Lotten von Kræmer

1828–1912.

Författare, filantrop.

Lotten von Kræmer växte upp i landshövdingefamiljen på Uppsala slott. Där fick hon ta del av uppsalaromantikens glansfulla sällskapsliv innehållandes personer såsom Malla Silfverstolpe, Atterbom och Wennerberg.

Själv debuterade von Kræmer 1863 med samlingen Dikter och gav också ut reseskildringar och skådespel. Hon blev också vän och lärde känna Thekla Knös och Ann Margret Holmgren.

Lotten von Kræmer intog en radikal position i kvinno- och fredsfrågor, deltog i den offentliga debatten och stödde kvinnorörelsen ekonomiskt. Hon inrättade det första kvinnliga stipendiet för kvinnliga studenter vid Uppsala Universitet.

Sin generositet visade Kræmer också mot Fredrika Bremerförbundet, Handarbetets vänner, Östermalms arbetsstuga för fattiga barn och Föreningen för kvinnans rösträtt i Stockholm.

Kræmer flyttade på 1870-talet till Östermalm i Stockholm och bodde där till sin död. Huset donerades till Samfundet De Nio som von Kræmer inrättade genom att testamentera större delen av sin förmögenhet till det. Samfundet De Nio, som fortfarande består, är en litterär akademi med uppgiften att stödja svensk litteratur genom prisbelöningar till svenska författare.

 

Gravplats: 0152-0048

Toppbild: Lotten von Kræmer, okänt år. Foto: Från Samfundet De Nios arkiv. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Thekla Knös

1815–1880.

Diktare, fotograf.

Efter att fadern Gustav, som var kyrkoherde i Västeråker och Dalby avled 1828, flyttade modern Alida och dottern Thekla till Uppsala. De bosatte sig i huset vid Östra Ågatans norra ände som numera ingår i Fjellstedtska skolans lokaler under namnet Kavaljeren.

Thekla Knös och hennes mor kom att bli kända i Uppsala som ”de små knösarna” och deltog flitigt i stadens sociala och litterära liv. Thekla Knös gav språklektioner och ”de små knösarna” höll också litterär salong i hemmet under medverkan av Geijer, Atterbom, Järta, Törneros och Wennerberg. Knös gjorde även översättningar, vilket var en inkomst för flera 1800-talskvinnor ur övre medelklassen.

På Atterboms uppmaning tävlade Knös i akademien med diktcykeln Ragnar Lodbrok och vann Svenska akademiens stora pris 1851. Flera av hennes verk blev även tonsatta.

Hon gav också ut Fotografier över det forna Uppsalalivet, boken Året, med undertiteln Teckningar ur barndomslivet samt sagoböcker och andra böcker för barn.

Efter moderns död 1855 drabbades Knös av djup nedstämdhet och det som höll henne uppe var hennes religiositet och vännerna. Hon vistades hos olika vänner och släktingar och togs även om hand av Malla Silfverstolpe under en period. Hennes psykiska hälsa försämrades dock och Thekla Knös avled efter 16 års vistelse på Växjö Hospital.

Följande expempel på Knös diktning är hämtad från Dikten “Önskan i salongen” ur Dikter, Band 1-2, 1852–1853.

Ack, bleve nu strålande salen.
Ack, bleve den hastigt förbytt
Till tysta, skuggiga dalen.
Där lyckliga timmar ha flytt!
O! vore mjuka divanen
Min kära, mossiga sten!
Och mattan- blommiga planen,
Och lampan-kvällsolens sken!

Ack, vore var viskande tärna
En smärt och skimrande björk;
Var bugande herre- hur gärna!-
En gran som susade mörk!
Musiken- fåglarnas kvitter
Och sorlet- böljornas sång!-
Men – i salongen jag sitter,
Och tiden göres mig lång.

 

Gravplats: 0112-0591

Toppbild: Thekla Knös, okänt år. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hans Järta

1774–1847.

Ämbetsman, politiker, författare.

Hans Järta (ursprungligen friherre Hans Hierta) blev student i Uppsala vid 13 års ålder, tjänsteman i kabinettet för utrikes brevväxling som 18-åring och sekreterare i Justitierevisionsexpeditionen fyra år senare.

Som artonåring umgicks Järta med männen i sammansvärjningen mot Gustav III. Järta befann sig på maskeradbalen 1792 när skottet mot Gustav III avlossades. Efteråt gav Järta delvis vilseledande uppgifter om skottillfället men huruvida han var inblandad i själva mordplanen, finns bara indiciebevisning. Han stod heller aldrig anklagad för inblandning i mordet.

Järta avsade sig både adelskap och sitt riksdagsmannaskap vid riksdagen 1800 i protest mot Gustav IV Adolf och det monarkiska enväldet och tog namnet Järta (släktnamnet var Hierta).

Järta var en av männen bakom 1809 års statskupp och tillhörde, efter kungens abdikation, de ledande vid riksdagen samma år. Han var sekreterare i konstitutionsutskottet vid utarbetandet av 1809 års regeringsform.

Järta var också landshövding i Kopparbergs län 1812–1822, ledamot av Svenska Akademien 1819 samt flyttade till Uppsala 1825 där han verkade som författare. I Uppsala höll Järta litterär salong, vilken konkurrerade med Malla Silfverstolpes salong.

Senare blev Järta chef för riksarkivet från 1837–1844.

Den höga gravstenen som pryder gravplatsen avser hans son med samma namn, vilken som ung student avled 1825.

 

Gravplats: 0112-0588

Toppbild: Hans Järta. Foto: Ur Emil Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, vol 9 (1910) / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Carl Hård

1768–1840.

Generalmajor.

Carl Hård föddes på Jällsta gård i Viksta socken och blev vid 20 års ålder löjtnant vid Upplands regemente. Han deltog i Finska kriget 1788–1790 och utmärkte sig i första slaget vid Svensksund 1789. Året efter deltog Hård vid sjöslaget i Fredrikshamn, ett slag där Gustav III förde befälet.

Som major deltog Hård i belägringen av Stralsund 1807, av Liers skans 1808 i Norge samt i försvaret av Sävar och Ratan 1809. Vid slaget i Leipzig 1813 anförde han som överstelöjtnant regementet och utsågs sedan till överste i armén. Därefter deltog han i marschen till Brüssel och i fälttåget till Norge.

Carl Hård blev generalmajor 1822 och tog avsked 1835. Vid sidan av sin karriär som militär, var Hård konstsamlare och under sina sista år bodde han i Uppsala nära Fyrisån (sedermera Ofvandalska gården). I Uppsala tillbringade han tid i de akademiska kretsarna kring Geijer och Atterbom.

Hårds konstsamling, bestående av ett hundratal oljemålningar, skänktes sedermera till Uppsala universitet. Donationen lade grunden till Uppsala universitets konstmuseum.

 

Gravplats: 0103-0177

Toppbild: Porträtt av Carl Hård målad av J.G. Sandberg. Foto: Riksarkivet / Svenskt Biografiskt Lexikon. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

Ann Margret Holmgren

1850–1940.

Författare, kvinnosakskvinna.

Ann Margret Holmgren var en av de ledande inom kvinnorörelsen för rösträtt och fred. I början av 1900-talet blev hon genom Ellen Kay och Lydia Wahlström alltmer engagerad i kvinnofrågan.

Holmgren deltog 1902 i bildandet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och reste runt i landet, agiterade och höll föredrag i rösträttsfrågan fram till att allmän rösträtt beslutades i riksdagen 1919.

Holmgren var vice ordförande i Sveriges Kvinnliga Fredsförening och en av stiftarna av Sveriges kvinnors Medborgarförbund 1921.

Hon publicerade broschyrer med anknytning till rösträttsarbetet och gav också ut levnadlevnadsteckningar i böckerna Pionjärer (1928–1930) och Minnen och tidsbilder (1926).

 

Gravplats: 0125-1141

Toppbild: Ann Margret Holmgren, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Stockholms stadsmuseum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Jan Fridegård

1897–1968.

Författare.

Johan Fridegård, känd som Jan Fridegård, växte upp i ett statarhem utanför Enköping och debuterade 1931 med diktsamlingen Den svarta lutan. Innan debuten, arbetade han inom flera olika yrken men var i perioder arbetslös och utan inkomster.

Fridegård skrev artiklar för den revolutionära tidskriften Brand och hans första roman, En natt i juli, kom ut 1933. Frigörelsemotivet gestaltas i den självbiografiska romansviten Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936).

Under andra världskrigets beredskapsstämningar började Fridegård berätta om den upproriske trälen Holme i Trägudars land (1940), Gryningsfolket (1944) och Offerrök (1949).

Fridegård flyttade flera gånger i sitt liv och bodde under senare delen av sitt liv på Bredmansgatan 7A i Uppsala.

Vid Övergrans kyrka i Håbo har ett museum tillägnats Jan Fridegård.

 

Gravplats: 0105-0304

Toppbild: Jan Fridegård i sin bostad, Uppsala 1948. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Ebba Boström

1844–1902.

Filantrop, grundare av Samariterhemmet.

Ebba Boström föddes på Östanå slott i Roslagen. Hon intresserade sig tidigt för att hjälpa sjuka och ägnade sig åt filantropisk verksamhet. Mellan 1878–1881 vistades Boström i England för att studera kristligt hjälparbete och gick där en sjukvårdsutbildning. I London och Manchester var hon knuten till den evangeliska väckelserörelsen.

1882 flyttade hon till Uppsala, övertog Uppsalas sedlighetsförenings räddningshem för flickor, inköpte på egen bekostnad nya lokaler och utvidgade verksamheten med utbildning av blivande medarbetare.

Boström lät också bygga ett barnhem för ”värnlösa” (blottställda, utlämnade) flickor.

Ett nytt sjukhus på Dragarbrunnsgatan 74 stod färdigt 1893 och fick namnet Samariterhemmet. Där påbörjade hon utbildningen av diakonissor, och ett hus inköptes till hem för eleverna.

1899 överlämnade Boström hela egendomen till Stiftelsen Samariterhemmet.

Ebba Boströms farbror är filosofen Christopher Jacob Boström som också är gravsatt på Gamla kyrkogården.

 

Gravplats: 0126-1165

Toppbild: Ebba Boström, okänt år. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Per Daniel Amadeus Atterbom

1790–1855.

Författare, litteraturhistoriker, filosof.

Redan som 17-åring blev Atterbom en av de ledande i sällskapet Musis Amici (senare Auroraförbundet) som ville reformera den svenska litteraturen i nyromantisk anda.

Den litterära revolutionen som Atterbom ville leda påbörjades 1810 med den kritiska och satiriska tidskriften Polyfem. Tillsammans med V.F. Palmblad startade han tidskriften Phosforus, som hävdade poesin som en andlig kraft med förmåga att förvandla livet.

Med vännerna Geijer, Palmblad och Törneros hade Atterbom ett älskvärt och själfullt familjeumgänge, och i Malla Silfverstolpes salonger var Atterbom och andra romantiker under årtionden intimt hemmastadda.

Atterbom blev professor i teoretisk filosofi 1828, professor i estetik och modern litteratur 1835 och var också ledamot av Svenska Akademien från 1839.

Bland hans verk kan sagospelet Fågel Blå (1814), det lyriska sagospelet Lycksalighetens ö (1824–1827) och Samlade dikter (1837–1838) nämnas. I Svenska siare och skalder (1841–1845) porträtteras Swedenborg, Ehrensvärd och Thorild. Där skildras också Stiernhielm, Dahlin, Kellgren och Bellman.

 

Gravplats: 0152-0060

Toppbild: Per Daniel Amadeus Atterbom, målning av Johan Gustaf Sandberg 1831. Foto: Nationalmuseum / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Gamla gravkapellet

Kapellet byggdes 1882–1883 och ritades av arkitekten Carl Axel Ekholm. Det ersatte ett äldre kapell, som legat på ungefär samma plats. Den sista jordfästningen ägde rum 1973.

Foto: Henrik Zetterberg

 

 

Stillhetens kapell

Stillhetens kapell är ett öppet, ljust kapell med inredning i mjuka, ljusa färger som sprider lugn och ro. Det är ett familjärt kapell med centralt läge.

Kapellet byggdes mellan åren 1961 till 1963 och ritades av arkitekt Gösta Wikfors och rymmer 90 personer, varav 5 personal.

Foto: Pelle Johansson.