Helena Nyblom

1843–1926.

Författare.

Helena Nyblom var en av de mest produktiva och uppskattade sagodiktarna vid sekelskiftet.

Hon föddes i Köpenhamn 1843 och var dotter till Jørgen Roed och Emilia Amanda Kruse. Fadern var målare och professor vid Konstakademien i Köpenhamn och modern hade ett intresse för antikens konst och litteratur. Helena Nyblom växte således upp i ett hem präglat av intellektualitet och estetik.

Sin blivande make träffade hon i Rom och de flyttade till Uppsala där deras hem snart blev en samlingspunkt för konstnärligt inriktade människor från hela Norden.

Nyblom gav ut en rad noveller och diktsamlingar, men sitt verkliga litterära genombrott fick hon i slutet av 1890-talet med sina sagor.

Nyblom konverterade till katolicismen 1895, vilket både uppmärksammades och kritiserades i media.

Helena Nyblom var en aktiv debattör inom kvinnorörelsen och också kulturskribent i tidskrifter, såsom Nordisk tidskrift, Ny svensk tidskrift, Ord och bild och Idun.

1922 utkom det självbiografiska verket Mina levnadsminnen.

John Bauers illustration från 1913, till Helena Nybloms “Bortbytingarna” i “Bland tomtar och troll”. Foto: Wikimedia commons.

Vershuset på Östra Ågatan 65 i Uppsala. Familjen Nyblom bodde i huset från och med 1864. Foto: Arild Vågen / Wikimedia commons.

Gravplats: 0112-0574

Toppbild: Helena Nyblom, Stockholm ca 1870- ca 1880. Waldemar Dahllöf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Anita Nathorst

1894–1941.

Teolog, författare.

Anita Nathorst var aktiv inom den kristna student- och gymnasiströrelsen och vän med Karin Boye som kallade henne för sin “andliga mor”. Boye hyste kärlek för henne, dock var det en obesvarad kärlek.

Nathorst studerade i Uppsala och blev den första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria. 1926 utkom hennes diktsamling.

Nathorst drabbades tidigt av bröstcancer och behandlades av läkaren Iwan Bratt i Alingsås. De inledde en kärleksrelation i mitten av 1930-talet. Kärleksrelationen tog dock slut och Nathorst skaffade en lägenhet i Skåne. Fram tills att den var ledig, var det en jobbig tid för henne i Bratts hem och Karin Boye fungerade då som ett stöd för henne.

Anita Nathorst dog på Malmö sjukhem sommaren 1941, bara några månader efter Karin Boye.

Följande dikt, skriven av Karin Boye, heter “Hur kan jag säga…” som finns i den postumt utgivna samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter. Samlingen gavs ut 1941 och dikten är riktad till Anita.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.


Gravplats: 0101-0051

Toppbild: Anita Nathorst, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Adolph Törneros

1794–1839.

Författare, humanist, filolog.

Adolph Törneros föddes i Eskilstuna på julaftonen 1794. Vid 12-års ålder började han försörja sig som privatlärare och skrevs 1812 in vid Uppsala universitet och blev sedermera professor i estetik 1829 och i latin 1832.

Större delen av livet tillbringade Törneros som akademisk lärare i latin och i den litterära sällskapskretsen kring Geijer och Atterbom, vilka tillhörde hans närmaste vänner.

Törneros är en av svensk litteraturs främsta brevskrivare och var en av sin tids främste reseskildrare. Från lärdomsstaden längtade Törneros varje vår ut på landet, där han från vår- till höstdagjämning, i sina många brev, beskrev intrycken från resorna i det mellansvenska sommarlandskapet runt Mälaren.

Landskap och miljöer tecknas med synnerlig detaljskärpa och äventyren och strapatserna skildras med ett synnerligen spänstigt och levande språk. I ett brev till modern 29 december 1828, beskrivs vandringen från hemmet till familjen Geijer klockan halv sju på julaftonen 1828:

 

”Snön knarkade barskt under galoschen – en tjugo graders köld bet snålt som en haj efter nästipp och öronlappar och fingerstumpar – stjärnhimlen stirrade med bistra ögon ned över den liksom till helgen vitklädda jorden – Orion, nyss uppkliven ur sydost, gnistrade så att man tycktes höra det – Månan [sic] låg ännu och tumlade sig i marvatten, men uppsprutade osedd en kaskad av strålar”.

Adolph Törneros beskrevs till det yttre som gänglig, med en spenslig fågelprofil. Vännen Atterbom fann ”i gestaltens snabba rörlighet och gångens flygande fart ett omisskännligt tycke av fågel”.

Sin sista jul tillbringade Törneros hos familjen Atterbom. Därefter insjuknade Törneros och avled i sitt hem tre veckor senare i vad som betecknades som en form av tyfus. Geijer sade:

 

”Han hade för litet barlast, därför flög han bort från oss”.

 

Gravplats: 0112-0557

Toppbild: Porträtt av Adolph Törneros. Okänd mästare, oljemålning från 1830-talet. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Vivi Täckholm

1898–1978.

Botaniker, författare.

Vivi Täckholm studerade vid Stockholms högskola och bedrev botaniska studier i Berlin, London och Genève.

1926 flyttade hon tillsammans med maken, botanikprofessor Gunnar Täckholm, till Kairo och tillsammans kartlade de Egyptens växtvärld.

Efter makens död 1933 slutförde hon arbetet med Flora of Egypt som gavs ut i fyra delar, del 1 (1941), del 2 (1944), del 3 (1954) och del 4 (1966). 1946 blev Täckholm professor i botanik vid universitetet i Kairo och bodde där större delen av sitt liv.

Täckholm gav även ut ett flertal populära botaniska arbeten, såsom Faraos blomster (1951), Egypten i närbild (1964), Öknen blommar (1969) och Sagans minareter (1971).

Vivi Täckholm skrev också barnböcker, exempelvis Sagan om Snipp Snapp Snorum (1926) och Lillans resa till månen (1976). På 1960-talet fick Täckholm även stor uppmärksamhet genom flera TV-program.

 

Gravplats: 0131-1356

Toppbild: Vivi Täckholm, okänt år. Foto: Staffan Norstedt / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Olof Thunman

1879–1944.

Konstnär, författare.

Olof Thunman föddes i studenthuset Imperfectum vid Västra Ågatan där katolska församlingen S:t Lars i dag har lokaler.

Han studerade mellan 1902–1906 vid Konstakademien och dess etsarskola. Därefter ägnade Thunman sig åt landskapsmåleri, som liksom hans lyrik har sin grund i det uppländska kulturlandskapet. Thunman målade i en impressionistisk stil, ofta med skymningstoner, men övergick senare till topografiskt exakta teckningar och laveringar.

Han flyttade 1928 till grindstugan vid Noors slott i Knivsta och bodde där livet ut. Ofta begav Thunman sig ut i landskapet, till fots eller på cykel, med penna och papper i handen. Han gick ofta klädd i grå vadmalskostym med benlindor, och är såsom sådan avbildad i en skulptur utanför Särsta värdshus i Knivsta.

Lyriken är samlad i böcker som Pan Spelar (1919), Olandssånger (1927) och Fornbygd och färdvägar (1929). Den mest kända dikten är ”Vi gå över daggstänkta berg” till en melodi av osäkert ursprung, möjligen från en Hälsingemelodi.

I oktober 1944, avled Olof Thunman och efter jordfästningsakten 28 oktober i Uppsala domkyrka gick begravningsprocessionen genom Odinslund förbi Carolina, via Övre Slottsgatan in genom Åsgrändsgrinden. Processionen kantades av en tusenhövdad människoskara, som med facklor hedrade den bortgångne.

Sedan kistan sänkts i graven sjöng en dubbelkvartett ur OD ”Över skogen, över sjön” med text och musik av tonsättaren A.F. Lindblad.

Följande strof är hämtad från dikten “Vinternatt”, Olandssånger, 1927.

Det ligger snö över Fågelsången
Och fallet sover vid Islandsbron.
I natten lyssnar en vinterfången
Förgäves efter en vårens ton.

 

Gravplats: 0115-0801

Toppbild: Olof Thunman ca 1940. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Ida Norrby

1869–1934.

Hushållspedagog.

Ida Norrby blev som barn placerad hos farbrodern, professor Carl Norrby och dennes hustru, pedagogen Jane Miller Thengberg i Uppsala.

Bortsett från några korta vistelser i födelsestaden Kalmar tillbringade hon sin barn- och ungdomstid i Uppsala. Efter småskollärarutbildningen studerade Norrby huslig ekonomi, kemi, fysiologi och hälsolära i Edinburgh.

Tillbaka till Uppsala 1894 fick hon anställning vid avdelningen för huslig ekonomi vid Uppsala Enskilda Läroverk där J. A. Lundell var rektor. Följande år bildades Fackskolan för huslig ekonomi, där Norrby var föreståndare till 1933.

Fackskolan för huslig ekonomi, Trädgårdsgatan 14, Uppsala 1938. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Examen på Fackskolan för huslig ekonomi, okänt år. Foto: Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet.

1903 gav Norrby ut Hemmets kokbok som kom ut i 50 upplagor (1994) och hon stod också bakom utarbetandet av Lilla kokboken (1926), Skolans kokbok (1925) och Stora kokboken (1926).

Hon var en av grundarna av Sveriges husmodersföreningars riksförbund och var dess ordförande 1919–1926 och ordförande både i Svenska skolkökslärarinnors förening 1913–1926 samt i Svenska slöjdlärarinneföreningen 1919–1929.

Ida Norrby var också ledamot av stadsfullmäktige i Uppsala 1919–1930 och blev hedersdoktor vid Uppsala universitet 1927.

 

Gravplats: 0134-2143

Toppbild: Ida Norrby ca 1920–1930. Foto: Ellen Claeson / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Lotten von Kræmer

1828–1912.

Författare, filantrop.

Lotten von Kræmer växte upp i landshövdingefamiljen på Uppsala slott. Där fick hon ta del av uppsalaromantikens glansfulla sällskapsliv innehållandes personer såsom Malla Silfverstolpe, Atterbom och Wennerberg.

