Adolf Noreen föddes i Östra Ämtervik i Värmland och disputerade 1877 med avhandlingen Fryksdalsmålets ljudlära. Avhandlingen behandlar dialekten från hans hembygd och var den första dialektbeskrivningen grundad på vetenskapliga principer.
Noreen gav ut språkhistoriska handböcker, exempelvis om fornisländska i Altisländische Grammatik (1884) och om fornsvenska i Altschwedische Grammatik (1904).
I sitt stora verk Vårt språk (1903–1924) redovisar han sin grundsyn på språket och presenterar en grundplan för grammatiken. Noreen var även en av pådrivarna till stavningsreformen 1906.
Mellan 1887–1919 var Adolf Noreen professor i nordiska språk, valdes till ledamot av Vitterhetsakademien 1902, till ledamot av Vetenskapsakademien 1917 och blev ledamot av Svenska Akademien 1919.
Tillsammans med Johan August Lundell grundade han Upsala Enskilda Läroverk (numera Lundellska Skolan) 1892.
Frithiof Holmgren inrättade 1862 Sveriges första fysiologiska laboratorium och blev landets förste professor i fysiologi vid 33 års ålder. Han var även en samtidens mest framstående lärare vid Uppsala universitet.
Han blev som forskare ett världsnamn med upptäckten av näthinneströmmen i ögat.
Studierna av färgblindhet gjorde Holmgren internationellt känd och 1874 beskrev han sin metod att med olikfärgade ”sefirgarnsdockor”, det så kallade ullgarnsprovet, för att påvisa färgblindhet.
Metoden fick stor praktisk betydelse för personer i signaltjänst, exempelvis järnvägspersonal och sjömän. En tågolycka i Lagerlunda 1875 misstänktes bero på att en omkommen lokförare inte kunnat skilja på rött och grönt. Ingen hade tänkt på att färgseendet kunde ha betydelse för järnvägspersonalen.
Utrustningen som användes av Holmgren vid upptäckten av retinaströmmen, alltså näthinnans elektriska respons på ljusintryck. Utrustningen består av en spegelgalvanometer och en ljusfångare med ett urverk som driver spegeln. Foto: Medicinhistoriska museet i Uppsala.
Sefirgarnsdockor för utförande av testet av färgseende som utvecklades av Holmgren och som blev obligatoriskt för alla som skulle anställas inom järnvägs- och sjötrafiken. Foto: Medicinhistoriska museet i Uppsala.
En mer makaber studie som Holmgren företog inriktades på huruvida halshuggning var en smärtfri avrättningsmetod. Holmgren närvarade därför vid fyra halshuggningar för att undersöka metoden ur ett fysiologiskt hänseende.
Fallstudierna visade enligt Holmgren att halshuggning som metod uppfyllde kraven på smärtfrihet.
Holmgren deltog också i debatterna i Verdandi, och hans radikala hållning visade sig i hans diktamen till konsistoriets protokoll:
”Jag håller på tankens frihet såsom ett av människans dyrbaraste privilegier, och det universitet där tankefrihetens grundsats inte står främst, fyller enligt min mening icke sin uppgift. Att utbilda den studerade ungdomen till tänkande män, bör, enligt mitt förstånd, utgöra en av universitetets huvuduppgifter”.
Frithiof Holmgren betonade också vikten av fysisk fostran och bildade Studenternas skarpskytteförening, Studenternas gymnastikförening och var ordförande i folkdansföreningen Philochoros samt promotor i Uppsala simsällskap.
Åke Holm föddes i Norrtälje och blev senare i livet Sveriges främste araknolog (spindelforskare) och han ses som den moderna spindelembryonologins skapare.
Han gav ut en rad betydande arbeten inom embryologi och taxonomi och ledde forskningsresor till Abisko och Torneträskområdet, Östafrika, Spetsbergen, Grönland och Malaysia. Holms spindelforskning inriktades i synnerhet på den svenska fjällfaunan samt på faunan i Arktis och Östafrika. Ett av resultaten var att nya arter upptäcktes.
Åke Holm tillsammans med deltagare på en av forskningsresorna till Östafrika. Foto: Evolutionsmuseet i Uppsala.
Olle Hedberg som deltog på en av forskningsresorna till Östafrika. Foto: Evolutionsmuseet i Uppsala.
Åke Holm var museiintendent vid Zoologiska institutionen 1947–1975 och hade som intendent vid Zoologiska museet hand om samlingarna som sträcker sig från Linnés och Thunbergs tid.
Anders Gustaf Ekeberg var son till skeppsbyggmästaren Joseph Eric Ekeberg och Hedvig Ulrica Kilberg.
1784 skrevs Ekeberg in vid Uppsala universitet där han bland andra, undervisades av Carl Peter Thunberg. Efter examen och studieresor, blev Ekeberg docent i kemi 1794.
Ekeberg blev 1799 invald i Kungliga Vetenskapsakademin. 1802 upptäckte han grundämnet tantal (Ta).
En explosionsolycka i början av 1800-talet, ledde till att Ekeberg blev blind på ena ögat.
En av de vetenskapliga upptäckter som Ekeberg gjorde var en metod för att tillverka ett starkt, klart och genomskinligt porslin. Hemligheten bakom metoden, tog han med sig i graven.
Vännerna ristade in hans namn på en stenpelare i kyrkogårdsmuren och tre ord på latin: Chemico (han var kemist) Amicitia (vänskapen) Memor (minnet) samt dödsåret med romerska bokstäver MDCCCXIII. Foto: Henrik Zetterberg.
Bilden föreställer Ekebergspriset som delas ut av Tantalum-Niobium International Study Center. Foto: TIC.
Som erkännande av Ekebergs banbrytande arbete, inrättades 2017 en utmärkelse av TIC (Tantalum-Niobium International Study Center), för att främja kunskapen och förståelsen för tantal. Utmärkelsen kallades för Anders Gustaf Ekeberg Tantalumpriset (”Ekebergpriset”) i hans minne.
Toppbild: Porträtt av Anders Gustaf Ekeberg ur Mellin, Gustaf Henrik (red.) 427 porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer, Stockholm, 1847. Foto: LIBRIS-ID:1579474. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Fredrik Tamm föddes i Tveta i Södermanland och disputerade 1875 med en avhandling om svensk etymologi, vilket är läran om ords språkhistoriska ursprung och utarbetade Etymologisk svensk ordbok till och med bokstaven K.
Tamm ägnade sig särskilt åt etymologiska arbeten och svensk ordbindningslära. Under många år vikarierade Tamm för den sjuklige professorn i Svenska språket, Frits Läffler. Mellan 1883–1898 var Tamm tillförordnad professor i nordiska språk.
Uppsala universitet försökte inrätta en professur till Tamm, men det beviljades inte av konungen. 1897 fick Tamm i stället professors namn och värdighet.
Strax därefter gick Tamms hustru bort och han drabbades av cancer i ansiktet. Operationen som gjordes medförde att hans tal blev krafigt nedsatt.
På sin födelsedag, den 30 mars 1905 avled han och Nathan Söderblom höll griftetalet där det sades:
“Ingen kunde vara en bättre åhörare än han, detta vare sig det gällde roliga historier eller vetenskapliga föredrag, hvilka sednare han in i det sista troget besökte, hvar hälst de bjödos”.
Toppbild: Fredrik Tamm med sin fru Augusta Josefina Elisabeth Lundqvist, Uppsala 1894. Foto: Alfred Dahlgren / UUB. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Johan Bredman, född i Oviken i Jämtland, blev docent i matematik 1801 och 1802 amanuens vid observatoriet.
Vid denna tid var observatoriet i sådant skick att det praktiska arbetet inte kunde utföras tillfredsställande. Samtliga instrument var från Celsius tid och redan vid slutet av 1700-talet ansågs observatoriet utdömt. Bredman var professor i astronomi 1811–1841 och även läroboksförfattare.
Han omnämns i Wennerbergs Glunterne angående ”en annan planet vars namn ej självaste Bredman vet” (Gluntarne nr.3 Uppsala är bäst). Av samtiden sades det att Bredman var en skicklig föreläsare och intresserad lärare.
Johan Bredman var Norrlands nations förste inspektor och välgörare och hedrades med nationens största gravsten. Han testamenterade pengar till observatoriet och till stipendier för norrlänningar och andra välgörande ändamål.
Fredric Mallet skrevs 1745 in vid Uppsala universitet med huvudämnena astronomi och matematik.
1754 startade Mallet en bildningsresa i Europa, en resa som varade i 28 månader. Efter hemkomsten utnämndes han till observatör vid Uppsalaobservatoriet på Svartbäcksgatan i kvarteret S:t Per, en tjänst som han innehade i 16 år.
Vid slutet av 1700-talet hade Celsiusobservatoriet förfallit, men byggnaden finns fortfarande kvar i centrala Uppsala. Placeringen mitt i staden gjorde det inte särskilt lämpligt för observationer. Instrumenten darrade när hästfororna drog fram på Svartbäcksgatan och utsikten skymdes av skorstensrök.
Astronomiska observatoriet, Uppsala. Gravör Fredrik Akrel. Illustration ur Busser, Johan B., Utkast till beskrifning om Upsala, del 2, Uppsala 1769, s. 112. Huset stod färdigt 1741. Foto: UUB.
Huset 2019, vilket inrymmer en guldsmed samt olika universitetsavdelningar. Foto: Henrik Zetterberg.
1769 fick Mallet i uppdrag av Vetenskapsakademien att studera Venuspassagen från Pello i Tornedalen. Venuspassagerna, då Venus passerar över solskivan, var förr i tiden viktiga ur vetenskaplig synvinkel. Genom att studera Venuspassagen från flera olika platser på jorden lyckades forskarna bestämma avståndet mellan jorden och solen.
1773 utnämndes Fredric Mallet till professor i matematik, en tjänst som han innehade fram till 1794.
Toppbild: Porträtt av Fredric Mallet. Målning av O. Arenius. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
1764 skrevs Murray in vid Uppsala universitet. Till en början ägnade han sig åt botaniken, men kom alltmer att intressera sig för anatomin och dissektioner.
Hans anatomistudier ledde 1771 fram till en avhandling som han försvarade under Linnés ledning. 1772 promoverades Murray till medicine doktor i Uppsala. Efter sin avhandling påbörjade Murray en bildningsresa i Europa och blev 1774 utnämnd till professor i anatomi vid Uppsala universitet.
Han återvände till Uppsala 1776 och trädde då in i sitt ämbete. 1778 blev Murray Uppsalas förste professor i kirurgi. I sitt vetenskapliga arbete utgav han en mängd avhandlingar och publicerade även många andra skrifter.
Ett nämnvärt bidrag på svenska är Avhandling omanatomiens framsteg i nyare tiden, vilket utgjorde hans omfångsrika presidietal i Vetenskapsakademien 1794 då han blev dess ordförande.
Sida från föreläsningsanteckningar. Murray är författaren. Foto: UUB.
Murrays amputationsredskap för mjukdelar och för att kapa ben. På bilden syns även en avhandling av Murray från 1798. Foto: Urban Josefsson, Medicinhistoriska museet.
På medicinhistoriska museet i Uppsala finns en unik samling kirurgiska och gynekologiska instrument som insamlats av Adolph Murray. Brev mellan Murray och Linné finns bevarade på Uppsala universitet.
Finn Malmgren föddes i Göteborg. 1912 skrevs Malmgren in vid Uppsala universitet där han sedermera tog en fil.kandexamen med matematik, fysik och kemi som huvudämnen.
Malmgren deltog senare i polarforskaren Roald Amundsens ishavsexpedition som assistent åt vetenskapsmannen Harald Ulrik Sverdrup.
Ombord på fartyget Maud lämnade de Nome i Alaska sommaren 1922 för att, efter att ha tillbringat tre och halvt år i packisen, återvända till Alaska i augusti 1925. Tillsammans lyckades de samla in ett stort forskningsmaterial och åtskilliga observationer.
1927 disputerade Malmgren på en avhandling om havsisens egenskaper. Senare blev Malmgren docent i meteorologi.
Finn Malmgren, maj 1925, framför det magnetiska observationsfältet. Foto: Stockholms universitet.
Finn Malmgren, maj 1925 vid sin rimfrostregistrator. Foto: Harald Ulrik Sverdrup / Stockholms universitet.
Vid nordpolsexpeditionen med luftskeppet Italia 1928, kraschade planet på isen norr om Spetsbergen. Efter en lång vandring, omkom Finn Malmgren och hans kvarlevor blev kvar på isen. Delar av expeditionen räddades av den ryska isbrytaren Krassin.
Malmgrens namn finns på Västmanlands-Dala nations gravplats och en staty av honom, utförd av skulptören Nils Sjögren, restes 1931 i Börjeparken intill Västmanland-Dalas nation.
De fyra första åren bodde Hans Rosling i stadsdelen Luthagen och därefter flyttade familjen till Svartbäcken i Uppsala. Efter studentexamen studerade Rosling statistik och medicin vid Uppsala Universitet. Intresset för folkhälsovetenskap ledde, under en resa i Asien 1972, till en kurs i socialmedicin vid St. Johns Medical college i Bangalore i Indien.
Efter läkarexamen 1975 och arbete som AT-läkare i Hudiksvall, utbildade han sig vidare och skaffade sig kompetens i tropikmedicin vid Uppsala universitet 1977.
Under åren 1979-1981 arbetade makarna Rosling i Nacala Porto i norra Mocambique, där Hans var distriktsläkare och hustrun Agneta barnmorska. I Nacala-distriktet utbröt 1981 en epidemi, av en i landet tidigare okänd spastisk förlamningssjukdom, med över 1 500 drabbade, varav flest kvinnor och barn. Förlamningarna var kopplade till en mycket påver och synnerligen ensidig kost bestående av en giftig form av maniok (kassava).
Rosling beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling och gav den namnet Konzo. Detta betyder ”bundna ben” på det kongolesiska språk där sjukdomen en gång tidigare beskrivits 1938. Under 1980-talet skedde ett flertal Konzoutbrott i andra afrikanska länder.
Under åren 1983-1996 verkade Rosling som lärare och forskare vid Uppsala universitet i samarbete med flera universitet i Afrika och Asien. Han utnämndes 1997 till professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet i Stockholm.
1999 började Rosling föreläsa med en ny sorts animerade bubbeldiagram som visade världens socioekonomiska tillstånd och utveckling över tid. Programmet hette Trendalyzer och hade utvecklats av hans son och sonhustru, med vilka han tillsammans grundade stiftelsen Gapminder.
Med föreläsningarna gjordes komplicerad statistik om världens utveckling begriplig för allmänheten, beslutsfattare och opinionsbildare. Föreläsningarna spreds via Webb och TV över hela världen, och regeringar och organisationer anlitade honom som föreläsare och rådgivare.
Rosling ägnade sitt yrkesliv åt global hälsa, globala hälsoproblem, och hur dessa är relaterade till fattigdom. Med övertygelsen om att förnuft och kunskap förbättrar världen och att vi med det kan utplåna den extrema fattigdomen och minska koldioxidutsläppen, poängterade Rosling att det är den rikaste miljarden av jordens befolkning som först och främst måste minska koldioxidutsläppen eftersom de står för hälften av dem.
Hans Roslings memoarer Hur jag lärdemig förstå världen, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, utgavs postumt 2017 och Factfulness, skriven i samarbete med Ola och Anna Rosling Rönnlund utkom 2018.
