Agnes Hamilton hade en central ställning i Uppsalas kulturliv under mitten av 1800-talet. Hon var dotter till Erik Gustaf Geijer och Anna Lisa Liljebjörn. Hamilton var även nära vän med Helena Nyblom.
Agnes Hamilton gifte sig med Adolf Hamilton som under en period var landshövding i Uppsala.
Ett av makarna Hamiltons barn, Anna Hamilton Geete, blev författare och skrev memoarverket I solnedgången (4 band 1910-1914). I den skildrades Erik Gustaf Geijers sista årtionde i livet.
Gunilla Bergsten var docent i litteraturvetenskap och ägnade sig huvudsakligen åt tysk litteratur, både i akademiska och populärvetenskapliga kretsar.
1963 disputerade hon på avhandlingen Thomas Manns Doktor Faustus som väckte stor internationell uppmärksamhet. Den kom att betyda mycket för Thomas Mann-forskningen eftersom Bergsten på ett skickligt sätt redde ut strukturen i Manns romankonstruktion samtidigt som hon presenterade ett omfattande, tidigare okänt källmaterial.
Gunilla Bergsten var också under många år teaterrecensent i Upsala Nya Tidning.
Adolph Törneros föddes i Eskilstuna på julaftonen 1794. Vid 12-års ålder började han försörja sig som privatlärare och skrevs 1812 in vid Uppsala universitet och blev sedermera professor i estetik 1829 och i latin 1832.
Större delen av livet tillbringade Törneros som akademisk lärare i latin och i den litterära sällskapskretsen kring Geijer och Atterbom, vilka tillhörde hans närmaste vänner.
Törneros är en av svensk litteraturs främsta brevskrivare och var en av sin tids främste reseskildrare. Från lärdomsstaden längtade Törneros varje vår ut på landet, där han från vår- till höstdagjämning, i sina många brev, beskrev intrycken från resorna i det mellansvenska sommarlandskapet runt Mälaren.
Landskap och miljöer tecknas med synnerlig detaljskärpa och äventyren och strapatserna skildras med ett synnerligen spänstigt och levande språk. I ett brev till modern 29 december 1828, beskrivs vandringen från hemmet till familjen Geijer klockan halv sju på julaftonen 1828:
”Snön knarkade barskt under galoschen – en tjugo graders köld bet snålt som en haj efter nästipp och öronlappar och fingerstumpar – stjärnhimlen stirrade med bistra ögon ned över den liksom till helgen vitklädda jorden – Orion, nyss uppkliven ur sydost, gnistrade så att man tycktes höra det – Månan [sic] låg ännu och tumlade sig i marvatten, men uppsprutade osedd en kaskad av strålar”.
Adolph Törneros beskrevs till det yttre som gänglig, med en spenslig fågelprofil. Vännen Atterbom fann ”i gestaltens snabba rörlighet och gångens flygande fart ett omisskännligt tycke av fågel”.
Sin sista jul tillbringade Törneros hos familjen Atterbom. Därefter insjuknade Törneros och avled i sitt hem tre veckor senare i vad som betecknades som en form av tyfus. Geijer sade:
”Han hade för litet barlast, därför flög han bort från oss”.
Lotten von Kræmer växte upp i landshövdingefamiljen på Uppsala slott. Där fick hon ta del av uppsalaromantikens glansfulla sällskapsliv innehållandes personer såsom Malla Silfverstolpe, Atterbom och Wennerberg.
Själv debuterade von Kræmer 1863 med samlingen Dikter och gav också ut reseskildringar och skådespel. Hon blev också vän och lärde känna Thekla Knös och Ann Margret Holmgren.
Lotten von Kræmer intog en radikal position i kvinno- och fredsfrågor, deltog i den offentliga debatten och stödde kvinnorörelsen ekonomiskt. Hon inrättade det första kvinnliga stipendiet för kvinnliga studenter vid Uppsala Universitet.
Sin generositet visade Kræmer också mot Fredrika Bremerförbundet, Handarbetets vänner, Östermalms arbetsstuga för fattiga barn och Föreningen för kvinnans rösträtt i Stockholm.
Kræmer flyttade på 1870-talet till Östermalm i Stockholm och bodde där till sin död. Huset donerades till Samfundet De Nio som von Kræmer inrättade genom att testamentera större delen av sin förmögenhet till det. Samfundet De Nio, som fortfarande består, är en litterär akademi med uppgiften att stödja svensk litteratur genom prisbelöningar till svenska författare.
Efter att fadern Gustav, som var kyrkoherde i Västeråker och Dalby avled 1828, flyttade modern Alida och dottern Thekla till Uppsala. De bosatte sig i huset vid Östra Ågatans norra ände som numera ingår i Fjellstedtska skolans lokaler under namnet Kavaljeren.