Själv debuterade von Kræmer 1863 med samlingen Dikter och gav också ut reseskildringar och skådespel. Hon blev också vän och lärde känna Thekla Knös och Ann Margret Holmgren.

Lotten von Kræmer intog en radikal position i kvinno- och fredsfrågor, deltog i den offentliga debatten och stödde kvinnorörelsen ekonomiskt. Hon inrättade det första kvinnliga stipendiet för kvinnliga studenter vid Uppsala Universitet.

Sin generositet visade Kræmer också mot Fredrika Bremerförbundet, Handarbetets vänner, Östermalms arbetsstuga för fattiga barn och Föreningen för kvinnans rösträtt i Stockholm.

Kræmer flyttade på 1870-talet till Östermalm i Stockholm och bodde där till sin död. Huset donerades till Samfundet De Nio som von Kræmer inrättade genom att testamentera större delen av sin förmögenhet till det. Samfundet De Nio, som fortfarande består, är en litterär akademi med uppgiften att stödja svensk litteratur genom prisbelöningar till svenska författare.

 

Gravplats: 0152-0048

Toppbild: Lotten von Kræmer, okänt år. Foto: Från Samfundet De Nios arkiv. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hans Järta

1774–1847.

Ämbetsman, politiker, författare.

Hans Järta (ursprungligen friherre Hans Hierta) blev student i Uppsala vid 13 års ålder, tjänsteman i kabinettet för utrikes brevväxling som 18-åring och sekreterare i Justitierevisionsexpeditionen fyra år senare.

Som artonåring umgicks Järta med männen i sammansvärjningen mot Gustav III. Järta befann sig på maskeradbalen 1792 när skottet mot Gustav III avlossades. Efteråt gav Järta delvis vilseledande uppgifter om skottillfället men huruvida han var inblandad i själva mordplanen, finns bara indiciebevisning. Han stod heller aldrig anklagad för inblandning i mordet.

Järta avsade sig både adelskap och sitt riksdagsmannaskap vid riksdagen 1800 i protest mot Gustav IV Adolf och det monarkiska enväldet och tog namnet Järta (släktnamnet var Hierta).

Järta var en av männen bakom 1809 års statskupp och tillhörde, efter kungens abdikation, de ledande vid riksdagen samma år. Han var sekreterare i konstitutionsutskottet vid utarbetandet av 1809 års regeringsform.

Järta var också landshövding i Kopparbergs län 1812–1822, ledamot av Svenska Akademien 1819 samt flyttade till Uppsala 1825 där han verkade som författare. I Uppsala höll Järta litterär salong, vilken konkurrerade med Malla Silfverstolpes salong.

Senare blev Järta chef för riksarkivet från 1837–1844.

Den höga gravstenen som pryder gravplatsen avser hans son med samma namn, vilken som ung student avled 1825.

 

Gravplats: 0112-0588

Toppbild: Hans Järta. Foto: Ur Emil Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, vol 9 (1910) / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Ann Margret Holmgren

1850–1940.

Författare, kvinnosakskvinna.

Ann Margret Holmgren var en av de ledande inom kvinnorörelsen för rösträtt och fred. I början av 1900-talet blev hon genom Ellen Kay och Lydia Wahlström alltmer engagerad i kvinnofrågan.

Holmgren deltog 1902 i bildandet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och reste runt i landet, agiterade och höll föredrag i rösträttsfrågan fram till att allmän rösträtt beslutades i riksdagen 1919.

Holmgren var vice ordförande i Sveriges Kvinnliga Fredsförening och en av stiftarna av Sveriges kvinnors Medborgarförbund 1921.

Hon publicerade broschyrer med anknytning till rösträttsarbetet och gav också ut levnadlevnadsteckningar i böckerna Pionjärer (1928–1930) och Minnen och tidsbilder (1926).

 

Gravplats: 0125-1141

Toppbild: Ann Margret Holmgren, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Stockholms stadsmuseum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Jan Fridegård

1897–1968.

Författare.

Johan Fridegård, känd som Jan Fridegård, växte upp i ett statarhem utanför Enköping och debuterade 1931 med diktsamlingen Den svarta lutan. Innan debuten, arbetade han inom flera olika yrken men var i perioder arbetslös och utan inkomster.

Fridegård skrev artiklar för den revolutionära tidskriften Brand och hans första roman, En natt i juli, kom ut 1933. Frigörelsemotivet gestaltas i den självbiografiska romansviten Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936).

Under andra världskrigets beredskapsstämningar började Fridegård berätta om den upproriske trälen Holme i Trägudars land (1940), Gryningsfolket (1944) och Offerrök (1949).

Fridegård flyttade flera gånger i sitt liv och bodde under senare delen av sitt liv på Bredmansgatan 7A i Uppsala.

Vid Övergrans kyrka i Håbo har ett museum tillägnats Jan Fridegård.

 

Gravplats: 0105-0304

Toppbild: Jan Fridegård i sin bostad, Uppsala 1948. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild