Ellen Hagen

1873–1967.

Kvinnosakskämpe, publicist och politiker.

Ellen Hagen tog initiativet till bildandet av Uppsala Kvinnliga Rösträttsförening 1902 och var dess ordförande fram till 1923. Hagen var en av de främsta i arbetet för rösträtt åt kvinnor i Sverige. Hon var gift med Robert Hagen som var landshövding i Gävleborgs län 1918–1922.

Hon var också en av initiativtagarna till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, samt en av grundarna av Frisinnade kvinnor 1914. Hagen var ordförande för Folkpartiets kvinnoförbund 1938–1946 och för Svenska Kvinnors Medborgarförbund 1936–1963.

Ellen Hagen deltog också i internationellt freds- och rösträttsarbete samt var svensk delegat vid nedrustningskonferensen i Paris 1931.

 

Gravplats: 0103-1967

Toppbild: Ellen Hagen, okänt år. Foto: Länsmuseet Gävleborg. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Fadime Sahindal

1975–2002.

Frontfigur mot hedersförtryck.

Fadime Sahindal, som var av turkiskt-kurdiskt ursprung, kom tillsammans med familjen till Sverige i början av 1980-talet. Som student läste hon till socionom i Sundsvall och Östersund.

I 20–årsåldern inledde hon ett förhållande, vilket inte accepterades av släktingar. Efter trakasserier och hot från manliga släktingar gjorde Sahindal en polisanmälan och kontaktade massmedia. Det var i samband med detta som hon blev känd för allmänheten.

Hon blev en symbol för andra invandrarkvinnor i liknande situation. Vid ett seminarium om integrationsfrågor i riksdagen 2001 kritiserade hon kulturmönstret i vissa invandrargrupper och också samhällets oförmåga att stödja kvinnor som befann sig i en situation liknande hennes.

Vid ett besök i hemmet 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal. Fadern greps och dömdes till livstids fängelse för mord.

Företrädare för kurdiska organisationer och för andra invandrargrupper i Sverige tog starkt avstånd från mordet på Fadime Sahindal.

Efteråt har det bildats flera organisationer, nätverk och fonder till stöd för utsatta invandrarkvinnor och den efterföljande debatten handlade om hedersmord och bristande stöd till invandrarkvinnor.

Bland det stora antalet människor som deltog i begravningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka 5 februari 2002 fanns representanter för regeringen och kungahuset.

 

Gravplats: 0313-0861

Toppbild: Fadime Sahindal, 1998. Foto: Eva Tedesjö / IBL. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Helena Nyblom

1843–1926.

Författare.

Helena Nyblom var en av de mest produktiva och uppskattade sagodiktarna vid sekelskiftet.

Hon föddes i Köpenhamn 1843 och var dotter till Jørgen Roed och Emilia Amanda Kruse. Fadern var målare och professor vid Konstakademien i Köpenhamn och modern hade ett intresse för antikens konst och litteratur. Helena Nyblom växte således upp i ett hem präglat av intellektualitet och estetik.

Sin blivande make träffade hon i Rom och de flyttade till Uppsala där deras hem snart blev en samlingspunkt för konstnärligt inriktade människor från hela Norden.

Nyblom gav ut en rad noveller och diktsamlingar, men sitt verkliga litterära genombrott fick hon i slutet av 1890-talet med sina sagor.

Nyblom konverterade till katolicismen 1895, vilket både uppmärksammades och kritiserades i media.

Helena Nyblom var en aktiv debattör inom kvinnorörelsen och också kulturskribent i tidskrifter, såsom Nordisk tidskrift, Ny svensk tidskrift, Ord och bild och Idun.

1922 utkom det självbiografiska verket Mina levnadsminnen.

John Bauers illustration från 1913, till Helena Nybloms ”Bortbytingarna” i ”Bland tomtar och troll”. Foto: Wikimedia commons.

Vershuset på Östra Ågatan 65 i Uppsala. Familjen Nyblom bodde i huset från och med 1864. Foto: Arild Vågen / Wikimedia commons.

Gravplats: 0112-0574

Toppbild: Helena Nyblom, Stockholm ca 1870- ca 1880. Waldemar Dahllöf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hildur Ottelin

1866–1927.

Bostadsinpektris, kommunalpolitiker, gymnastiklärare.

Efter examen vid Gymnastiska institutet i Stockholm 1893 flyttade Hildur Ottelin till Skolgatan 10 i Uppsala och bodde där en tid med sin bror. Under flera år arbetade hon som gymnastiklärare och sjukgymnast vid Lindska skolan och Anna Wikströms handelsskola för blinda kvinnor.

1903 investerade Ottelin i två gårdar vid Stamgatan (dagens Geijersgatan) 7 och 10 med avsikt att hyra ut bostäder och bosatte sig själv i nummer 10. Ett år senare köpte hon mark av kyrkoherde Otto Myrberg i Rickomberga som senare såldes billigt till arbetarfamiljer och tillsammans med dem bildades en egnahemsförening, Rickomberga Egna Hem, där hon var verkställande direktör 1904–1923.

Senare blev Ottelin bostadsinspektris under hälsovårdsnämnden och 1912 blev hon, som första kvinna, ledamot av stadsfullmäktige när hon valdes in för socialdemokraterna. Likaså blev Ottelin även den första kvinnan i drätselkammaren.

Som politiker blev hon känd för sina många kontroversiella förslag och engagemang i bostadsfrågor och i äldrefrågor. Hildur Ottelin fortsatte att engagera sig i kommunala frågor fram till sin död.

Sedan 1950 bär en gata i Uppsala, i området Rickomberga hennes namn.

 

Gravplats: 0148-1933

Toppbild: Hildur Ottelin, ca 1916- ca 1927. Foto: Klara Hacksell / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hans Järta

1774–1847.

Ämbetsman, politiker, författare.

Hans Järta (ursprungligen friherre Hans Hierta) blev student i Uppsala vid 13 års ålder, tjänsteman i kabinettet för utrikes brevväxling som 18-åring och sekreterare i Justitierevisionsexpeditionen fyra år senare.

Som artonåring umgicks Järta med männen i sammansvärjningen mot Gustav III. Järta befann sig på maskeradbalen 1792 när skottet mot Gustav III avlossades. Efteråt gav Järta delvis vilseledande uppgifter om skottillfället men huruvida han var inblandad i själva mordplanen, finns bara indiciebevisning. Han stod heller aldrig anklagad för inblandning i mordet.

Järta avsade sig både adelskap och sitt riksdagsmannaskap vid riksdagen 1800 i protest mot Gustav IV Adolf och det monarkiska enväldet och tog namnet Järta (släktnamnet var Hierta).

Järta var en av männen bakom 1809 års statskupp och tillhörde, efter kungens abdikation, de ledande vid riksdagen samma år. Han var sekreterare i konstitutionsutskottet vid utarbetandet av 1809 års regeringsform.

Järta var också landshövding i Kopparbergs län 1812–1822, ledamot av Svenska Akademien 1819 samt flyttade till Uppsala 1825 där han verkade som författare. I Uppsala höll Järta litterär salong, vilken konkurrerade med Malla Silfverstolpes salong.

Senare blev Järta chef för riksarkivet från 1837–1844.

Den höga gravstenen som pryder gravplatsen avser hans son med samma namn, vilken som ung student avled 1825.

 

Gravplats: 0112-0588

Toppbild: Hans Järta. Foto: Ur Emil Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, vol 9 (1910) / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Ann Margret Holmgren

1850–1940.

Författare, kvinnosakskvinna.

Ann Margret Holmgren var en av de ledande inom kvinnorörelsen för rösträtt och fred. I början av 1900-talet blev hon genom Ellen Kay och Lydia Wahlström alltmer engagerad i kvinnofrågan.

Holmgren deltog 1902 i bildandet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och reste runt i landet, agiterade och höll föredrag i rösträttsfrågan fram till att allmän rösträtt beslutades i riksdagen 1919.

Holmgren var vice ordförande i Sveriges Kvinnliga Fredsförening och en av stiftarna av Sveriges kvinnors Medborgarförbund 1921.

Hon publicerade broschyrer med anknytning till rösträttsarbetet och gav också ut levnadlevnadsteckningar i böckerna Pionjärer (1928–1930) och Minnen och tidsbilder (1926).

 

Gravplats: 0125-1141

Toppbild: Ann Margret Holmgren, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Stockholms stadsmuseum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Dag Hammarskjöld

1905–1961.

Ämbetsman, FN:s generalsekreterare.

Dag Hammarskjöld växte upp i Uppsala där fadern, Hjalmar Hammarskjöld, var landshövding. Under åren 1936–1945 var Hammarskjöld statssekreterare i Finansdepartementet och övergick 1946 till Utrikesdepartementet.

1947–1948 var han svensk delegat vid OEEC-förhandlingarna, kabinettssekreterare 1949–1951 och konsultativt statsråd 1951–1953. Hammarskjöld valdes 1953 till FN:s generalsekreterare och året efter, efterträdde han sin far som ledamot av Svenska Akademien.

Hammarskjölds ledarskapsförmåga var nödvändig för att effektivisera den komplicerade FN-organisationen och med sin personliga integritet, diplomatiska skicklighet och strävan att förverkliga FN-tanken, gavs auktoritet åt uppdraget som generalsekreterare.

Dag Hammarskjöld omkom 1961 i en flygolycka i Nordrhodesia (nuvarande Zambia) och erhöll postumt Nobels fredspris samma år.

1963 utgavs hans dagboksanteckningar med Titeln Vägmärken. I Fredens kapell i Uppsala domkyrka finns en minnessten med inskriptionen:

 

Icke jag utan Gud i mig Dag Hammarskjöld 1905–1961.

 

Gravplats: 0116-0834C

Toppbild: Dag Hammarskjöld, 1959 New York, USA. Foto: Förenta Nationerna [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild