Olof Eneroth

1825–1881.

Författare, pomolog.

Olof Eneroth betraktas som banbrytande inom svensk trädgårdsodling och har kallats ”den svenska pomologins fader”.

Eneroth ägnade sig i sin trädgårdsodling åt studier av olika äppelsorter. Som föreståndare för Svenska trädgårdsföreningens skola och dess trädgårdar mellan 1858–1863 verkade för trädgårdsanläggningskonstens utveckling och för att trädgårdsskötsel skulle införas som läroämne vid folkskolor, seminarier och lantbruksskolor.

1864–1866 gav Eneroth ut Handbok i svensk pomologi.

Han ivrade också för en god folkundervisning i en allmän folkskola och i verket Om folkskolan i Sverige (1863–1869) utvecklade han närmare sina idéer.

Eneroth testamenterade en betydande summa pengar till Stockholms högskola för inrättandet av en professur i pedagogik.

 

Gravplats: 0115-0818

Toppbild: Olof Eneroth, träsnitt. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Pontus Wikner

1837–1888.

Filosof, författare.

Pontus Wikner föddes i ett fattigt torparhem i Valbo-Ryrs socken i Dalsland.

Han kom till Uppsala 1856 och tog där bestående intryck av ny-evangelismen samt av Rydberg och Geijer.

Som lärjunge till filosofen Christopher Jacob Boström utvecklade Wikner till en början dennes idéer, för att senare utsätta dem för religionsfilosofisk och kunskapsteoretisk kritik. Mot Boströms filosofi, som utgick från Gud som det absoluta förnuftet, ställde Wikner en gudsbild präglad av helig vilja och såg religionen som ett jag-du-förhållande.

Mellan 1863–1884 var Wikner docent i teoretisk filosofi i Uppsala och blev lektor i teologi och hebreiska vid Högre allmänna läroverket i Uppsala 1873, samt professor i filosofi och estetik i Kristiania (Oslo) 1884.

I det mest lästa arbetet Tankar och frågor inför Människones Son (1872) tog Wikner personlig ställning i samtidens kristologiska strider. Han ville förena en biblisk inspirerad väckelsefromhet med en kulturöppen humanism och blev uppburen i kristna kretsar, främst inom ungkyrkligheten och Förbundet för kristen humanism.

När Pontus Wikner avlidit i Oslo efter ett liv präglat av sjukdom och personliga kriser, fördes hans stoft till Uppsala genom studentkårens försorg. Ett stort antal studenter följde stoftet till graven.

Drygt 80 år (1971) efter Wikners död utgavs hans anteckningar, i vilka han beskriver sin homosexuella läggning och de lidanden de vållat honom.

Wikner kom också att bli en inspiration vid tiden då den moderna gayrörelsen uppstod i Sverige på 1970-talet; en rörelse som utvecklats och idag kan benämnas hbtqi-rörelsen.

 

Gravplats: 0121-1085

Toppbild: Pontus Wikner, ca 1850-1888. Foto: Okänd fotograf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Greta Gahn

1894–1996.

Textilkonstnär.

Efter studier vid Högre konstindustriella skolan och Scuola di tessitura i Milano var Greta Gahn chef och konstnärlig ledare för Handarbetets Vänner mellan 1931–1951.

Under krigsåren och tiden därefter, var det främst Gahn i samverkan med Alf Munthe som svarade för mertalet den monumentala textilkonsten i kyrkor och offentliga byggnader.

Hon var också tillsammans med Munthe delägare i Lekattgården, en verkstad för vävnad och broderi. Greta Gahns konstnärliga omdöme och tekniska kunnande fick avgörande betydelse för Munthes textila verk.

 

Gravplats: 0118-0928

Toppbild: Greta Gahn, okänt år. Foto: Margit Karlson / Leksands lokalhistoriska arkiv. Leksands-kulturhus [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Maj Bring

1880–1971.

Konstnär.

Maj Bring växte upp i Uppsala på Sysslomansgatan 8 och sedermera på Skolgatan. Hon studerade vid Vilhelmssons målarskola i Göteborg och vid Konstakademin och för Henri Matisse i Paris 1908–1910.

Bring drev själv en konstskola på Söder i Stockholm och var ordförande i Föreningen Svenska Konstnärinnor mellan åren 1949–1951. Bring målade bland annat landskap i modernistisk stil och arbetade senare med collage och paljetterade målningar.

Hennes självbiografi Motsols (1986) är i nyutgåva kompletterad med en stor mängd bilder ur hennes konstnärskap. I boken skildras Maj Brings konstnärsskap samt hennes möten i samtiden och tiden i Paris. Nyutgivningen har utförts genom Maj Brings Fonds försorg

Konstverk av Maj Bring finns representerade på Moderna museet, Nationalmuseum, Sahlströmsgården i Torsby, Aguelimuseet i Sala, Per Ekström museum i Mörbylånga och Borås museum.

2008 hedrades flera konstnärer med att gator och parker i Stockholm namngavs efter dem. I Sköndal är Maj Bring representerad.

 

Gravplats: 0129-2149

Toppbild: Maj Bring, 1904. Foto: Hämtat från boken Maj Bring – Motsols. Memoarer och konst. 2007. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Lasse Eriksson

1949–2011.

Artist, författare.

Lars ”Lasse” Eriksson föddes i Piteå, och flyttade i unga år till Uppsala.

Han inledde sin teaterkarriär på 1970-talet då han spelade med Panikteatern i Uppsala.

För TV-publiken blev Eriksson känd i början av 1980-talet med sina betraktelser samt som programledare i olika underhållningsprogram.

Eriksson var även känd som ståuppkomiker och gav också ut ett flertal böcker. Förutom sin medverkan i ett antal antologier gav han ut humoristiska böcker, exempelvis De norrbottniska satansverserna (2006) och I huvudet på en orolig komiker (2011).

Lasse Eriksson avled på scenen under en föreställning på Reginateatern i Uppsala.

 

Gravplats: 0157-0275

Toppbild: Lasse Eriksson, okänt år. Foto: Anders Tukler. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Elin Eriksson

1868–1950.

Affärsidkare, torgförsäljare.

Elin Eriksson och maken Josef Theodor Eriksson startade Stabbylunds åkeri och slakteri vid Jumkilsgatan i Uppsala.

I Saluhallen hade de försäljning liksom på S:t Eriks torg där bland annat hästkött såldes.

I trettiofem år, i värme och köld, stod hon på torget. Hennes stövlar finns bevarade på Upplandsmuseet.

 

Gravplats: 0142-1656

Toppbild: Elin Eriksson troligtvis 1940-talet. Foto: Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Fadime Sahindal

1975–2002.

Frontfigur mot hedersförtryck.

Fadime Sahindal, som var av turkiskt-kurdiskt ursprung, kom tillsammans med familjen till Sverige i början av 1980-talet. Som student läste hon till socionom i Sundsvall och Östersund.

I 20–årsåldern inledde hon ett förhållande, vilket inte accepterades av släktingar. Efter trakasserier och hot från manliga släktingar gjorde Sahindal en polisanmälan och kontaktade massmedia. Det var i samband med detta som hon blev känd för allmänheten.

Hon blev en symbol för andra invandrarkvinnor i liknande situation. Vid ett seminarium om integrationsfrågor i riksdagen 2001 kritiserade hon kulturmönstret i vissa invandrargrupper och också samhällets oförmåga att stödja kvinnor som befann sig i en situation liknande hennes.

Vid ett besök i hemmet 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal. Fadern greps och dömdes till livstids fängelse för mord.

Företrädare för kurdiska organisationer och för andra invandrargrupper i Sverige tog starkt avstånd från mordet på Fadime Sahindal.

Efteråt har det bildats flera organisationer, nätverk och fonder till stöd för utsatta invandrarkvinnor och den efterföljande debatten handlade om hedersmord och bristande stöd till invandrarkvinnor.

Bland det stora antalet människor som deltog i begravningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka 5 februari 2002 fanns representanter för regeringen och kungahuset.

 

Gravplats: 0313-0861

Toppbild: Fadime Sahindal, 1998. Foto: Eva Tedesjö / IBL. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Otto von Friesen

1870–1942.

Språkforskare, runolog.

Otto von Friesen föddes i Kulltorps socken, Jönköpings län och hans viktigaste vetenskapliga arbeten behandlar runskriften.

1897 blev von Friesen docent vid i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Han gav ut Om runskriftens härkomst (1906) och Rökstenen (1920) där han hävdade att den gåtfulla stenen handlar om en konflikt mellan östgötar och frisiska köpmän.

Under åren 1905–1936 var von Friesen professor i svenska språket, blev ledamot av Vetenskapsakademien 1928 och invald i Svenska Akademien år 1929.

 

Gravplats: 0106-0332

Toppbild: Otto von Friesen, Uppsala 1940-tal. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Ingrid Årfelt

1923–1999.

Konstnär, grafiker.

Efter studier vid Edwin Ollers målarskola och Konstakademien kom Ingrid Årfelt 1941 till Kungliga Konsthögskolan.

Vid konsthögskolan deltog hon i undervisningen i grafik samt i avdelningen för skulptur från 1946–1948.

1956 erhöll Årfelt ett stipendium från italienska staten och vistades en period i Rom vid Accademia degli stanieri.

Årfelt har bland annat arbetat med porträtt, figurkompositioner och landskap. Hennes arbeten är utförda i träsnitt, torrnål, akvatint, linoleumsnitt och pastell. Årfelt gav 1962 ut en bildsatt version av det babylonska Gilgamesheposet, ett verk som väckte stor uppmärksamhet.

På Upplandsmuseet finns sedan 2008 ett smideskonstverk av Ingrid Årfelt från 1963, inspirerat av folklivet kring den gamla restaurangen ”Rullan” i Uppsala. Konstverket skildrar och romantiserar en epok som utplånades genom rivning och nybyggnation.

Ingrid Årfelt är representerad vid flera museum exempelvis Nationalmuseum och Stockholms stadsmuseum.

 

Gravplats: 0157-0262

Toppbild: Ingrid Årfelt i sin ateljé med ett av hennes ”snäckformade” skulpturer. Foto: Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karin Westman Berg

1914–1997.

Litteraturforskare.

Efter filosofie magisterexamen arbetade Karin Westman Berg som läroverkslärare i Luleå och Härnösand mellan 1943–1957.

Hon disputerade i Uppsala 1962 med Studier i C.J.L. Almqvist kvinnouppfattning och redigerade flera antologier, exempelvis Textanalys från könsrollssynpunkt (1976) och Gråt inte – forska (1979).

Westman Berg var en ledande gestalt inom svensk feministisk litteraturforskning och var mellan 1945–1977 ledamot av Fredrika Bremer-förbundets styrelse.

Westman Berg initierade och ledde könsrollsseminarier vid Kursverksamheten från 1967 till 1977. Då startades kvinnoforskningsseminarier, vilka Westman Berg ledde fram till 1979. Seminarierna blev en inspirerande mötesplats för personer intresserade av kvinnofrågor och kvinnoforskning.

En forskartjänst i kvinno- och könsrollsfrågor gav henne möjlighet att starta Kvinnolitteraturprojektet vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 1978. Med kvinnolitteratur avsågs då skönlitteratur skriven av svenska kvinnliga författare.

Vid pensioneringen 1982 tilldelades Karin Westman Berg professors namn.

 

Gravplats: 0319-1349

Toppbild: Karin Westman Berg, okänt år. Foto: Inger Harnesk / Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild