Efter studier vid Slöjdskolan och Konstakademin reste Karin Arosenius till Köpenhamn, Rom och därefter till Paris, där hon vistades samtidigt med makarna Karin och Carl Larsson.
Karin Arosenius skulpterade byster och statyetter med genremotiv såsom “Fiskargosse, som somnat från sitt metspö” 1881 och “Badande flicka” 1883 med flera.
Hon ställde ut på Salongen i Paris 1885, 1886 och 1888 samt på Världsutställningen 1889.
Toppbild: Karin Arosenius, 1901. Foto: Okänd fotograf, Svenskt porträttgalleri / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Adolph Törneros föddes i Eskilstuna på julaftonen 1794. Vid 12-års ålder började han försörja sig som privatlärare och skrevs 1812 in vid Uppsala universitet och blev sedermera professor i estetik 1829 och i latin 1832.
Större delen av livet tillbringade Törneros som akademisk lärare i latin och i den litterära sällskapskretsen kring Geijer och Atterbom, vilka tillhörde hans närmaste vänner.
Törneros är en av svensk litteraturs främsta brevskrivare och var en av sin tids främste reseskildrare. Från lärdomsstaden längtade Törneros varje vår ut på landet, där han från vår- till höstdagjämning, i sina många brev, beskrev intrycken från resorna i det mellansvenska sommarlandskapet runt Mälaren.
Landskap och miljöer tecknas med synnerlig detaljskärpa och äventyren och strapatserna skildras med ett synnerligen spänstigt och levande språk. I ett brev till modern 29 december 1828, beskrivs vandringen från hemmet till familjen Geijer klockan halv sju på julaftonen 1828:
”Snön knarkade barskt under galoschen – en tjugo graders köld bet snålt som en haj efter nästipp och öronlappar och fingerstumpar – stjärnhimlen stirrade med bistra ögon ned över den liksom till helgen vitklädda jorden – Orion, nyss uppkliven ur sydost, gnistrade så att man tycktes höra det – Månan [sic] låg ännu och tumlade sig i marvatten, men uppsprutade osedd en kaskad av strålar”.
Adolph Törneros beskrevs till det yttre som gänglig, med en spenslig fågelprofil. Vännen Atterbom fann ”i gestaltens snabba rörlighet och gångens flygande fart ett omisskännligt tycke av fågel”.
Sin sista jul tillbringade Törneros hos familjen Atterbom. Därefter insjuknade Törneros och avled i sitt hem tre veckor senare i vad som betecknades som en form av tyfus. Geijer sade:
”Han hade för litet barlast, därför flög han bort från oss”.
Vivi Täckholm studerade vid Stockholms högskola och bedrev botaniska studier i Berlin, London och Genève.
1926 flyttade hon tillsammans med maken, botanikprofessor Gunnar Täckholm, till Kairo och tillsammans kartlade de Egyptens växtvärld.
Efter makens död 1933 slutförde hon arbetet med Flora of Egypt som gavs ut i fyra delar, del 1 (1941), del 2 (1944), del 3 (1954) och del 4 (1966). 1946 blev Täckholm professor i botanik vid universitetet i Kairo och bodde där större delen av sitt liv.
Täckholm gav även ut ett flertal populära botaniska arbeten, såsom Faraos blomster (1951), Egypten i närbild (1964), Öknen blommar (1969) och Sagans minareter (1971).
Vivi Täckholm skrev också barnböcker, exempelvis Sagan om Snipp Snapp Snorum (1926) och Lillans resa till månen (1976). På 1960-talet fick Täckholm även stor uppmärksamhet genom flera TV-program.
Olof Thunman föddes i studenthuset Imperfectum vid Västra Ågatan där katolska församlingen S:t Lars i dag har lokaler.
Han studerade mellan 1902–1906 vid Konstakademien och dess etsarskola. Därefter ägnade Thunman sig åt landskapsmåleri, som liksom hans lyrik har sin grund i det uppländska kulturlandskapet. Thunman målade i en impressionistisk stil, ofta med skymningstoner, men övergick senare till topografiskt exakta teckningar och laveringar.
Han flyttade 1928 till grindstugan vid Noors slott i Knivsta och bodde där livet ut. Ofta begav Thunman sig ut i landskapet, till fots eller på cykel, med penna och papper i handen. Han gick ofta klädd i grå vadmalskostym med benlindor, och är såsom sådan avbildad i en skulptur utanför Särsta värdshus i Knivsta.
Lyriken är samlad i böcker som Pan Spelar (1919), Olandssånger (1927) och Fornbygd och färdvägar (1929). Den mest kända dikten är ”Vi gå över daggstänkta berg” till en melodi av osäkert ursprung, möjligen från en Hälsingemelodi.
I oktober 1944, avled Olof Thunman och efter jordfästningsakten 28 oktober i Uppsala domkyrka gick begravningsprocessionen genom Odinslund förbi Carolina, via Övre Slottsgatan in genom Åsgrändsgrinden. Processionen kantades av en tusenhövdad människoskara, som med facklor hedrade den bortgångne.
Sedan kistan sänkts i graven sjöng en dubbelkvartett ur OD ”Över skogen, över sjön” med text och musik av tonsättaren A.F. Lindblad.
Följande strof är hämtad från dikten “Vinternatt”, Olandssånger, 1927.
Det ligger snö över Fågelsången
Och fallet sover vid Islandsbron.
I natten lyssnar en vinterfången
Förgäves efter en vårens ton.
1770 begav sig Carl Peter Thunberg, efter studier hos Carl von Linné på en nio år lång utlandsresa som påbörjades i Nederländerna. Där träffade Thunberg samtidens mest framstående botaniker.
Därefter bedrev Thunberg medicinska studier i Paris innan han som skeppsläkare avseglade från Nederländerna till Kapstaden, för att i tre år stanna för att utforska områdets natur. Studierna dokumenterades i Flora capensis (1-3, 1807–1813). Thunberg var den förste som beskrev floran i Sydafrika och har därför kallats den sydafrikanska florans fader.
1775 fortsatte Thunberg till Japan där han samlade ihop material till sin Flora japonica (1784). Verket var epokgörande för kunskaperna om Japans växtvärld och Thunberg erhöll hedersnamnet Japans Linné.
Plansch över japansk lönn hämtad från Icones plantarum Japonicarum [plansch 5 del V, 1805]. Foto: UUB.
Illustration (frontespis) ur Voyages de C. P. Thunberg au Japon […], tome I, Paris, An. IV [1796]. Foto: UUB.
1779 återkom Thunberg till Uppsala och efterträdde 1784 Carl von Linné d.y. som professor i medicin och botanik.
Thunberg gav också ut Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad åren 1770–1779 (1-4, 1788–1793). Samlingarna från resorna deponerades på universitetsbiblioteket.
Carl Peter Thunbergs gård Tunaberg norr om Svartbäcken i Uppsala, där han bodde resten av sitt långa liv, var känd för sina förnämliga trädgårdsodlingar långt in på 1940–talet.
Edvard Raab blev polismästare i Uppsala 1879 och dog på sin post.
Hans ryktbarhet, som nådde långt utanför Uppsalas gränser, bygger dock inte så mycket på polisiära gärningar utan mer på Raabs språkliga kullerbyttor och tankevurpor. Albert Engström förevigade Raab genom många historier och teckningar i tidningen Strix.
Mycket av vad denne polismästare Raab sägs vara upphovsman till är uppenbart tillrättalagt av andra. Emellertid finns det förordningar och dekret från hans penna, vilka påvisar säregenheten.
Exempelvis stadgades det i ett gatureglemente:
”När ny snö fallit skall genast den gamla först undanskaffas”.
I en brottsplatsundersökning fastslogs: ”Att döma av hålets storlek i planket tycktes inbrottstjuvarnas antal blott ha varit en”. I instruktion för handhavande av anonyma brev stadgades: ”Anonyma brev skola oöppnade returneras till afsändaren”.
Edvard Raab, som beskrivits som hederlig, god och välgörande, gick ofta klädd i sin polismästaruniform. Gemytlig, faderlig och populär var Raab bland studenterna, trots att de då och då tillbringade nätter i arresten.
I förgrunden till höger polismästare Raab, bakom honom konstapel Sandgren, vid Uppsala domkyrka i samband trehundraårsminnet av Uppsala möte, Jubelfesten 1893. Fotograf: Heinrich Osti / UUB.
Poliskåren XII:5. Polismästaren Raab med sina mannar i vid Linneanum i Botaniska trädgården i Uppsala ca 1880-ca 1901. Flera av polismännens namn är antecknade på baksidan av monteringsarket. Fotograf: Alfred Dahlgren / UUB.
Erik Ofvandahl blev tidigt föräldralös och kom som fattigvårdsbarn till byn Ovandal i Stora Tuna. Som vuxen tog Ofvandahl sitt namn från orten.
Som sockerbagargesäll kom Ofvandahl till Uppsala och startade 1885 eget konditori vid Östra Ågatan 31. Två år senare var konditoriet beläget på Sysslomansgatan 5 där det alltjämt är kvar. 1901 bytte han efternamn och det legendariska Ofvandahls blev snart en mötesplats för studenter och för litterära sammankomster.
Under 1880-talet deltog Ofvandahl ofta i den radikala studentföreningen Verdandis sammankomster, vilka ofta hölls på konditoriet. På dessa möten blev Ofvandahl känd för sina slagfärdiga repliker och debattinlägg på vers.
Han var en ansedd konditor, men berömmelsen härrör främst från det litterära skapandet i den pekorala genren. En del av produktionen bekostades av Ofvandahl själv.
Ulf Peder Olrog hyllade hans bagerikonst med följande rader: ”På Ofvandahls konditori bland kakor, har du och jag, min vän, båda fått våra hakor”.
Trots att Ofvandahl ibland utsattes för gyckel av studenterna var samtidens omdömen om honom odelat positiva. Erik Ofvandahl beskrivs som en person som vågade leva ut sin egenart samt att han var en behaglig sällskapsmänniska som gärna spelade på sin fiol. Författaren Birger Sjöberg skriver:
”I himlens klara sal
där goda tankar blomma
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma”.
Ida Norrby blev som barn placerad hos farbrodern, professor Carl Norrby och dennes hustru, pedagogen Jane Miller Thengberg i Uppsala.
Bortsett från några korta vistelser i födelsestaden Kalmar tillbringade hon sin barn- och ungdomstid i Uppsala. Efter småskollärarutbildningen studerade Norrby huslig ekonomi, kemi, fysiologi och hälsolära i Edinburgh.
Tillbaka till Uppsala 1894 fick hon anställning vid avdelningen för huslig ekonomi vid Uppsala Enskilda Läroverk där J. A. Lundell var rektor. Följande år bildades Fackskolan för huslig ekonomi, där Norrby var föreståndare till 1933.
Fackskolan för huslig ekonomi, Trädgårdsgatan 14, Uppsala 1938. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.
Examen på Fackskolan för huslig ekonomi, okänt år. Foto: Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet.
1903 gav Norrby ut Hemmets kokbok som kom ut i 50 upplagor (1994) och hon stod också bakom utarbetandet av Lilla kokboken (1926), Skolans kokbok (1925) och Stora kokboken (1926).
Hon var en av grundarna av Sveriges husmodersföreningars riksförbund och var dess ordförande 1919–1926 och ordförande både i Svenska skolkökslärarinnors förening 1913–1926 samt i Svenska slöjdlärarinneföreningen 1919–1929.
Ida Norrby var också ledamot av stadsfullmäktige i Uppsala 1919–1930 och blev hedersdoktor vid Uppsala universitet 1927.
Bruno Liljefors, son till kruthandlaren Anders och Margareta Liljefors, studerade vid Konstakademin 1879–1882 och reste därefter till djurmålaren C. F. Deiker i Düsseldorf och därifrån till Grez-sur-Loing och vistades där med bland andra Carl Larsson i den svenska konstnärskolonin.
Bruno Liljefors blev en av landets främsta djurmålare med internationell ryktbarhet och är mest känd för sina natur- och djurmotiv. Liksom Carl Larsson blev Liljefors inspirerad av japansk konst och skapade dagsljusmåleriet enligt naturalismens principer. Med målningen “Tjäderspel” och “Nattstycke”, samt ytterligare ett par verk erövrade han andra klassens medalj på världsutställningen i Paris 1889.
Upptakten till Liljefors skärgårdsmålningar är Morgonstämning över havet från 1896 följt av en rad verk med havs- och fågelmotiv i regel målade i stort format: “Uv vid havet”, “Vilande havstrutar”, “Jagande lom”, “Rastande vildgäss” och “Storspovar” 1899.
Bland Liljefors publikationer kan memoarvolymen Det vildas rike (1934) nämnas. Samlingar av konst finns på Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Thielska galleriet och i Uppsala Universitet. Bruno Liljefors ateljé i Österbybruk är bevarad som museum.
Lotten von Kræmer växte upp i landshövdingefamiljen på Uppsala slott. Där fick hon ta del av uppsalaromantikens glansfulla sällskapsliv innehållandes personer såsom Malla Silfverstolpe, Atterbom och Wennerberg.
Själv debuterade von Kræmer 1863 med samlingen Dikter och gav också ut reseskildringar och skådespel. Hon blev också vän och lärde känna Thekla Knös och Ann Margret Holmgren.
Lotten von Kræmer intog en radikal position i kvinno- och fredsfrågor, deltog i den offentliga debatten och stödde kvinnorörelsen ekonomiskt. Hon inrättade det första kvinnliga stipendiet för kvinnliga studenter vid Uppsala Universitet.
Sin generositet visade Kræmer också mot Fredrika Bremerförbundet, Handarbetets vänner, Östermalms arbetsstuga för fattiga barn och Föreningen för kvinnans rösträtt i Stockholm.
Kræmer flyttade på 1870-talet till Östermalm i Stockholm och bodde där till sin död. Huset donerades till Samfundet De Nio som von Kræmer inrättade genom att testamentera större delen av sin förmögenhet till det. Samfundet De Nio, som fortfarande består, är en litterär akademi med uppgiften att stödja svensk litteratur genom prisbelöningar till svenska författare.
