utforska områdets natur. Studierna dokumenterades i Flora capensis (1-3, 1807–1813). Thunberg var den förste som beskrev floran i Sydafrika och har därför kallats den sydafrikanska florans fader.

1775 fortsatte Thunberg till Japan där han samlade ihop material till sin Flora japonica (1784). Verket var epokgörande för kunskaperna om Japans växtvärld och Thunberg erhöll hedersnamnet Japans Linné.

Plansch över japansk lönn hämtad från Icones plantarum Japonicarum [plansch 5 del V, 1805]. Foto: UUB.

Illustration (frontespis) ur Voyages de C. P. Thunberg au Japon […], tome I, Paris, An. IV [1796]. Foto: UUB.

1779 återkom Thunberg till Uppsala och efterträdde 1784 Carl von Linné d.y. som professor i medicin och botanik.

Thunberg gav också ut Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad åren 1770–1779 (1-4, 1788–1793). Samlingarna från resorna deponerades på universitetsbiblioteket.

Carl Peter Thunbergs gård Tunaberg norr om Svartbäcken i Uppsala, där han bodde resten av sitt långa liv, var känd för sina förnämliga trädgårdsodlingar långt in på 1940–talet.

 

Gravplats: 0101-0103

Toppbild: Carl Peter Thunberg, 1801. Gravör Anton Ulrik Berndes. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Edvard Raab

1841–1901.

Polismästare, friherre, rådman.

Edvard Raab blev polismästare i Uppsala 1879 och dog på sin post.

Hans ryktbarhet, som nådde långt utanför Uppsalas gränser, bygger dock inte så mycket på polisiära gärningar utan mer på Raabs språkliga kullerbyttor och tankevurpor. Albert Engström förevigade Raab genom många historier och teckningar i tidningen Strix.

Mycket av vad denne polismästare Raab sägs vara upphovsman till är uppenbart tillrättalagt av andra. Emellertid finns det förordningar och dekret från hans penna, vilka påvisar säregenheten.

Exempelvis stadgades det i ett gatureglemente:

”När ny snö fallit skall genast den gamla först undanskaffas”.

I en brottsplatsundersökning fastslogs: ”Av hålets storlek i väggen att bedöma, så torde tjuvarnas antal icke ha överstigit antalet av ett”. I instruktion för handhavande av anonyma brev stadgades: ”Anonyma brev skola oöppnade returneras till afsändaren”.

Edvard Raab, som beskrivits som hederlig, god och välgörande, gick ofta klädd i sin polismästaruniform. Gemytlig, faderlig och populär var Raab bland studenterna, trots att de då och då tillbringade nätter i arresten.

I förgrunden till höger polismästare Raab, bakom honom konstapel Sandgren, vid Uppsala domkyrka i samband trehundraårsminnet av Uppsala möte, Jubelfesten 1893. Fotograf: Heinrich Osti / UUB.

Poliskåren XII:5. Polismästaren Raab med sina mannar i vid Linneanum i Botaniska trädgården i Uppsala ca 1880-ca 1901. Flera av polismännens namn är antecknade på baksidan av monteringsarket. Fotograf: Alfred Dahlgren / UUB.

Gravplats: 0116-0836

Toppbild: Edvard Raab, Uppsala 1882. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Erik Ofvandahl

1848–1949.

Konditor, pekoralistisk poet.

Erik Ofvandahl blev tidigt föräldralös och kom som fattigvårdsbarn till byn Ovandal i Stora Tuna. Som vuxen tog Ofvandahl sitt namn från orten.

Som sockerbagargesäll kom Ofvandahl till Uppsala och startade 1885 eget konditori vid Östra Ågatan. Konditoriet flyttade 1905 till Sysslomansgatan 5 där konditoriet fortfarande är beläget. Det legendariska Ofvandahls blev snart en mötesplats för studenter och för litterära sammankomster.

Under 1880-talet deltog Ofvandahl ofta i den radikala studentföreningen Verdandis sammankomster, vilka ofta hölls på konditoriet. På dessa möten blev Ofvandahl känd för sina slagfärdiga repliker och debattinlägg på vers.

Han var en ansedd konditor, men berömmelsen härrör främst från det litterära skapandet i den pekorala genren. En del av produktionen bekostades av Ofvandahl själv.

Ulf Peder Olrog hyllade hans bagerikonst med följande rader: ”På Ofvandahls konditori bland kakor, har du och jag, min vän, båda fått våra hakor”.

Trots att Ofvandahl ibland utsattes för gyckel av studenterna var samtidens omdömen om honom odelat positiva. Erik Ofvandahl beskrivs som en person som vågade leva ut sin egenart samt att han var en behaglig sällskapsmänniska som gärna spelade på sin fiol. Författaren Birger Sjöberg skriver:

 

”I himlens klara sal, där goda tankar blomma, jag och konditor Ofvandahl får vila bland de fromma”.

 

Gravplats: 0130-1293

Toppbild: Erik Ofvandahl, okänt år. Foto: Svenskt Biografiskt Lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Ida Norrby

1869–1934.

Hushållspedagog.

Ida Norrby blev som barn placerad hos farbrodern, professor Carl Norrby och dennes hustru, pedagogen Jane Tengberg i Uppsala.

Bortsett från några korta vistelser i födelsestaden Kalmar tillbringade hon sin barn- och ungdomstid i Uppsala. Efter småskollärarutbildningen studerade Norrby huslig ekonomi, kemi, fysiologi och hälsolära i Edinburgh.

Tillbaka till Uppsala 1894 fick hon anställning vid avdelningen för huslig ekonomi vid Uppsala Enskilda Läroverk där J. A. Lundell var rektor. Följande år bildades Fackskolan för huslig ekonomi, där Norrby var föreståndare till 1933.

Fackskolan för huslig ekonomi, Trädgårdsgatan 14, Uppsala 1938. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Examen på Fackskolan för huslig ekonomi, okänt år. Foto: Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet.

1903 gav Norrby ut Hemmets kokbok som kom ut i ett fyrtiotal upplagor och hon stod också bakom utarbetandet av Lilla kokboken (1926), Skolans kokbok (1925) och Stora kokboken (1926).

Hon var en av grundarna av Sveriges husmodersföreningars riksförbund och var dess ordförande 1919–1926 och ordförande både i Svenska skolkökslärarinnors förening 1913–1926 samt i Svenska slöjdlärarinneföreningen 1919–1929.

Ida Norrby var också ledamot av stadsfullmäktige i Uppsala 1919–1930 och blev hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1927.

 

Gravplats: 0134-2143

Toppbild: Ida Norrby ca 1920–1930. Foto: Ellen Claeson / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Bruno Liljefors

1860–1939.

Konstnär.

Bruno Liljefors, son till kruthandlaren Anders och  Margareta Liljefors, studerade vid Konstakademin 1879–1882 och reste därefter till djurmålaren C. F. Deiker i Düsseldorf och därifrån till Grez-sur-Loing och vistades där med bland andra Carl Larsson i den svenska konstnärskolonin.

Bruno Liljefors blev en av landets främsta djurmålare med internationell ryktbarhet och är mest känd för sina natur- och djurmotiv. Liksom Carl Larsson blev Liljefors inspirerad av japansk konst och skapade dagsljusmåleriet enligt naturalismens principer. Med målningen “Tjäderspel” och “Nattstycke”, samt ytterligare ett par verk erövrade han andra klassens medalj på världsutställningen i Paris 1889.

Upptakten till Liljefors skärgårdsmålningar är Morgonstämning över havet från 1896 följt av en rad verk med havs- och fågelmotiv i regel målade i stort format: “Uv vid havet”, “Vilande havstrutar”, “Jagande lom”, “Rastande vildgäss” och “Storspovar” 1899.

Bland Liljefors publikationer kan memoarvolymen Det vildas rike (1934) nämnas. Samlingar av konst finns på Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Thielska galleriet och i Uppsala Universitet. Bruno Liljefors ateljé i Österbybruk är bevarad som museum.

 

Gravplats: 0206-1641

Toppbild: Bruno Liljefors, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Lotten von Kræmer

1828–1912.

Författare, filantrop.

Lotten von Kræmer växte upp i landshövdingefamiljen på Uppsala slott. Där fick hon ta del av uppsalaromantikens glansfulla sällskapsliv innehållandes personer såsom Malla Silfverstolpe, Atterbom och Wennerberg.

Själv debuterade von Kræmer 1863 med samlingen Dikter och gav också ut reseskildringar och skådespel. Hon blev också vän och lärde känna Thekla Knös och Ann Margret Holmgren.

Lotten von Kræmer intog en radikal position i kvinno- och fredsfrågor, deltog i den offentliga debatten och stödde kvinnorörelsen ekonomiskt. Hon inrättade det första kvinnliga stipendiet för kvinnliga studenter vid Uppsala Universitet.

Sin generositet visade Kræmer också mot Fredrika Bremerförbundet, Handarbetets vänner, Östermalms arbetsstuga för fattiga barn och Föreningen för kvinnans rösträtt i Stockholm.

Kræmer flyttade på 1870-talet till Östermalm i Stockholm och bodde där till sin död. Huset donerades till Samfundet De Nio som von Kræmer inrättade genom att testamentera större delen av sin förmögenhet till det. Samfundet De Nio, som fortfarande består, är en litterär akademi med uppgiften att stödja svensk litteratur genom prisbelöningar till svenska författare.

 

Gravplats: 0152-0048

Toppbild: Lotten von Kræmer, okänt år. Foto: Från Samfundet De Nios arkiv. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Thekla Knös

1815–1880.

Diktare, fotograf.

Efter att fadern Gustav, som var kyrkoherde i Västeråker och Dalby avled 1828, flyttade modern Alida och dottern Thekla till Uppsala. De bosatte sig i huset vid Östra Ågatans norra ände som numera ingår i Fjellstedtska skolans lokaler under namnet Kavaljeren.

Thekla Knös och hennes mor kom att bli kända i Uppsala som ”de små knösarna” och deltog flitigt i stadens sociala och litterära liv. Thekla Knös gav språklektioner och ”de små knösarna” höll också litterär salong i hemmet under medverkan av Geijer, Atterbom, Järta, Törneros och Wennerberg. Knös gjorde även översättningar, vilket var en inkomst för flera 1800-talskvinnor ur övre medelklassen.

På Atterboms uppmaning tävlade Knös i akademien med diktcykeln Ragnar Lodbrok och vann Svenska akademiens stora pris 1851. Flera av hennes verk blev även tonsatta.

Hon gav också ut Fotografier över det forna Uppsalalivet, boken Året, med undertiteln Teckningar ur barndomslivet samt sagoböcker och andra böcker för barn.

Efter moderns död 1855 drabbades Knös av djup nedstämdhet och det som höll henne uppe var hennes religiositet och vännerna. Hon vistades hos olika vänner och släktingar och togs även om hand av Malla Silfverstolpe under en period. Hennes psykiska hälsa försämrades dock och Thekla Knös avled efter 16 års vistelse på Växjö Hospital.

Följande expempel på Knös diktning är hämtad från Dikten “Önskan i salongen” ur Dikter, Band 1-2, 1852–1853.

Ack, bleve nu strålande salen.
Ack, bleve den hastigt förbytt
Till tysta, skuggiga dalen.
Där lyckliga timmar ha flytt!
O! vore mjuka divanen
Min kära, mossiga sten!
Och mattan- blommiga planen,
Och lampan-kvällsolens sken!

Ack, vore var viskande tärna
En smärt och skimrande björk;
Var bugande herre- hur gärna!-
En gran som susade mörk!
Musiken- fåglarnas kvitter
Och sorlet- böljornas sång!-
Men – i salongen jag sitter,
Och tiden göres mig lång.

 

Gravplats: 0112-0591

Toppbild: Thekla Knös, okänt år. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Hans Järta

1774–1847.

Ämbetsman, politiker, författare.

Hans Järta (ursprungligen friherre Hans Hierta) blev student i Uppsala vid 13 års ålder, tjänsteman i kabinettet för utrikes brevväxling som 18-åring och sekreterare i Justitierevisionsexpeditionen fyra år senare.

Som artonåring umgicks Järta med männen i sammansvärjningen mot Gustav III. Järta befann sig på maskeradbalen 1792 när skottet mot Gustav III avlossades. Efteråt gav Järta delvis vilseledande uppgifter om skottillfället men huruvida han var inblandad i själva mordplanen, finns bara indiciebevisning. Han stod heller aldrig anklagad för inblandning i mordet.

Järta avsade sig både adelskap och sitt riksdagsmannaskap vid riksdagen 1800 i protest mot Gustav IV Adolf och det monarkiska enväldet och tog namnet Järta (släktnamnet var Hierta).

Järta var en av männen bakom 1809 års statskupp och tillhörde, efter kungens abdikation, de ledande vid riksdagen samma år. Han var sekreterare i konstitutionsutskottet vid utarbetandet av 1809 års regeringsform.

Järta var också landshövding i Kopparbergs län 1812–1822, ledamot av Svenska Akademien 1819 samt flyttade till Uppsala 1825 där han verkade som författare. I Uppsala höll Järta litterär salong, vilken konkurrerade med Malla Silfverstolpes salong.

Senare blev Järta chef för riksarkivet från 1837–1844.

Den höga gravstenen som pryder gravplatsen avser hans son med samma namn, vilken som ung student avled 1825.

 

Gravplats: 0112-0588

Toppbild: Hans Järta. Foto: Ur Emil Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, vol 9 (1910) / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Carl Hård

1768–1840.

Generalmajor.

Carl Hård föddes på Jällsta gård i Viksta socken och blev vid 20 års ålder löjtnant vid Upplands regemente. Han deltog i Finska kriget 1788–1790 och utmärkte sig i första slaget vid Svensksund 1789. Året efter deltog Hård vid sjöslaget i Fredrikshamn, ett slag där Gustav III förde befälet.

Som major deltog Hård i belägringen av Stralsund 1807, av Liers skans 1808 i Norge samt i försvaret av Sävar och Ratan 1809. Vid slaget i Leipzig 1813 anförde han som överstelöjtnant regementet och utsågs sedan till överste i armén. Därefter deltog han i marschen till Brüssel och i fälttåget till Norge.

Carl Hård blev generalmajor 1822 och tog avsked 1835. Vid sidan av sin karriär som militär, var Hård konstsamlare och under sina sista år bodde han i Uppsala nära Fyrisån (sedermera Ofvandalska gården). I Uppsala tillbringade han tid i de akademiska kretsarna kring Geijer och Atterbom.

Hårds konstsamling, bestående av ett hundratal oljemålningar, skänktes sedermera till Uppsala Universitet. Donationen lade grunden till Uppsala universitets konstmuseum

 

Gravplats: 0103-0177

Toppbild: Porträtt av Carl Hård målad av J.G. Sandberg. Foto: Riksarkivet / Svenskt Biografiskt Lexikon. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

Karta laddas, vänta …

Ann Margret Holmgren

1850–1940.

Författare, kvinnosakskvinna.

Ann Margret Holmgren var en av de ledande inom kvinnorörelsen för rösträtt och fred. I början av 1900-talet blev hon genom Ellen Kay och Lydia Wahlström alltmer engagerad i kvinnofrågan.

Holmgren deltog 1902 i bildandet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och reste runt i landet, agiterade och höll föredrag i rösträttsfrågan fram till att allmän rösträtt beslutades i riksdagen 1919.

Holmgren var vice ordförande i Sveriges Kvinnliga Fredsförening och en av stiftarna av Sveriges kvinnors Medborgarförbund 1921.

Hon publicerade broschyrer med anknytning till rösträttsarbetet och gav också ut levnadlevnadsteckningar i böckerna Pionjärer (1928–1930) och Minnen och tidsbilder (1926).

 

Gravplats: 0125-1141

Toppbild: Ann Margret Holmgren, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Stockholms stadsmuseum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …