Pontus Wikner
1837–1888.
Filosof, författare.
Pontus Wikner föddes i ett fattigt torparhem i Valbo-Ryrs socken i Dalsland.
Han kom till Uppsala 1856 och tog där bestående intryck av ny-evangelismen samt av Rydberg och Geijer.
Som lärjunge till filosofen Christopher Jacob Boström utvecklade Wikner till en början dennes idéer, för att senare utsätta dem för religionsfilosofisk och kunskapsteoretisk kritik. Mot Boströms filosofi, som utgick från Gud som det absoluta förnuftet, ställde Wikner en gudsbild präglad av helig vilja och såg religionen som ett jag-du-förhållande.
Mellan 1863–1884 var Wikner docent i teoretisk filosofi i Uppsala och blev lektor i teologi och hebreiska vid Högre allmänna läroverket i Uppsala 1873, samt professor i filosofi och estetik i Kristiania (Oslo) 1884.
I det mest lästa arbetet Tankar och frågor inför Människones Son (1872) tog Wikner personlig ställning i samtidens kristologiska strider. Han ville förena en biblisk inspirerad väckelsefromhet med en kulturöppen humanism och blev uppburen i kristna kretsar, främst inom ungkyrkligheten och Förbundet för kristen humanism.
När Pontus Wikner avlidit i Oslo efter ett liv präglat av sjukdom och personliga kriser, fördes hans stoft till Uppsala genom studentkårens försorg. Ett stort antal studenter följde stoftet till graven.
Drygt 80 år (1971) efter Wikners död utgavs hans anteckningar, i vilka han beskriver sin homosexuella läggning och de lidanden de vållat honom.
Wikner kom också att bli en inspiration vid tiden då den moderna gayrörelsen uppstod i Sverige på 1970-talet; en rörelse som utvecklats och idag kan benämnas hbtqi-rörelsen.
Gravplats: 0121-1085
Toppbild: Pontus Wikner, ca 1850-1888. Foto: Okänd fotograf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild
