Rutger Sernander

1866–1944.

Botaniker.

Rutger Sernander blev docent i växtgeografi 1895 och senare professor i växtbiologi 1908–1931.

Hans forskningsområden omfattade växters spridningsbiologi, lavarnas biologi, skogsforskning, dendrologi, arkeologi liksom klimatets och växtvärldens utveckling i Skandinavien efter istiderna.

Sernander var en internationellt erkänd forskare och bland hans verk kan nämnas Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi (1901) och Zur Morphologie der Diasporen (1927).

Sernander skrev också om viktiga platser ur natur- och kultursynpunkt. Särskilt behandlades Uppland och Gamla Uppsala, Rickebasta träsk, Flottsund och även skriften om Uppsala Kungsäng som Gustav Sandberg fullbordade och gav ut.

Sernander förde en intensiv kamp för att bevara unika växtsamhällen, såsom Fiby urskog och Uppsala Kungsäng. Plattformen för naturskyddsarbetet blev Svenska Naturskyddsföreningen, vilken Sernander var med om att stifta 1909, samt var dess ordförande från 1917–1930.

Professor Sernander med studenter före 1944, Uppsala universitet. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Professor Sernander på Upplands fornminnesförenings vårutflykt, Uppland 1936. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0149-1955

Toppbild: Rutger Sernander, Uppsala ca 1895. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Elias Fries

1794–1878.

Botaniker, mykolog.

Elias Fries kom från Femsjö i Småland och var son till prosten Thore Fries och Sara Elisabeth Wernelin. Han kom att bli en av mykologins förgrundsgestalter, som producerade skrifter som än idag spelar vetenskaplig roll.

Ursprungligen studerade Fries vid Lunds universitet och han blev vid 20 års ålder docent i botanik.

Sedermera flyttade han till Uppsala universitet och blev 1851 professor i praktisk ekonomi och botanik. Han var också prefekt för den botaniska trädgården och museet där.

Fries var speciellt inriktad på studiet av svampar, men hans forskning berörde botanikens alla områden. Hans mest inflytelserika arbete var Systema mycologicum, vilket var Fries växtsystematiska arbete gällande svampar. Andra mykologiska arbeten var Elenchusfungorum och Hymenomycetes europaei.

Fries propagerade för att använda svampar som föda, genom planschverket Sveriges ätliga och giftiga svampar. Intresset för mykologi fördes över till flera av barnen. Exempelvis tecknade sonen och dottern, Elias Petrus och Susanna (Sanna) Christina, flera svampplanscher där flera finns bevarade i Uppsala.

Fries gav också ut de populärvetenskapliga uppsatserna Botaniska utflygter (1-3, 1843–1864).

Elias Fries var förutom universitetsrektor också riksdagsman och blev 1847 ledamot av Svenska Akademien.

Titelblad från Elias Fries ”Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Uppslag från Elias Fries ”Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Gravplats: 0103-0185

Toppbild: Elias Fries, Uppsala 1860-tal. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Vivi Täckholm

1898–1978.

Botaniker, författare.

Vivi Täckholm studerade vid Stockholms högskola och bedrev botaniska studier i Berlin, London och Genève.

1926 flyttade hon tillsammans med maken, botanikprofessor Gunnar Täckholm, till Kairo och tillsammans kartlade de Egyptens växtvärld.

Efter makens död 1933 slutförde hon arbetet med Flora of Egypt som gavs ut i fyra delar, del 1 (1941), del 2 (1944), del 3 (1954) och del 4 (1966). 1946 blev Täckholm professor i botanik vid universitetet i Kairo och bodde där större delen av sitt liv.

Täckholm gav även ut ett flertal populära botaniska arbeten, såsom Faraos blomster (1951), Egypten i närbild (1964), Öknen blommar (1969) och Sagans minareter (1971).

Vivi Täckholm skrev också barnböcker, exempelvis Sagan om Snipp Snapp Snorum (1926) och Lillans resa till månen (1976). På 1960-talet fick Täckholm även stor uppmärksamhet genom flera TV-program.

 

Gravplats: 0131-1356

Toppbild: Vivi Täckholm, okänt år. Foto: Staffan Norstedt / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Carl Peter Thunberg

1743–1828.

Botaniker, läkare.

1770 begav sig Carl Peter Thunberg, efter studier hos Carl von Linné på en nio år lång utlandsresa som påbörjades i Nederländerna. Där träffade Thunberg samtidens mest framstående botaniker.

Därefter bedrev Thunberg medicinska studier i Paris innan han som skeppsläkare avseglade från Nederländerna till Kapstaden, för att i tre år stanna för att utforska områdets natur. Studierna dokumenterades i Flora capensis (1-3, 1807–1813). Thunberg var den förste som beskrev floran i Sydafrika och har därför kallats den sydafrikanska florans fader.

1775 fortsatte Thunberg till Japan där han samlade ihop material till sin Flora japonica (1784). Verket var epokgörande för kunskaperna om Japans växtvärld och Thunberg erhöll hedersnamnet Japans Linné.

Plansch över japansk lönn hämtad från Icones plantarum Japonicarum [plansch 5 del V, 1805]. Foto: UUB.

Illustration (frontespis) ur Voyages de C. P. Thunberg au Japon […], tome I, Paris, An. IV [1796]. Foto: UUB.

1779 återkom Thunberg till Uppsala och efterträdde 1784 Carl von Linné d.y. som professor i medicin och botanik.

Thunberg gav också ut Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad åren 1770–1779 (1-4, 1788–1793). Samlingarna från resorna deponerades på universitetsbiblioteket.

Carl Peter Thunbergs gård Tunaberg norr om Svartbäcken i Uppsala, där han bodde resten av sitt långa liv, var känd för sina förnämliga trädgårdsodlingar långt in på 1940–talet.

 

Gravplats: 0101-0103

Toppbild: Carl Peter Thunberg, 1801. Gravör Anton Ulrik Berndes. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild