Henri Osti

1826–1914.

Fotograf.

Heinrich Osti, känd som Henri, föddes i Berlin och var son till en bandvävare från Italien.

Osti emigrerade som 26-åring till Sverige och 1856 började han sin fotografiska bana i Stockholm. Tre år senare öppnade han fotoateljé på Kungsgatan i Uppsala. Ateljén flyttade senare till skomakarmästare Sven Anders Häggs gård mellan Östra Ågatan och Gräsgränd (parken vid nuvarande Bangårdsgatan) och så småningom till Jervingska gården vid Kungsgatan 55.

Heinrich Osti var under många år stadens ledande fotograf och vann flera priser för sina fotografier och tillsammans med meteorolog Hugo Hildebrandsson fotograferade han även molnformationer i vetenskapligt syfte.

Hans samling av glasnegativ med 16 000 bilder utgör en bred dokumentation av dåtidens stadsbebyggelse och stadens befolkning. Samlingen är en anmärkningsvärd kulturhistorisk skatt som finns bevarad på Uppsala universitetsbibliotek.

 

Gravplats: 0108-0450

Toppbild: Heinrich Osti, Uppsala 1860. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Elias Fries

1794–1878.

Botaniker, mykolog.

Elias Fries kom från Femsjö i Småland och var son till prosten Thore Fries och Sara Elisabeth Wernelin. Han kom att bli en av mykologins förgrundsgestalter, som producerade skrifter som än idag spelar vetenskaplig roll.

Ursprungligen studerade Fries vid Lunds universitet och han blev vid 20 års ålder docent i botanik.

Sedermera flyttade han till Uppsala universitet och blev 1851 professor i praktisk ekonomi och botanik. Han var också prefekt för den botaniska trädgården och museet där.

Fries var speciellt inriktad på studiet av svampar, men hans forskning berörde botanikens alla områden. Hans mest inflytelserika arbete var Systema mycologicum, vilket var Fries växtsystematiska arbete gällande svampar. Andra mykologiska arbeten var Elenchusfungorum och Hymenomycetes europaei.

Fries propagerade för att använda svampar som föda, genom planschverket Sveriges ätliga och giftiga svampar. Intresset för mykologi fördes över till flera av barnen. Exempelvis tecknade sonen och dottern, Elias Petrus och Susanna (Sanna) Christina, flera svampplanscher där flera finns bevarade i Uppsala.

Fries gav också ut de populärvetenskapliga uppsatserna Botaniska utflygter (1-3, 1843–1864).

Elias Fries var förutom universitetsrektor också riksdagsman och blev 1847 ledamot av Svenska Akademien.

Titelblad från Elias Fries “Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Uppslag från Elias Fries “Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Gravplats: 0103-0185

Toppbild: Elias Fries, Uppsala 1860-tal. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hildur Ottelin

1866–1927.

Bostadsinpektris, kommunalpolitiker, gymnastiklärare.

Efter examen vid Gymnastiska institutet i Stockholm 1893 flyttade Hildur Ottelin till Skolgatan 10 i Uppsala och bodde där en tid med sin bror. Under flera år arbetade hon som gymnastiklärare och sjukgymnast vid Lindska skolan och Anna Wikströms handelsskola för blinda kvinnor.

1903 investerade Ottelin i två gårdar vid Stamgatan (dagens Geijersgatan) 7 och 10 med avsikt att hyra ut bostäder och bosatte sig själv i nummer 10. Ett år senare köpte hon mark av kyrkoherde Otto Myrberg i Rickomberga som senare såldes billigt till arbetarfamiljer och tillsammans med dem bildades en egnahemsförening, Rickomberga Egna Hem, där hon var verkställande direktör 1904–1927.

Senare blev Ottelin bostadsinspektris under hälsovårdsnämnden och 1912 blev hon, som första kvinna, ledamot av stadsfullmäktige när hon valdes in för socialdemokraterna. Likaså blev Ottelin även den första kvinnan i drätselkammaren.

Som politiker blev hon känd för sina många kontroversiella förslag och engagemang i bostadsfrågor och i äldrefrågor. Hildur Ottelin fortsatte att engagera sig i kommunala frågor fram till sin död.

Sedan 1950 bär en gata i Uppsala, i området Rickomberga hennes namn.

 

Gravplats: 0148-1933

Toppbild: Hildur Ottelin, ca 1916- ca 1927. Foto: Klara Hacksell / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Anita Nathorst

1894–1941.

Teolog, författare.

Anita Nathorst var aktiv inom den kristna student- och gymnasiströrelsen och vän med Karin Boye som kallade henne för sin “andliga mor”. Karin Boye älskade Nathorst och skrev även dikter till henne, dock var det en obesvarad kärlek.

Nathorst studerade i Uppsala och blev den första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria. 1926 utkom hennes diktsamling.

Nathorst drabbades tidigt av bröstcancer och vistades hos läkaren Iwan Bratt i Alingsås. De inledde en kärleksrelation i mitten av 1930-talet som emellertid fick ett tragiskt slut. I slutet av 1940 drabbades Nathorst av en svår infektion, från vilken hon repade sig. Dock fick hon på omvägar veta att Iwan Bratt var besviken över att hon inte avled. Han hoppades på att hans hustru Signe skulle komma tillbaka från Stockholm så snart Anita dött.

Kort därefter skaffade hon en lägenhet i Skåne och fram tills att den var ledig, var det en jobbig tid för henne i Bratts hem. Karin Boye fungerade då som ett stöd för Nathorst.

Anita Nathorst dog på Malmö sjukhem sommaren 1941, bara några månader efter Karin Boye.

Följande dikt, skriven av Karin Boye, heter “Hur kan jag säga…” som finns i den postumt utgivna samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter. Samlingen gavs ut 1941 och dikten är riktad till Anita.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.


Gravplats: 0101-0051

Toppbild: Anita Nathorst, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Ulla-Bella Fridh

1929–1993.

Skådespelare.

Ulla-Bella Fridh, vars fullstädinga namn var Anna Ulla-Britt Fridh-Gabrielsson, debuterade 1947 som isprinsessa i Gustav Wallys isrevy. Hon spelade även studentteater på Södermanland-Nerikes nation samt gick teaterskola vid Göteborgs stadsteater 1949–1952.

Tillsammans med Owe Törnqvist och Rune Ek medverkade hon i sommarrevyer och arbetade på Vasateatern i Stockholm med Karl-Gerhard 1952–1954.

Hon medverkade också i ett flertal TV-program och filmer samt var mellan 1964–1980 anställd vid Uppsala stadsteater.

 

Gravplats: 0322-1802

Toppbild: Ulla-Bella Fridh, Uppsala, 1951 vid Fyrisån. Foto: EC / Sjöberg bildbyrå. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Elsa Eschelsson

1861–1911.

Jurist, Sveriges första kvinnliga juris doktor.

Elsa Eschelsson föddes i ett förmöget hem i Norrköping 1861. Efter att mamman dog flyttade den femåriga Elsa tillsammans med sin pappa till Stockholm.

Eschelsson undervisades i hemmet och lärde sig bland annat latin, helt på egen hand. 1882 tog hon studentexamen med höga betyg.

Studierna fortsatte i Uppsala och sedermera blev Eschelsson den första kvinnliga doktor och docenten i juridik. Hon fick dock kämpa hårt för att få tjänster, inte minst som t.f. professor då den tjänsten ännu inte kunde beviljas en kvinna.

Hon medverkade vid tillkomsten av Bildade Kvinnors förening (1904) som verkade för kvinnors rätt att inneha högre statliga tjänster.

De akademiska stridigheterna tog hårt på hennes krafter och efter en överdos av sömnmedel, avled Elsa Eschelsson den 10 mars 1911.

Begravningen i Uppsala domkyrka förrättades av professor Einar Billing som talade om ”orättfärdigheten i denna värld”.

 

Gravplats: 0137-1550

Toppbild: Elsa Eschelsson, 1883. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karin Arosenius

1851–1932.

Konstnär.

Efter studier vid Slöjdskolan och Konstakademin reste Karin Arosenius till Köpenhamn, Rom och därefter till Paris, där hon vistades samtidigt med makarna Karin och Carl Larsson.

Karin Arosenius skulpterade byster och statyetter med genremotiv såsom “Fiskargosse” 1881 och “Badande flickor” 1883 med flera.

Hon ställde ut på Världsutställningen i Paris 1885 och på Salongen i Paris 1885 och 1886.

 

Gravplats: 0127-1204

Toppbild: Karin Arosenius, 1901. Foto: Okänd fotograf, Svenskt porträttgalleri / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Olof Verelius

1618–1682.

Fornforskare, filolog.

Efter studier i Dorpat och Uppsala arbetade Olof Verelius som lärare i högadliga familjer och företog resor till Holland, Schweiz, Italien och Frankrike.

1653 utsågs Verelius till akademiräntmästare i Uppsala och kom att tillhöra Olof Rudbecks forskarkrets. På dennes förslag erhöll Verelius den nyinrättade professuren i ”Fäderneslandets antikviteter” 1662, som landets första arkeologiprofessor.

Året efter utförde Verelius den första arkeologiska utgrävningen i Sverige, vilket skedde i en gravhög vid Broby i Börje socken.

På 1670-talet lät han uppföra ett hus vid kvarteret Kamphavet, vilket låg vid nuvarande Martin Luther Kings plan, en byggnad som sannolikt ritades av vännen Olof Rudbeck.

Verelius var även en framstående språkforskare och utgav isländska sagor och ett arbete om runor.

I striden med Schefferus om det så kallade hednatemplets placering, hävdade Verelius att det legat i Gamla Uppsala och inte på domkyrkans plats som Schefferus hävdade.

Olof Verelius var den förste som förvärvade en gravplats på Hospitals- och Fattigkyrkogården, som sedan 1600-talets mitt, funnits på platsen som idag kallas Gamla kyrkogården.

Gravplatsen friköptes av styrelsen för hospitalet 26 oktober 1676 och är den äldsta kända på den ursprungliga Fattigkyrkogården.

Den första kända begravningen ägde rum 9 februari 1682, då Olof Verelius gravsattes i en gravkammare som alltjämt finns bevarad. Olof Rudbeck genomförde begravningen enligt Verelius önskemål.

 

Gravplats: 0112-0615

Toppbild: Olof Verelius, litografi av Otto Henrik Wallgren. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Adolph Törneros

1794–1839.

Författare, humanist, filolog.

Adolph Törneros föddes i Eskilstuna på julaftonen 1794. Vid 12-års ålder började han försörja sig som privatlärare och skrevs 1812 in vid Uppsala universitet och blev sedermera professor i estetik 1829 och i latin 1832.

Större delen av livet tillbringade Törneros som akademisk lärare i latin och i den litterära sällskapskretsen kring Geijer och Atterbom, vilka tillhörde hans närmaste vänner.

Törneros är en av svensk litteraturs främsta brevskrivare och var en av sin tids främste reseskildrare. Från lärdomsstaden längtade Törneros varje vår ut på landet, där han från vår- till höstdagjämning, i sina många brev, beskrev intrycken från resorna i det mellansvenska sommarlandskapet runt Mälaren.

Landskap och miljöer tecknas med synnerlig detaljskärpa och äventyren och strapatserna skildras med ett synnerligen spänstigt och levande språk. I ett brev till modern 29 december 1828, beskrivs vandringen från hemmet till familjen Geijer klockan halv sju på julaftonen 1828:

 

”Snön knarkade barskt under galoschen – en tjugo graders köld bet snålt som en haj efter nästipp och öronlappar och fingerstumpar – stjärnhimlen stirrade med bistra ögon ned över den liksom till helgen vitklädda jorden – Orion, nyss uppkliven ur sydost, gnistrade så att man tycktes höra det – Månan [sic] låg ännu och tumlade sig i marvatten, men uppsprutade osedd en kaskad av strålar”.

Adolph Törneros beskrevs till det yttre som gänglig, med en spenslig fågelprofil. Vännen Atterbom fann ”i gestaltens snabba rörlighet och gångens flygande fart ett omisskännligt tycke av fågel”.

Sin sista jul tillbringade Törneros hos familjen Atterbom. Därefter insjuknade Törneros och avled i sitt hem tre veckor senare i vad som betecknades som en form av tyfus. Geijer sade:

 

”Han hade för litet barlast, därför flög han bort från oss”.

 

Gravplats: 0112-0557

Toppbild: Porträtt av Adolph Törneros. Okänd mästare, oljemålning från 1830-talet. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Vivi Täckholm

1898–1978.

Botaniker, författare.

Vivi Täckholm studerade vid Stockholms högskola och bedrev botaniska studier i Berlin, London och Genève.

1926 flyttade hon tillsammans med maken, botanikprofessor Gunnar Täckholm, till Kairo och tillsammans kartlade de Egyptens växtvärld.

Efter makens död 1933 slutförde hon arbetet med Flora of Egypt som gavs ut i fyra delar, del 1 (1941), del 2 (1944), del 3 (1954) och del 4 (1966). 1946 blev Täckholm professor i botanik vid universitetet i Kairo och bodde där större delen av sitt liv.

Täckholm gav även ut ett flertal populära botaniska arbeten, såsom Faraos blomster (1951), Egypten i närbild (1964), Öknen blommar (1969) och Sagans minareter (1971).

Vivi Täckholm skrev också barnböcker, exempelvis Sagan om Snipp Snapp Snorum (1926) och Lillans resa till månen (1976). På 1960-talet fick Täckholm även stor uppmärksamhet genom flera TV-program.

 

Gravplats: 0131-1356

Toppbild: Vivi Täckholm, okänt år. Foto: Staffan Norstedt / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild