Per Daniel Amadeus Atterbom

1790–1855.

Författare, litteraturhistoriker, filosof.

Redan som 17-åring blev Atterbom en av de ledande i sällskapet Musis Amici (senare Auroraförbundet) som ville reformera den svenska litteraturen i nyromantisk anda.

Den litterära revolutionen som Atterbom ville leda påbörjades 1810 med den kritiska och satiriska tidskriften Polyfem. Tillsammans med V.F. Palmblad startade han tidskriften Phosforus, som hävdade poesin som en andlig kraft med förmåga att förvandla livet.

Med vännerna Geijer, Palmblad och Törneros hade Atterbom ett älskvärt och själfullt familjeumgänge, och i Malla Silfverstolpes salonger var Atterbom och andra romantiker under årtionden intimt hemmastadda.

Atterbom blev professor i teoretisk filosofi 1828, professor i estetik och modern litteratur 1835 och var också ledamot av Svenska Akademien från 1839.

Bland hans verk kan sagospelet Fågel Blå (1814), det lyriska sagospelet Lycksalighetens ö (1824–1827) och Samlade dikter (1837–1838) nämnas. I Svenska siare och skalder (1841–1845) porträtteras Swedenborg, Ehrensvärd och Thorild. Där skildras också Stiernhielm, Dahlin, Kellgren och Bellman.

 

Gravplats: 0152-0060

Toppbild: Per Daniel Amadeus Atterbom, målning av Johan Gustaf Sandberg 1831. Foto: Nationalmuseum / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Malla Silfverstolpe

1782–1861.

Författare.

Magdalena (Malla) Silfverstolpe blev tidigt moderlös och växte upp hos moderns släktingar på släktgodset Edsberg. Hon och maken David Silfverstolpe flyttade till Uppsala 1812 och fann sig snabbt tillrätta i den stimulerande akademiska och vittra miljön.

Efter makens död 1819 började Silfverstolpe ”hålla salong” på fredagsaftnarna för dåtidens högre socitet där personer ur de kulturella och vetenskapliga kretsarna deltog. Salongen hölls i Uppsalahemmet vid Stora torget, där bland andra romantikerna Geijer och Atterbom samlades.

Här erbjöds möjlighet att lyssna till både högläsning av litteratur och till musik. Det debatterades, sjöngs visor och lästes brev. Både Malla Silfverstolpe och Thekla Knös, som själv höll salong, har beskrivit dessa träffar i sina respektive dagböcker.

Malla Silfverstolpe hade en förmåga att samla och bjuda in talanger och i hemmet togs flera berömdheter emot, såsom Jenny Lind, H.C. Andersen och C.J.L. Almqvist. Malla Silfverstolpe deltog i striden kring Almqvists bok Det går an (1839) med motskriften Månne det går an? (1840).

 

Gravplats: 0104-0249

Toppbild: Malla Silfverstolpe 1850-tal. Foto: Okänd fotograf / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Gösta Knutsson

1908–1973.

Författare, radioman.

Gösta Knutsson kom till Uppsala 1927 och blev fil.mag. i latin och klassisk fornkunskap 1931. Han var ordförande i allmänna sången 1959–1970 och sekreterare i OD.

Som studentkårens ordförande 1936–1938 blev Knutsson platsombud och hallåman för Radiotjänst i Uppsala och började därmed sin yrkesbana inom Sveriges Radio.

Som radioman blev Knutsson framför allt känd som organisatör av frågesport som under lång tid var en av Sveriges Radios största succéer. Programmet ”Vem vet vad” började sändas 1939 tillsammans med Gösta Knutssons medarbetare ”allvetaren” Einar Haglund.

Förstaupplaga av Pelle Svanslös och taxen Max från 1944, utgiven av Bonniers Barnbibliotek. Foto: Upplandsmuseet.

Gösta Knutsson vid skrivbord, Uppsala 1942. Foto: Gunnar Sundgren / UUB.

Under flera årtionden ledde Knutsson en rad populära programserier av underhållningskaraktär, exempelvis Månadens magasin, Oförberedda talares klubb, Knepiga klubben och även program för de yngsta radiolyssnarna.

Samtidigt med radioverksamheten blev Knutsson en av Sveriges mest kända barnboksförfattare. 1939 gav han ut barnboken Pelle svanslös på äventyr, vilken blev en stor succé och översattes till tio språk. Boken inledde en serie på tolv böcker om Pelle, Maja, Bill och Bull, Elake Måns och de andra katterna.

 

Gravplats: 0148-1908B

Toppbild: Gösta Knutsson, Uppsala 1948. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Erik Gustaf Geijer

1783–1847.

Historiker, filosof, författare och tonsättare.

Erik Gustaf Geijer, en av Uppsalas genom tiderna största kulturpersonligheter, föddes på Ransäter i Värmland och kom som student till Uppsala 1799. Som informator vistades han 1809–1810 i England där han uppmärksamt iakttog samhällsliv och kulturliv.

Geijers förståelse för de intellektuellas kritik ökade under en resa till Tyskland 1825 och mot romantikens fantasier började han inta en mer verklighetsinriktad hållning. Detta gav han uttryck i Minnen (1834).

Geijer insåg medelklassens betydelse i samhället och det berättigade i dess frihetskrav, och som en följd av den förändrade samhällsanalysen skedde en politisk omorientering bort från konservatismen. Detta ”avfall” tillkännagav han 1838.

Geijers förmåga att se och formulera väsentliga sammanhang i sin samtid gjorde honom till en stark röst i opinionsbildningen. Bland hans mest betydande verk hör Svea Rikes hävder (1825) som skildrar Sveriges äldsta historia och Svenska folkets historia (1832–1836).

Geijer var en glansfull föreläsare, djuplodande forskare och en av de ledande i de litterära kretsarna i Uppsala på 1830-talet. Han kom också att stå i centrum för musiklivet, och komponerade sånger, pianosonater, stråkkvartetter och annan instrumentalmusik.

Erik Gustaf Geijer var professor i historia 1817–1847 och blev ledamot av Svenska Akademien 1824. Han bodde på Svartbäcksgatan 17 och flyttade därefter till Övre Slottsgatan 2. 1846 flyttade Geijer till Stockholm.

Följande är hämtad från dikten ”Natthimmelen” ur Samlade skrifter, Band 1-13 1849–1855.

Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

 

Gravplats: 0104-0248

Toppbild: Erik Gustaf Geijer, litografi från 1840-talet. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Gustaf Fröding

1860–1911.

Poet, författare.

Gustaf Fröding föddes på Alsters herrgård i Värmland och var genom sin släkt djupt förankrad i värmländskt bruks- och herrgårdsliv. Han kom till Uppsala 1880 och bodde på Övre slottsgatan 13 i ett gårdshus och avlade en enda tentamen. Fröding slöt sig till de radikala kretsarna i föreningen Verdandi och skrev parodiska dikter och kamratvisor.

Han återvände till Karlstad där han efter att ha skrivit notiser i olika tidningar fick anställning på Karlstadstidningen. Ett arv 1888 medförde ekonomiskt oberoende och Fröding lämnade sin anställning.

Mellan 1889–1890 vistades Fröding på en ”nervkuranstalt” i Görlitz på grund av psykiska besvär. Där upplevde han sin första stora skapandeperiod, då huvuddelen av hans debutdiktsamling Gitarr och dragharmonika färdigställdes och gjorde honom till Sveriges då främste lyriker.

Följande exempel på Frödings diktning, som heter ”I ungdomen”, är hämtat från Gitarr och dragharmonika, 2:a uppl. från 1893:

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,
det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat, som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
— i hvem? — ack i allt, som andas.
Jag ville att himles och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

1894 utkom Nya dikter och 1896 Stänk och flikar. Hälsan försämrades dock och Fröding var intagen på Ulleråkers sjukhus 1896–1905.

Gustaf Fröding avled 8 februari 1911 och gravsattes på Gamla kyrkogården i Uppsala 12 februari. Efter jordfästningen i Klara kyrka i Stockholm fördes kistan med specialtåg till Uppsala. Ärkebiskop Nathan Söderblom sade i sitt tal följande ord vid kistan:

”Tre små böcker kom ut – och ett helt språk har sorg”.

Många ur Uppsalas befolkning mötte upp kistan när den anlände till Uppsala. Därefter fördes kistan, insvept i facklors sken i vinterskymningen, till kyrkogården. Erik Axel Karlfeldt talade vid graven.

 

Gravplats: 0157-0504

Toppbild: Gustaf Fröding, 1896. Foto: Heinrich Osti / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Dag Hammarskjöld

1905–1961.

Ämbetsman, FN:s generalsekreterare.

Dag Hammarskjöld växte upp i Uppsala där fadern, Hjalmar Hammarskjöld, var landshövding. Under åren 1936–1945 var Hammarskjöld statssekreterare i Finansdepartementet och övergick 1946 till Utrikesdepartementet.

1947–1948 var han svensk delegat vid OEEC-förhandlingarna, kabinettssekreterare 1949–1951 och konsultativt statsråd 1951–1953. Hammarskjöld valdes 1953 till FN:s generalsekreterare och året efter, efterträdde han sin far som ledamot av Svenska Akademien.

Hammarskjölds ledarskapsförmåga var nödvändig för att effektivisera den komplicerade FN-organisationen och med sin personliga integritet, diplomatiska skicklighet och strävan att förverkliga FN-tanken, gavs auktoritet åt uppdraget som generalsekreterare.

Dag Hammarskjöld omkom 1961 i en flygolycka i Nordrhodesia (nuvarande Zambia) och erhöll postumt Nobels fredspris samma år.

1963 utgavs hans dagboksanteckningar med Titeln Vägmärken. I Fredens kapell i Uppsala domkyrka finns en minnessten med inskriptionen:

 

Icke jag utan Gud i mig Dag Hammarskjöld 1905–1961.

 

Gravplats: 0116-0834C

Toppbild: Dag Hammarskjöld, 1959 New York, USA. Foto: Förenta Nationerna [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild