Adolf Noreen föddes i Östra Ämtervik i Värmland och disputerade 1877 med avhandlingen Fryksdalsmålets ljudlära. Avhandlingen behandlar dialekten från hans hembygd och var den första dialektbeskrivningen grundad på vetenskapliga principer.
Noreen gav ut språkhistoriska handböcker, exempelvis om fornisländska i Altisländische Grammatik (1884) och om fornsvenska i Altschwedische Grammatik (1904).
I sitt stora verk Vårt språk (1903–1924) redovisar han sin grundsyn på språket och presenterar en grundplan för grammatiken. Noreen var även en av pådrivarna till stavningsreformen 1906.
Mellan 1887–1919 var Adolf Noreen professor i nordiska språk, valdes till ledamot av Vitterhetsakademien 1902, till ledamot av Vetenskapsakademien 1917 och blev ledamot av Svenska Akademien 1919.
Tillsammans med Johan August Lundell grundade han Upsala Enskilda Läroverk (numera Lundellska Skolan) 1892.
Frithiof Holmgren inrättade 1862 Sveriges första fysiologiska laboratorium och blev landets förste professor i fysiologi vid 33 års ålder. Han var även en samtidens mest framstående lärare vid Uppsala universitet.
Han blev som forskare ett världsnamn med upptäckten av näthinneströmmen i ögat.
Studierna av färgblindhet gjorde Holmgren internationellt känd och 1874 beskrev han sin metod att med olikfärgade ”sefirgarnsdockor”, det så kallade ullgarnsprovet, för att påvisa färgblindhet.
Metoden fick stor praktisk betydelse för personer i signaltjänst, exempelvis järnvägspersonal och sjömän. En tågolycka i Lagerlunda 1875 misstänktes bero på att en omkommen lokförare inte kunnat skilja på rött och grönt. Ingen hade tänkt på att färgseendet kunde ha betydelse för järnvägspersonalen.
Utrustningen som användes av Holmgren vid upptäckten av retinaströmmen, alltså näthinnans elektriska respons på ljusintryck. Utrustningen består av en spegelgalvanometer och en ljusfångare med ett urverk som driver spegeln. Foto: Medicinhistoriska museet i Uppsala.
Sefirgarnsdockor för utförande av testet av färgseende som utvecklades av Holmgren och som blev obligatoriskt för alla som skulle anställas inom järnvägs- och sjötrafiken. Foto: Medicinhistoriska museet i Uppsala.
En mer makaber studie som Holmgren företog inriktades på huruvida halshuggning var en smärtfri avrättningsmetod. Holmgren närvarade därför vid fyra halshuggningar för att undersöka metoden ur ett fysiologiskt hänseende.
Fallstudierna visade enligt Holmgren att halshuggning som metod uppfyllde kraven på smärtfrihet.
Holmgren deltog också i debatterna i Verdandi, och hans radikala hållning visade sig i hans diktamen till konsistoriets protokoll:
”Jag håller på tankens frihet såsom ett av människans dyrbaraste privilegier, och det universitet där tankefrihetens grundsats inte står främst, fyller enligt min mening icke sin uppgift. Att utbilda den studerade ungdomen till tänkande män, bör, enligt mitt förstånd, utgöra en av universitetets huvuduppgifter”.
Frithiof Holmgren betonade också vikten av fysisk fostran och bildade Studenternas skarpskytteförening, Studenternas gymnastikförening och var ordförande i folkdansföreningen Philochoros samt promotor i Uppsala simsällskap.
Åke Holm föddes i Norrtälje och blev senare i livet Sveriges främste araknolog (spindelforskare) och han ses som den moderna spindelembryonologins skapare.
Han gav ut en rad betydande arbeten inom embryologi och taxonomi och ledde forskningsresor till Abisko och Torneträskområdet, Östafrika, Spetsbergen, Grönland och Malaysia. Holms spindelforskning inriktades i synnerhet på den svenska fjällfaunan samt på faunan i Arktis och Östafrika. Ett av resultaten var att nya arter upptäcktes.
Åke Holm tillsammans med deltagare på en av forskningsresorna till Östafrika. Foto: Evolutionsmuseet i Uppsala.
Olle Hedberg som deltog på en av forskningsresorna till Östafrika. Foto: Evolutionsmuseet i Uppsala.
Åke Holm var museiintendent vid Zoologiska institutionen 1947–1975 och hade som intendent vid Zoologiska museet hand om samlingarna som sträcker sig från Linnés och Thunbergs tid.
Robin Fåhræus föddes i Stockholm och var professor i patologi 1928–1955.
Med sina epokgörande undersökningar av de röda blodkropparnas suspensionsstabilitet (den så kallade sänkan) har Fåhræus nått internationell ryktbarhet.
I sin avhandling 1921, The SuspensionStability of the blood, beskrevs den hastighet varmed blodkropparna sjunker till botten i ett provrör och sänkningsreaktionen (SR, ”sänkan”) som en känslig om än ospecifik indikation på pågående sjukdomsprocesser i kroppen lanserades.
Tillsammans med The Svedberg bidrog Fåhræus till bestämningen av hemoglobinets molekylmassa.
Exempel på hans livslånga författarskap är böckerna Blodet i läkekonstens historia (1924) och Läkekonstens historia (1944–1950).
Fåhræus drev tillsammans med Anders Diös fram restaureringen av rikssalen på Uppsala Slott.
Toppbild: Robin Fåhraeus vid Universitetshuset, Uppsala 1955. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Fredrik Tamm föddes i Tveta i Södermanland och disputerade 1875 med en avhandling om svensk etymologi, vilket är läran om ords språkhistoriska ursprung och utarbetade Etymologisk svensk ordbok till och med bokstaven K.
Tamm ägnade sig särskilt åt etymologiska arbeten och svensk ordbindningslära. Under många år vikarierade Tamm för den sjuklige professorn i Svenska språket, Frits Läffler. Mellan 1883–1898 var Tamm vikarierande professor i svenska språket under sammanlagt tio år.
Uppsala universitet försökte inrätta en professur till Tamm, men det beviljades inte av Kungl. Maj:t, sannolikt för att det vid tiden redan fanns en professor i nordiska språk och en i svenska språket. 1897 fick Tamm i stället professors namn, heder och värdighet.
Strax därefter gick Tamms hustru bort och han drabbades av cancer i ansiktet. Operationen som gjordes medförde att hans tal blev kraftigt nedsatt.
På sin födelsedag, den 30 mars 1905 avled han och Nathan Söderblom höll griftetalet där det sades:
“Ingen kunde vara en bättre åhörare än han, detta vare sig det gällde roliga historier eller vetenskapliga föredrag, hvilka sednare han in i det sista troget besökte, hvar hälst de bjödos”.
Toppbild: Fredrik Tamm med sin fru Augusta Josefina Elisabeth Lundqvist, Uppsala 1894. Foto: Alfred Dahlgren / UUB. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Finn Malmgren föddes i Göteborg. 1912 skrevs Malmgren in vid Uppsala universitet där han sedermera tog en fil.kandexamen med matematik, fysik och kemi som huvudämnen.
Malmgren deltog senare i polarforskaren Roald Amundsens ishavsexpedition som assistent åt vetenskapsmannen Harald Ulrik Sverdrup.
Ombord på fartyget Maud lämnade de Nome i Alaska sommaren 1922 för att, efter att ha tillbringat tre och halvt år i packisen, återvända till Alaska i augusti 1925. Tillsammans lyckades de samla in ett stort forskningsmaterial och åtskilliga observationer.
1927 disputerade Malmgren på en avhandling om havsisens egenskaper. Senare blev Malmgren docent i meteorologi.
Finn Malmgren, maj 1925, framför det magnetiska observationsfältet. Foto: Stockholms universitet.
Finn Malmgren, maj 1925 vid sin rimfrostregistrator. Foto: Harald Ulrik Sverdrup / Stockholms universitet.
Vid nordpolsexpeditionen med luftskeppet Italia 1928, kraschade det på isen norr om Spetsbergen. Efter en lång vandring, omkom Finn Malmgren och hans kvarlevor blev kvar på isen. Delar av expeditionen räddades av den ryska isbrytaren Krassin.
Malmgrens namn finns på Västmanlands-Dala nations gravplats och en staty av honom, utförd av skulptören Nils Sjögren, restes 1931 i Börjeparken intill Västmanland-Dalas nation. Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet utdelar vart tredje år ett pris till hans minne för “insatser gällande arktisk forskning”.
Axel W. Persson föddes i Kvidinge och var tidigt intresserad av arkeologi.
Perssons studier och intresse av det grekiska språket ledde till att han blev docent i grekiska språket och litteraturen 1915, i klassisk fornkunskap och antikens historia 1921. I Uppsala blev Persson professor i klassisk fornkunskap och antikens historia 1924.
Persson var ledare för framgångsrika utgrävningar i Grekland (Asine 1922–1930, Dendra och Midea 1926–1927, 1937 och 1939 och i Berbati 1936–1937) samt Turkiet (Milas 1938 och Labraynda 1948–1950).
Särskild uppmärksammad blev den oplundrade kupolgraven i Dendra med skatter från mykensk tid som grävdes ut 1926. Upptäckten betecknades som det största arkeologiska fyndet efter Tutankhamuns grav i Egypten. I graven vilade en kung, en drottning och en prinsessa. Därtill återfanns dyrbara gravgåvor såsom guldsvärd och skålar av ädla metaller. Fynden från kupolgraven hamnade på Atens nationalmuseum. Perssons resultat publicerades i vetenskapliga monografier såsom The Royaltombs at Dendra near Midea (1931). Det verket anses som en klassiker.
Tillsammans med sin maka gjorde han under andra världskriget en viktig humanitär insats för Grekland i Röda Korsets tjänst.
Efter andra världskrigets slut, gjorde Persson nya utgrävningar. I Labraynda var målet att hitta ursprunget till den minoiska kulturen. Emellertid återfanns en tempelplats för klassisk och romersk tid. Strax därefter, avled Persson av ett slaganfall.
Mellan 1924–1951 var Axel W. Persson professor i klassisk fornkunskap och gjorde genom sina fynd, sitt författarskap och sina föredrag den klassiska arkeologin känd och uppskattad i Sverige. Persson belönades med Övralidpriset.
Persson betraktades vid sin död som en av världens ledande arkeologer. Han är också far till Viktor Persson, mer känd som Bok-Viktor.
De fyra första åren bodde Hans Rosling i stadsdelen Luthagen och därefter flyttade familjen till Svartbäcken i Uppsala. Efter studentexamen studerade Rosling statistik och medicin vid Uppsala Universitet. Intresset för folkhälsovetenskap ledde, under en resa i Asien 1972, till en kurs i socialmedicin vid St. Johns Medical college i Bangalore i Indien.
Efter läkarexamen 1975 och arbete som AT-läkare i Hudiksvall, utbildade han sig vidare och skaffade sig kompetens i tropikmedicin vid Uppsala universitet 1977.
Under åren 1979-1981 arbetade makarna Rosling i Nacala Porto i norra Mocambique, där Hans var distriktsläkare och hustrun Agneta barnmorska. I Nacala-distriktet utbröt 1981 en epidemi, av en i landet tidigare okänd spastisk förlamningssjukdom, med över 1 500 drabbade, varav flest kvinnor och barn. Förlamningarna var kopplade till en mycket påver och synnerligen ensidig kost bestående av en giftig form av maniok (kassava).
Rosling beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling och gav den namnet Konzo. Detta betyder ”bundna ben” på det kongolesiska språk där sjukdomen en gång tidigare beskrivits 1938. Under 1980-talet skedde ett flertal Konzoutbrott i andra afrikanska länder.
Under åren 1983-1996 verkade Rosling som lärare och forskare vid Uppsala universitet i samarbete med flera universitet i Afrika och Asien. Han utnämndes 1997 till professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet i Stockholm.
1999 började Rosling föreläsa med en ny sorts animerade bubbeldiagram som visade världens socioekonomiska tillstånd och utveckling över tid. Programmet hette Trendalyzer och hade utvecklats av hans son och sonhustru, med vilka han tillsammans grundade stiftelsen Gapminder.
Med föreläsningarna gjordes komplicerad statistik om världens utveckling begriplig för allmänheten, beslutsfattare och opinionsbildare. Föreläsningarna spreds via Webb och TV över hela världen, och regeringar och organisationer anlitade honom som föreläsare och rådgivare.
Rosling ägnade sitt yrkesliv åt global hälsa, globala hälsoproblem, och hur dessa är relaterade till fattigdom. Med övertygelsen om att förnuft och kunskap förbättrar världen och att vi med det kan utplåna den extrema fattigdomen och minska koldioxidutsläppen, poängterade Rosling att det är den rikaste miljarden av jordens befolkning som först och främst måste minska koldioxidutsläppen eftersom de står för hälften av dem.
Hans Roslings memoarer Hur jag lärdemig förstå världen, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, utgavs postumt 2017 och Factfulness, skriven i samarbete med Ola och Anna Rosling Rönnlund utkom 2018.
Agnes Geijer föddes i oktober 1898 i ett akademikerhem i Uppsala. Hon blev sedermera lärare i konst- och textilhistoria vid Fackskolan för huslig ekonomi 1921–1927 och amanuens vid Statens historiska museum samt vid Nationalmuseum. Hon var även sin tids ledande forskare inom nordisk textilhistoria.
Hon var ledare för Pietas konserveringsavdelning 1930–1949 samt chef för Riksantikvarieämbetets textilavdelning.
1938 disputerade Geijer med en avhandling om forntida textilier från utgrävningarna på Björkö (Birka) och gjorde en banbrytande insats inom textilforskningen. Textilierna funna vid Birka var av olika material och framställda olika, ibland med okända tekniker. Geijers arbete med Birkafynden visade att vikingatida dräkter kunde rekonstrueras samt att de kunde ursprungsbestämmas.
Agnes Geijer gav ut flera skrifter, exempelvis Medeltida textilier av svensk tillverkning, Textila skatter i Uppsala domkyrka och Ur textilkonstens historia som har översatts till engelska, vilket gett henne internationellt erkännande.
För att stärka den nordiska textilforskningen inrättade hon stiftelsen Agnes Geijers fond för nordisk textilforskning och stiftelsen har varit aktiv sedan 1988.
Agnes Geijer t.h. vid en konserverad polsk fana från 1600-talet tillhörande Svenska Statens trofésamling. Foto: Statens Trofésamling 1959.
Agnes Geijer t.h. på Pietas textilkonservering. Foto: Ur Svenska Journalen 1942.
Otto von Friesen föddes i Kulltorps socken, Jönköpings län och hans viktigaste vetenskapliga arbeten behandlar runskriften.
1897 blev von Friesen docent vid i nordiska språk vid Uppsala universitet.
Han gav ut Om runskriftens härkomst (1906) och Rökstenen (1920) där han hävdade att den gåtfulla stenen handlar om en konflikt mellan östgötar och frisiska köpmän.
Under åren 1905–1936 var von Friesen professor i svenska språket, blev ledamot av Vetenskapsakademien 1928 och invald i Svenska Akademien år 1929.
