Carl David af Wirsén

1842–1912.

Författare, litteraturkritiker, poet.

Carl David af Wirsén föddes i Vallentuna och blev senare i livet docent i litteraturhistoria 1868 samt lektor i svenska och latin vid Högre Allmänna Löroverket i Uppsala 1870.

Wirsén gav ut Dikter (1876) och senare ytterligare sex volymer traditionellt idyllisk lyrik samt flertalet samlingar med religiösa dikter.

Kyrkogården i Uppsala förärades ett poem och Wirsén skrev texten till psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” (Svenska psalmboken, psalm 201).

Wirsén valdes till ledamot av Svenska akademien 1879 och blev dess ständige sekreterare 1884. På sin post kom han med sin uttalade konservatism att inta en till samtida litteratur avvisande hållning.

Som litteraturrecensent i Post- och Inrikes Tidningar och i Vårt Land kunde Wirsén under många år ge uttryck för en reaktionär litteratursyn. Ett urval av hans recensioner finns i Kritiker (1901).

 

Gravplats: 0140-1606

Toppbild: Carl David af Wirsén, Stockholm ca 1880-ca 1890. Foto: Johannes Jaeger / UUB [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Otto von Friesen

1870–1942.

Språkforskare, runolog.

Otto von Friesen föddes i Kulltorps socken, Jönköpings län och hans viktigaste vetenskapliga arbeten behandlar runskriften.

1897 blev von Friesen docent vid i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Han gav ut Om runskriftens härkomst (1906) och Rökstenen (1920) där han hävdade att den gåtfulla stenen handlar om en konflikt mellan östgötar och frisiska köpmän.

Under åren 1905–1936 var von Friesen professor i svenska språket, blev ledamot av Vetenskapsakademien 1928 och invald i Svenska Akademien år 1929.

 

Gravplats: 0106-0332

Toppbild: Otto von Friesen, Uppsala 1940-tal. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hans Järta

1774–1847.

Ämbetsman, politiker, författare.

Hans Järta (ursprungligen friherre Hans Hierta) blev student i Uppsala vid 13 års ålder, tjänsteman i kabinettet för utrikes brevväxling som 18-åring och sekreterare i Justitierevisionsexpeditionen fyra år senare.

Som artonåring umgicks Järta med männen i sammansvärjningen mot Gustav III. Järta befann sig på maskeradbalen 1792 när skottet mot Gustav III avlossades. Efteråt gav Järta delvis vilseledande uppgifter om skottillfället men huruvida han var inblandad i själva mordplanen, finns bara indiciebevisning. Han stod heller aldrig anklagad för inblandning i mordet.

Järta avsade sig både adelskap och sitt riksdagsmannaskap vid riksdagen 1800 i protest mot Gustav IV Adolf och det monarkiska enväldet och tog namnet Järta (släktnamnet var Hierta).

Järta var en av männen bakom 1809 års statskupp och tillhörde, efter kungens abdikation, de ledande vid riksdagen samma år. Han var sekreterare i konstitutionsutskottet vid utarbetandet av 1809 års regeringsform.

Järta var också landshövding i Kopparbergs län 1812–1822, ledamot av Svenska Akademien 1819 samt flyttade till Uppsala 1825 där han verkade som författare. I Uppsala höll Järta litterär salong, vilken konkurrerade med Malla Silfverstolpes salong.

Senare blev Järta chef för riksarkivet från 1837–1844.

Den höga gravstenen som pryder gravplatsen avser hans son med samma namn, vilken som ung student avled 1825.

 

Gravplats: 0112-0588

Toppbild: Hans Järta. Foto: Ur Emil Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, vol 9 (1910) / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Per Daniel Amadeus Atterbom

1790–1855.

Författare, litteraturhistoriker, filosof.

Redan som 17-åring blev Atterbom en av de ledande i sällskapet Musis Amici (senare Auroraförbundet) som ville reformera den svenska litteraturen i nyromantisk anda.

Den litterära revolutionen som Atterbom ville leda påbörjades 1810 med den kritiska och satiriska tidskriften Polyfem. Tillsammans med V.F. Palmblad startade han tidskriften Phosforus, som hävdade poesin som en andlig kraft med förmåga att förvandla livet.

Med vännerna Geijer, Palmblad och Törneros hade Atterbom ett älskvärt och själfullt familjeumgänge, och i Malla Silfverstolpes salonger var Atterbom och andra romantiker under årtionden intimt hemmastadda.

Atterbom blev professor i teoretisk filosofi 1828, professor i estetik och modern litteratur 1835 och var också ledamot av Svenska Akademien från 1839.

Bland hans verk kan sagospelet Fågel Blå (1814), det lyriska sagospelet Lycksalighetens ö (1824–1827) och Samlade dikter (1837–1838) nämnas. I Svenska siare och skalder (1841–1845) porträtteras Swedenborg, Ehrensvärd och Thorild. Där skildras också Stiernhielm, Dahlin, Kellgren och Bellman.

 

Gravplats: 0152-0060

Toppbild: Per Daniel Amadeus Atterbom, målning av Johan Gustaf Sandberg 1831. Foto: Nationalmuseum / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Erik Gustaf Geijer

1783–1847.

Historiker, filosof, författare och tonsättare.

Erik Gustaf Geijer, en av Uppsalas genom tiderna största kulturpersonligheter, föddes på Ransäter i Värmland och kom som student till Uppsala 1799. Som informator vistades han 1809–1810 i England där han uppmärksamt iakttog samhällsliv och kulturliv.

Geijers förståelse för de intellektuellas kritik ökade under en resa till Tyskland 1825 och mot romantikens fantasier började han inta en mer verklighetsinriktad hållning. Detta gav han uttryck i Minnen (1834).

Geijer insåg medelklassens betydelse i samhället och det berättigade i dess frihetskrav, och som en följd av den förändrade samhällsanalysen skedde en politisk omorientering bort från konservatismen. Detta ”avfall” tillkännagav han 1838.

Geijers förmåga att se och formulera väsentliga sammanhang i sin samtid gjorde honom till en stark röst i opinionsbildningen. Bland hans mest betydande verk hör Svea Rikes hävder (1825) som skildrar Sveriges äldsta historia och Svenska folkets historia (1832–1836).

Geijer var en glansfull föreläsare, djuplodande forskare och en av de ledande i de litterära kretsarna i Uppsala på 1830-talet. Han kom också att stå i centrum för musiklivet, och komponerade sånger, pianosonater, stråkkvartetter och annan instrumentalmusik.

Erik Gustaf Geijer var professor i historia 1817–1847 och blev ledamot av Svenska Akademien 1824. Han bodde på Svartbäcksgatan 17 och flyttade därefter till Övre Slottsgatan 2. 1846 flyttade Geijer till Stockholm.

Följande är hämtad från dikten “Natthimmelen” ur Samlade skrifter, Band 1-13 1849–1855.

Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

 

Gravplats: 0104-0248

Toppbild: Erik Gustaf Geijer, litografi från 1840-talet. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild