Olof Verelius

1618–1682.

Fornforskare, filolog.

Efter studier i Dorpat och Uppsala arbetade Olof Verelius som lärare i högadliga familjer och företog resor till Holland, Schweiz, Italien och Frankrike.

1653 utsågs Verelius till akademiräntmästare i Uppsala och kom att tillhöra Olof Rudbecks forskarkrets. På dennes förslag erhöll Verelius den nyinrättade professuren i ”Fäderneslandets antikviteter” 1662, som landets första arkeologiprofessor.

Året efter utförde Verelius den första arkeologiska utgrävningen i Sverige, vilket skedde i en gravhög vid Broby i Börje socken.

På 1670-talet lät han uppföra ett hus vid kvarteret Kamphavet, vilket låg vid nuvarande Martin Luther Kings plan, en byggnad som sannolikt ritades av vännen Olof Rudbeck.

Verelius var även en framstående språkforskare och utgav isländska sagor och ett arbete om runor.

I striden med Schefferus om det så kallade hednatemplets placering, hävdade Verelius att det legat i Gamla Uppsala och inte på domkyrkans plats som Schefferus hävdade.

Olof Verelius var den förste som förvärvade en gravplats på Hospitals- och Fattigkyrkogården, som sedan 1600-talets mitt, funnits på platsen som idag kallas Gamla kyrkogården.

Gravplatsen friköptes av styrelsen för hospitalet 26 oktober 1676 och är den äldsta kända på den ursprungliga Fattigkyrkogården.

Den första kända begravningen ägde rum 9 februari 1682, då Olof Verelius gravsattes i en gravkammare som alltjämt finns bevarad. Olof Rudbeck genomförde begravningen enligt Verelius önskemål.

 

Gravplats: 0112-0615

Toppbild: Olof Verelius, litografi av Otto Henrik Wallgren. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Adolph Törneros

1794–1839.

Författare, humanist, filolog.

Adolph Törneros föddes i Eskilstuna på julaftonen 1794. Vid 12-års ålder började han försörja sig som privatlärare och skrevs 1812 in vid Uppsala universitet och blev sedermera professor i estetik 1829 och i latin 1832.

Större delen av livet tillbringade Törneros som akademisk lärare i latin och i den litterära sällskapskretsen kring Geijer och Atterbom, vilka tillhörde hans närmaste vänner.

Törneros är en av svensk litteraturs främsta brevskrivare och var en av sin tids främste reseskildrare. Från lärdomsstaden längtade Törneros varje vår ut på landet, där han från vår- till höstdagjämning, i sina många brev, beskrev intrycken från resorna i det mellansvenska sommarlandskapet runt Mälaren.

Landskap och miljöer tecknas med synnerlig detaljskärpa och äventyren och strapatserna skildras med ett synnerligen spänstigt och levande språk. I ett brev till modern 29 december 1828, beskrivs vandringen från hemmet till familjen Geijer klockan halv sju på julaftonen 1828:

 

”Snön knarkade barskt under galoschen – en tjugo graders köld bet snålt som en haj efter nästipp och öronlappar och fingerstumpar – stjärnhimlen stirrade med bistra ögon ned över den liksom till helgen vitklädda jorden – Orion, nyss uppkliven ur sydost, gnistrade så att man tycktes höra det – Månan [sic] låg ännu och tumlade sig i marvatten, men uppsprutade osedd en kaskad av strålar”.

Adolph Törneros beskrevs till det yttre som gänglig, med en spenslig fågelprofil. Vännen Atterbom fann ”i gestaltens snabba rörlighet och gångens flygande fart ett omisskännligt tycke av fågel”.

Sin sista jul tillbringade Törneros hos familjen Atterbom. Därefter insjuknade Törneros och avled i sitt hem tre veckor senare i vad som betecknades som en form av tyfus. Geijer sade:

 

”Han hade för litet barlast, därför flög han bort från oss”.

 

Gravplats: 0112-0557

Toppbild: Porträtt av Adolph Törneros. Okänd mästare, oljemålning från 1830-talet. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild