Ebba Ruzsica Sörbom föddes som Ruzsica Schreiber i en judisk familj i Novi Sad, f.d. Jugoslavien. Som barn talade hon tyska, ungerska och serbiska.
1944 fördes Sörbom till koncentrationsläger där modern och den yngre brodern gasades ihjäl. Trots allt överlevde Sörbom Auschwitz och Bergen-Belsen och kom till Sverige 1945.
Hon läste drama vid Uppsala Universitet, arbetade med dramaterapi på Ulleråkers sjukhus och informerade om förintelsen i skolor.
1994 fick Sörbom ett kulturstipendium av Uppsala kommun och 1997 ett stipendium ur Författarfonden för att studera på Simon Wiesenthal-center i Wien.
Debutboken Bortom minnet, bortomglömskan kom ut 1988. Ebba Sörbom har genom sin diktning speglat personliga minnen från koncentrationslägren och gett röst åt de överlevande.
Carl David af Wirsén föddes i Vallentuna och blev senare i livet docent i litteraturhistoria 1868 samt lektor i svenska och latin vid Högre Allmänna Löroverket i Uppsala 1870.
Wirsén gav ut Dikter (1876) och senare ytterligare sex volymer traditionellt idyllisk lyrik samt flertalet samlingar med religiösa dikter.
Kyrkogården i Uppsala förärades ett poem och Wirsén skrev texten till psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” (Svenska psalmboken, psalm 201).
Wirsén valdes till ledamot av Svenska akademien 1879 och blev dess ständige sekreterare 1884. På sin post kom han med sin uttalade konservatism att inta en till samtida litteratur avvisande hållning.
Som litteraturrecensent i Post- och Inrikes Tidningar och i Vårt Land kunde Wirsén under många år ge uttryck för en reaktionär litteratursyn. Ett urval av hans recensioner finns i Kritiker (1901).
1933 bosatte hon sig i Uppsala och var mycket engagerad i folkbildning. Hon arbetade även med äldreomsorg och patienter på psykiatriska sjukhus. Grieg Cederblad var även barnboksförfattare och föredragshållare.
Grieg Cederblad var även översättare av svensk skönlitteratur till norska under tiden från när hon kom till Sverige till slutet av 1940-talet. Jobbet hade hon fått av sin bror Harald (grundare, storägare och vd i Gyldendal Norsk Forlag). Hon skrev också artiklar i Alle Kvinners Blad.
Johanne Grieg Cederblad och Bothild Fredriksson granskar klädesplagg som samlats in av Svenska Norgehjälpen. Bilden är publicerad i UNT 1940. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.
Minnesfest för Nordahl Grieg i Stockholm 1944. På bilden syns, från vänster: läroverksadjunkt Carl Cederblad, Uppsala, fru Johanne Grieg Cederblad, minister Bull, Sigurd Hoel och teaterchef Hans Jacob Nielsen. Foto: Riksarkivet Norge.
Under krigsåren och under den tyska ockupationen av Norge var Grieg Cederblad mycket aktiv i Norge-hjälpen. 1946 blev hon tilldelad Haakon VII:s Frihetskors för sitt arbete.
Rosalie Olivecrona var en av pionjärerna inom den svenska kvinnorörelsen. Som samhällsdebattör och kvinnorättskämpe gjorde hon betydande insatser.
1857 publicerade Olivecrona ett antal artiklar i Aftonbladet under rubriken ”En ropandes röst i öknen”. Artiklarna försvarade Fredrika Bremers roman Hertha, som var ett inlägg i debatten om den ogifta kvinnans myndighet.
Tillsammans med Sophie Adlersparre startade hon Tidskrift för hemmet 1859 där hon publicerade en mängd texter. Internationellt hade hon flera uppdrag inom den växande kvinnliga offentligheten.
Olivecrona hade huvudansvaret för utställningen om kvinnlig slöjd vid världsutställningen i Wien 1873 och hade liknade uppdrag i Philadelphia, Paris och Chicago.
Rosalie Olivecronas skönlitterära författarskap påbörjades på 1840-talet med dikter och noveller i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning under pseudonymen La Straniera. Diktsamlingen Skogsblommor utkom 1855 och sent i livet studien Mary Carpenteroch hennes verksamhet (1887) och Spridda blad (1889).
De fyra första åren bodde Hans Rosling i stadsdelen Luthagen och därefter flyttade familjen till Svartbäcken i Uppsala. Efter studentexamen studerade Rosling statistik och medicin vid Uppsala Universitet. Intresset för folkhälsovetenskap ledde, under en resa i Asien 1972, till en kurs i socialmedicin vid St. Johns Medical college i Bangalore i Indien.
Efter läkarexamen 1975 och arbete som AT-läkare i Hudiksvall, utbildade han sig vidare och skaffade sig kompetens i tropikmedicin vid Uppsala universitet 1977.
Under åren 1979-1981 arbetade makarna Rosling i Nacala Porto i norra Mocambique, där Hans var distriktsläkare och hustrun Agneta barnmorska. I Nacala-distriktet utbröt 1981 en epidemi, av en i landet tidigare okänd spastisk förlamningssjukdom, med över 1 500 drabbade, varav flest kvinnor och barn. Förlamningarna var kopplade till en mycket påver och synnerligen ensidig kost bestående av en giftig form av maniok (kassava).
Rosling beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling och gav den namnet Konzo. Detta betyder ”bundna ben” på det kongolesiska språk där sjukdomen en gång tidigare beskrivits 1938. Under 1980-talet skedde ett flertal Konzoutbrott i andra afrikanska länder.
Under åren 1983-1996 verkade Rosling som lärare och forskare vid Uppsala universitet i samarbete med flera universitet i Afrika och Asien. Han utnämndes 1997 till professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet i Stockholm.
1999 började Rosling föreläsa med en ny sorts animerade bubbeldiagram som visade världens socioekonomiska tillstånd och utveckling över tid. Programmet hette Trendalyzer och hade utvecklats av hans son och sonhustru, med vilka han tillsammans grundade stiftelsen Gapminder.
Med föreläsningarna gjordes komplicerad statistik om världens utveckling begriplig för allmänheten, beslutsfattare och opinionsbildare. Föreläsningarna spreds via Webb och TV över hela världen, och regeringar och organisationer anlitade honom som föreläsare och rådgivare.
Rosling ägnade sitt yrkesliv åt global hälsa, globala hälsoproblem, och hur dessa är relaterade till fattigdom. Med övertygelsen om att förnuft och kunskap förbättrar världen och att vi med det kan utplåna den extrema fattigdomen och minska koldioxidutsläppen, poängterade Rosling att det är den rikaste miljarden av jordens befolkning som först och främst måste minska koldioxidutsläppen eftersom de står för hälften av dem.
Hans Roslings memoarer Hur jag lärdemig förstå världen, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, utgavs postumt 2017 och Factfulness, skriven i samarbete med Ola och Anna Rosling Rönnlund utkom 2018.
Sven Anders Hägg började 10 år gammal som skomakarlärling och fick gesällbrev 1840. Mellan 1845–1848 vistades Hägg i Stockholm, S:t Petersburg och i Paris där han bevittnade Februarirevolutionen.
Hägg kom till Uppsala 1848 och blev verkmästare hos skomakare Lindgrens änka vid Östra Ågatan 45. Hägg tog över verkstaden 1852 och vann burskap (fick rätt att idka borgerlig näring) i Uppsala. Samma år bildade han Allmänna sjuk- och begravningshjälpen i anslutning till Hantverksföreningen och var från 1862–1866 ledamot av stadsfullmäktige.
Hägg var en hängiven nykterist men gick gärna på teatern, vilket sades vara ”hans enda nöje”. Som författare gav han ut Fotbeklädnadens historia, Torghandeln i städerna och Beskrivning över Upsala gamla kyrkogård.
På 67-årsdagen fick Hägg konungens medalj i guld av 5:e storleken för medborgerlig förtjänst överlämnad av landshövding Adolf Hamilton.
Hägg hade sin gård vid Gräsgränden intill nuvarande Bangårdsgatans mynning vid Fyrisån. I boken om Upsala kyrkogård skriver han om sina barn: ”Tvenne barn, en gosse nära två år och en flicka vid fyra års ålder, äro här jordade”.
Barbro Holmdahl var lärare vid Vårdhögskolan och utbildad sjuksköterska vid Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola. 1990 blev hon hedersdoktor vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet. Dessförinnan hade Holmdahl utbildat sig till psykolog.
Som författare har hon bland annat gett ut Boken om Henrik (1986), vilken skildrar den egna sonens sjukdom och död. Andra böcker hon gett ut är Tusen år i det svenska barnets historia (2000) och Sjuksköterskans historia (1994).
Ett av flera sätt som hon använde för att utbilda sina studenter var att ta med dem på rundvandring i Uppsala och berätta om dåtida sjukvårdsinrättningar och fattighus. Hon undervisade också i krishantering.
Olof Eneroth betraktas som banbrytande inom svensk trädgårdsodling och har kallats ”den svenska pomologins fader”.
Eneroth ägnade sig i sin trädgårdsodling åt studier av olika äppelsorter. Som föreståndare för Svenska trädgårdsföreningens skola och dess trädgårdar mellan 1858–1863 verkade för trädgårdsanläggningskonstens utveckling och för att trädgårdsskötsel skulle införas som läroämne vid folkskolor, seminarier och lantbruksskolor.
1864–1866 gav Eneroth ut Handbok i svensk pomologi.
Han ivrade också för en god folkundervisning i en allmän folkskola och i verket Om folkskolan i Sverige (1863–1869) utvecklade han närmare sina idéer.
Eneroth testamenterade en betydande summa pengar till Stockholms högskola för inrättandet av en professur i pedagogik.
Lars ”Lasse” Eriksson föddes i Piteå, och flyttade i unga år till Uppsala.
Han inledde sin teaterkarriär på 1970-talet då han spelade med Panikteatern i Uppsala.
För TV-publiken blev Eriksson känd i början av 1980-talet med sina betraktelser samt som programledare i olika underhållningsprogram.
Eriksson var även känd som ståuppkomiker och gav också ut ett flertal böcker. Förutom sin medverkan i ett antal antologier gav han ut humoristiska böcker, exempelvis De norrbottniska satansverserna (2006) och I huvudet på en orolig komiker (2011).
Lasse Eriksson avled på scenen under en föreställning på Reginateatern i Uppsala.
Gurli Taube arbetade som skrivbiträde på universitetsbiblioteket, blev bibliotekarie 1944, förste bibliotekarie 1953 och chef för kart- och planschavdelningen.
Taube publicerade en rad historiska arbeten, exempelvis Från gångna tiders Uppsala (1950) och Ett svunnet Uppsala (1966).
Gurli Taube svarade också för de kulturhistoriska texterna i Ett bildverk om Uppsala (1954).
Toppbild: Gurli Taube när Gabriela Mistral kom på besök, Uppsala 1945. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