Thekla Knös och hennes mor kom att bli kända i Uppsala som ”de små knösarna” och deltog flitigt i stadens sociala och litterära liv. Thekla Knös gav språklektioner och ”de små knösarna” höll också litterär salong i hemmet under medverkan av Geijer, Atterbom, Järta, Törneros och Wennerberg. Knös gjorde även översättningar, vilket var en inkomst för flera 1800-talskvinnor ur övre medelklassen.
På Atterboms uppmaning tävlade Knös i akademien med diktcykeln Ragnar Lodbrok och vann Svenska akademiens stora pris 1851. Flera av hennes verk blev även tonsatta.
Hon gav också ut Fotografier över det forna Uppsalalivet, boken Året, med undertiteln Teckningar ur barndomslivet samt sagoböcker och andra böcker för barn.
Efter moderns död 1855 drabbades Knös av djup nedstämdhet och det som höll henne uppe var hennes religiositet och vännerna. Hon vistades hos olika vänner och släktingar och togs även om hand av Malla Silfverstolpe under en period. Hennes psykiska hälsa försämrades dock och Thekla Knös avled efter 16 års vistelse på Växjö Hospital.
Följande expempel på Knös diktning är hämtad från Dikten “Önskan i salongen” ur Dikter, Band 1-2, 1852–1853.
Ack, bleve nu strålande salen.
Ack, bleve den hastigt förbytt
Till tysta, skuggiga dalen.
Där lyckliga timmar ha flytt!
O! vore mjuka divanen
Min kära, mossiga sten!
Och mattan- blommiga planen,
Och lampan-kvällsolens sken!
Ack, vore var viskande tärna
En smärt och skimrande björk;
Var bugande herre- hur gärna!-
En gran som susade mörk!
Musiken- fåglarnas kvitter
Och sorlet- böljornas sång!-
Men – i salongen jag sitter,
Och tiden göres mig lång.
Magdalena (Malla) Silfverstolpe blev tidigt moderlös och växte upp hos moderns släktingar på släktgodset Edsberg. Hon och maken David Silfverstolpe flyttade till Uppsala 1812 och fann sig snabbt tillrätta i den stimulerande akademiska och vittra miljön.
Efter makens död 1819 började Silfverstolpe ”hålla salong” på fredagsaftnarna för dåtidens högre socitet där personer ur de kulturella och vetenskapliga kretsarna deltog. Salongen hölls i Uppsalahemmet vid Stora torget, där bland andra romantikerna Geijer och Atterbom samlades.
Här erbjöds möjlighet att lyssna till både högläsning av litteratur och till musik. Det debatterades, sjöngs visor och lästes brev. Både Malla Silfverstolpe och Thekla Knös, som själv höll salong, har beskrivit dessa träffar i sina respektive dagböcker.
Malla Silfverstolpe hade en förmåga att samla och bjuda in talanger och i hemmet togs flera berömdheter emot, såsom Jenny Lind, H.C. Andersen och C.J.L. Almqvist. Malla Silfverstolpe deltog i striden kring Almqvists bok Det går an (1839) med motskriften Månne det går an? (1840).
Erik Gustaf Geijer, en av Uppsalas genom tiderna största kulturpersonligheter, föddes på Ransäter i Värmland och kom som student till Uppsala 1799. Som informator vistades han 1809–1810 i England där han uppmärksamt iakttog samhällsliv och kulturliv.
Geijers förståelse för de intellektuellas kritik ökade under en resa till Tyskland 1825 och mot romantikens fantasier började han inta en mer verklighetsinriktad hållning. Detta gav han uttryck i Minnen (1834).
Geijer insåg medelklassens betydelse i samhället och det berättigade i dess frihetskrav, och som en följd av den förändrade samhällsanalysen skedde en politisk omorientering bort från konservatismen. Detta ”avfall” tillkännagav han 1838.
Geijers förmåga att se och formulera väsentliga sammanhang i sin samtid gjorde honom till en stark röst i opinionsbildningen. Bland hans mest betydande verk hör Svea Rikes hävder (1825) som skildrar Sveriges äldsta historia och Svenska folkets historia (1832–1836).
Geijer var en glansfull föreläsare, djuplodande forskare och en av de ledande i de litterära kretsarna i Uppsala på 1830-talet. Han kom också att stå i centrum för musiklivet, och komponerade sånger, pianosonater, stråkkvartetter och annan instrumentalmusik.
Erik Gustaf Geijer var professor i historia 1817–1847 och blev ledamot av Svenska Akademien 1824. Han bodde på Svartbäcksgatan 17 och flyttade därefter till Övre Slottsgatan 2. 1846 flyttade Geijer till Stockholm.
Följande är hämtad från dikten “Natthimmelen” ur Samlade skrifter, Band 1-13 1849–1855.
Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.
