Fredrik Tamm

1847–1905.

Språkforskare.

Fredrik Tamm föddes i Tveta i Södermanland och disputerade 1875 med en avhandling om svensk etymologi, vilket är läran om ords språkhistoriska ursprung och utarbetade Etymologisk svensk ordbok till och med bokstaven K.

Tamm ägnade sig särskilt åt etymologiska arbeten och svensk ordbindningslära. Under många år vikarierade Tamm för den sjuklige professorn i Svenska språket, Frits Läffler. Mellan 1883–1898 var Tamm tillförordnad professor i nordiska språk.

Uppsala universitet försökte inrätta en professur till Tamm, men det beviljades inte av konungen. 1897 fick Tamm i stället professors namn och värdighet.

Strax därefter gick Tamms hustru bort och han drabbades av cancer i ansiktet. Operationen som gjordes medförde att hans tal blev krafigt nedsatt.

På sin födelsedag, den 30 mars 1905 avled han och Nathan Söderblom höll griftetalet där det sades:

“Ingen kunde vara en bättre åhörare än han, detta vare sig det gällde roliga historier eller vetenskapliga föredrag, hvilka sednare han in i det sista troget besökte, hvar hälst de bjödos”.

 

Gravplats: 0132-1406

Toppbild: Fredrik Tamm med sin fru Augusta Josefina Elisabeth Lundqvist, Uppsala 1894. Foto: Alfred Dahlgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Finn Malmgren

1895–1928.

Forskningsresande, meteorolog, hydrolog.

Finn Malmgren föddes i Göteborg. 1912 skrevs Malmgren in vid Uppsala universitet där han sedermera tog en fil.kandexamen med matematik, fysik och kemi som huvudämnen.

Malmgren deltog senare i polarforskaren Roald Amundsens ishavsexpedition som assistent åt vetenskapsmannen Harald Ulrik Sverdrup.

Ombord på fartyget Maud lämnade de Nome i Alaska sommaren 1922 för att, efter att ha tillbringat tre och halvt år i packisen, återvända till Alaska i augusti 1925. Tillsammans lyckades de samla in ett stort forskningsmaterial och åtskilliga observationer.

1927 disputerade Malmgren på en avhandling om havsisens egenskaper. Senare blev Malmgren docent i meteorologi.

Finn Malmgren, maj 1925, framför det magnetiska observationsfältet. Foto: Stockholms universitet.

Finn Malmgren, maj 1925 vid sin rimfrostregistrator. Foto: Harald Ulrik Sverdrup / Stockholms universitet.

Vid nordpolsexpeditionen med luftskeppet Italia 1928, kraschade planet på isen norr om Spetsbergen. Efter en lång vandring, omkom Finn Malmgren och hans kvarlevor blev kvar på isen. Delar av expeditionen räddades av den ryska isbrytaren Krassin.

Malmgrens namn finns på Västmanlands-Dala nations gravplats och en staty av honom, utförd av skulptören Nils Sjögren, restes 1931 i Börjeparken intill Västmanland-Dalas nation.

 

Gravplats: 0136-1508

Toppbild: Finn Malmgren, 1928. Foto: Wikimedia commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Axel W Persson

1888–1951.

Arkeolog.

Axel W. Persson föddes i Kvidinge och var tidigt intresserad av arkeologi.

Perssons studier och intresse av det grekiska språket ledde till att han blev docent i grekiska språket och litteraturen 1915, i klassisk fornkunskap och antikens historia 1921. I Uppsala blev Persson professor i klassisk fornkunskap och antikens historia 1924.

Persson var ledare för framgångsrika utgrävningar i Grekland (Asine 1922–1930, Dendra och Midea 1926–1927, 1937 och 1939 och i Berbati 1936–1937) samt Turkiet (Milas 1938 och Labraynda 1948–1950).

Särskild uppmärksammad blev den oplundrade kupolgraven i Dendra med skatter från mykensk tid som grävdes ut 1926. Upptäckten betecknades som det största arkeologiska fyndet efter Tutankhamuns grav i Egypten. I graven vilade en kung, en drottning och en prinsessa. Därtill återfanns dyrbara gravgåvor såsom guldsvärd och skålar av ädla metaller. Fynden från kupolgraven hamnade på Atens nationalmuseum. Perssons resultat publicerades i vetenskapliga monografier såsom The Royal tombs at Dendra near Midea (1931). Det verket anses som en klassiker.

Han publicerade också populärvetenskapliga skrifter samt medverkade i uppslagspress, veckotidningar och som föreläsare i radio.

Tillsammans med sin maka gjorde han under andra världskriget en viktig humanitär insats för Grekland i Röda Korsets tjänst. Efter andra världskrigets slut, gjorde Persson nya utgrävningar. I Labraynda var målet att hitta ursprunget till den minoiska kulturen. Emellertid återfanns en tempelplats för klassisk och romersk tid. Strax därefter, avled Persson av ett slaganfall.

Mellan 1924–1951 var Axel W. Persson professor i klassisk fornkunskap och gjorde genom sina fynd, sitt författarskap och sina föredrag den klassiska arkeologin känd och uppskattad i Sverige. Persson belönades med Övralidpriset.

Persson betraktades vid sin död som en av världens ledande arkeologer. Han är också far till Viktor Persson, mer känd som Bok-Viktor.

 

Gravplats: 0310-0273

Toppbild: Axel W. Persson, troligen 1924. Foto: Museum Gustavianum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hans Rosling

1948-2017.

Läkare, forskare och folkbildare.

De fyra första åren bodde Hans Rosling i stadsdelen Luthagen och därefter flyttade familjen till Svartbäcken i Uppsala. Efter studentexamen studerade Rosling statistik och medicin vid Uppsala Universitet. Intresset för folkhälsovetenskap ledde, under en resa i Asien 1972, till en kurs i socialmedicin vid St. Johns Medical college i Bangalore i Indien.

Efter läkarexamen 1975 och arbete som AT-läkare i Hudiksvall, utbildade han sig vidare och skaffade sig kompetens i tropikmedicin vid Uppsala universitet 1977.

Under åren 1979-1981 arbetade makarna Rosling i Nacala Porto i norra Mocambique, där Hans var distriktsläkare och hustrun Agneta barnmorska. I Nacala-distriktet utbröt 1981 en epidemi, av en i landet tidigare okänd spastisk förlamningssjukdom, med över 1 500 drabbade, varav flest kvinnor och barn. Förlamningarna var kopplade till en mycket påver och synnerligen ensidig kost bestående av en giftig form av maniok (kassava).

Rosling beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling och gav den namnet Konzo. Detta betyder ”bundna ben” på det kongolesiska språk där sjukdomen en gång tidigare beskrivits 1938. Under 1980-talet skedde ett flertal Konzoutbrott i andra afrikanska länder.

Under åren 1983­-1996 verkade Rosling som lärare och forskare vid Uppsala universitet i samarbete med flera universitet i Afrika och Asien. Han utnämndes 1997 till professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet i Stockholm.

1999 började Rosling föreläsa med en ny sorts animerade bubbeldiagram som visade världens socioekonomiska tillstånd och utveckling över tid. Programmet hette Trendalyzer och hade utvecklats av hans son och sonhustru, med vilka han tillsammans grundade stiftelsen Gapminder.

Med föreläsningarna gjordes komplicerad statistik om världens utveckling begriplig för allmänheten, beslutsfattare och opinionsbildare. Föreläsningarna spreds via Webb och TV över hela världen, och regeringar och organisationer anlitade honom som föreläsare och rådgivare.

Rosling ägnade sitt yrkesliv åt global hälsa, globala hälsoproblem, och hur dessa är relaterade till fattigdom. Med övertygelsen om att förnuft och kunskap förbättrar världen och att vi med det kan utplåna den extrema fattigdomen och minska koldioxidutsläppen, poängterade Rosling att det är den rikaste miljarden av jordens befolkning som först och främst måste minska koldioxidutsläppen eftersom de står för hälften av dem.

Hans Roslings memoarer Hur jag lärde mig förstå världen, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, utgavs postumt 2017 och Factfulness, skriven i samarbete med Ola och Anna Rosling Rönnlund utkom 2018.

 

Gravplats: 0116-0836B

Toppbild: Hans Rosling, pressfoto. Foto: Stefan Nilsson / Gapminder.org. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Agnes Geijer

1898–1989.

Textilhistoriker, lärare.

Agnes Geijer föddes i oktober 1898 i ett akademikerhem i Uppsala. Hon blev sedermera lärare i konst- och textilhistoria vid Fackskolan för huslig ekonomi 1921–1927 och amanuens vid Statens historiska museum samt vid Nationalmuseum. Hon var även sin tids ledande forskare inom nordisk textilhistoria.

Hon var ledare för Pietas konserveringsavdelning 1930–1949 samt chef för Riksantikvarieämbetets textilavdelning.

1938 disputerade Geijer med en avhandling om forntida textilier från utgrävningarna på Björkö (Birka) och gjorde en banbrytande insats inom textilforskningen. Textilierna funna vid Birka var av olika material och framställda olika, ibland med okända tekniker. Geijers arbete med Birkafynden visade att vikingatida dräkter kunde rekonstrueras samt att de kunde ursprungsbestämmas.

Agnes Geijer gav ut flera skrifter, exempelvis Medeltida textilier av svensk tillverkning, Textila skatter i Uppsala domkyrka och Ur textilkonstens historia som har översatts till engelska, vilket gett henne internationellt erkännande.

För att stärka den nordiska textilforskningen inrättade hon stiftelsen Agnes Geijers fond för nordisk textilforskning och stiftelsen har varit aktiv sedan 1988.

Agnes Geijer t.h. vid en konserverad polsk fana från 1600-talet tillhörande Svenska Statens trofésamling. Foto: Statens Trofésamling 1959.

Agnes Geijer t.h. på Pietas textilkonservering. Foto: Ur Svenska Journalen 1942.

 

Gravplats: 0129-2152

Toppbild: Agnes Geijer, 1968. Foto: Ingrid Bergman. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Otto von Friesen

1870–1942.

Språkforskare, runolog.

Otto von Friesen föddes i Kulltorps socken, Jönköpings län och hans viktigaste vetenskapliga arbeten behandlar runskriften.

1897 blev von Friesen docent vid i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Han gav ut Om runskriftens härkomst (1906) och Rökstenen (1920) där han hävdade att den gåtfulla stenen handlar om en konflikt mellan östgötar och frisiska köpmän.

Under åren 1905–1936 var von Friesen professor i svenska språket, blev ledamot av Vetenskapsakademien 1928 och invald i Svenska Akademien år 1929.

 

Gravplats: 0106-0332

Toppbild: Otto von Friesen, Uppsala 1940-tal. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karin Westman Berg

1914–1997.

Litteraturforskare.

Efter filosofie magisterexamen arbetade Karin Westman Berg som läroverkslärare i Luleå och Härnösand mellan 1943–1957.

Hon disputerade i Uppsala 1962 med Studier i C.J.L. Almqvist kvinnouppfattning och redigerade flera antologier, exempelvis Textanalys från könsrollssynpunkt (1976) och Gråt inte – forska (1979).

Westman Berg var en ledande gestalt inom svensk feministisk litteraturforskning och var mellan 1945–1977 ledamot av Fredrika Bremer-förbundets styrelse.

Westman Berg initierade och ledde könsrollsseminarier vid Kursverksamheten från 1967 till 1977. Då startades kvinnoforskningsseminarier, vilka Westman Berg ledde fram till 1979. Seminarierna blev en inspirerande mötesplats för personer intresserade av kvinnofrågor och kvinnoforskning.

En forskartjänst i kvinno- och könsrollsfrågor gav henne möjlighet att starta Kvinnolitteraturprojektet vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 1978. Med kvinnolitteratur avsågs då skönlitteratur skriven av svenska kvinnliga författare.

Vid pensioneringen 1982 tilldelades Karin Westman Berg professors namn.

 

Gravplats: 0319-1349

Toppbild: Karin Westman Berg, okänt år. Foto: Inger Harnesk / Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Greta Arwidsson

1906–1998.

Arkeolog.

Greta Arwidsson föddes i Uppsala 1906 och var dotter till Ivar och Anna, vilka båda var akademiker.

På 1930-talet, efter studier vid Uppsala universitet, deltog Arwidsson tillsammans med professor Sune Lindqvist vid undersökningarna av båtgravsfältet vid Valsgärde, vilket ligger 7 km norr om Uppsala invid Fyrisån och är ett stort gravfält som användes under järnåldern. 1942 disputerade hon på en avhandling om fynden i Valsgärde inriktad på vendeltidens djurornamentik.

Hon var docent vid Uppsala Universitet och senare landsantikvarie på Gotland och ledamot av Vitterhetsakademien. På Gotland genomförde Arwidsson flera betydelsefulla undersökningar. Arwidsson deltog också vid undersökningar av Birka och bidrog således till Birkaforskningen, bland annat som redaktör och författare för forskningspublikationerna.

1956 utnämndes Arwidsson till professor i arkeologi. Dessutom blev hon internationellt erkänd för sina insatser inom arkeologi. I hennes namn bildades ”Greta Arwidssons vänner”, en förening för kvinnor verksamma i nations- och kårlivet i Uppsala.

Från Greta Arwidssons bok från 1942 rörande fynden i Valsgärde. På bilden syns en hjälm som hittades i en av gravarna. Foto: Wikimedia Commons.

Under 1944 undersökte Greta Arwidsson och Gunnar Ekholm från Uppsala universitet sex gravar på Högåsen i Gamla Uppsala. Greta Arwidsson står vid kameran. Foto: Nils Sundquist [förmodad] / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0217-1257

Toppbild: Greta Arwidsson på Museet för nordiska fornsaker, Gustavianum, Uppsala okänt år. Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Svante Arrhenius

1859–1927.

Fysiker, kemist.

Svante Arrhenius föddes på Wiks slott utanför Uppsala där fadern var förvaltare.

Han var en av sin tids främste naturforskare och fick som förste svensk nobelpriset i kemi 1903 för sina insatser gällande den elektrolytiska dissociationsteorin från 1887. Den förändrade totalt kemisternas föreställning om syror, baser och salter.

Från mitten av 1890–talet utvidgades Arrhenius intresse till geofysik och kosmisk fysik. Han betraktade sig som fysiker men hans främsta upptäckter berörde främst kemin.

Från 1905 var Arrhenius föreståndare för det av Vetenskapsakademiens samma år inrättade Nobelinstitut för fysikalisk kemi.

Även som populärvetenskaplig författare blev Arrhenius internationellt känd bland annat genom utgivandet av Världarnas utveckling (1906), Människan inför världsgåtan (1907), Smittkoppor och deras bekämpande (1930), Stjärnornas öden (1915) och Kemien och det moderna livet (1919).

 

Gravplats: 0152-0062

Toppbild: Svante Arrhenius, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Tekniska Museet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Rutger Sernander

1866–1944.

Botaniker.

Rutger Sernander blev docent i växtgeografi 1895 och senare professor i växtbiologi 1908–1931.

Hans forskningsområden omfattade växters spridningsbiologi, lavarnas biologi, skogsforskning, dendrologi, arkeologi liksom klimatets och växtvärldens utveckling i Skandinavien efter istiderna.

Sernander var en internationellt erkänd forskare och bland hans verk kan nämnas Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi (1901) och Zur Morphologie der Diasporen (1927).

Sernander skrev också om viktiga platser ur natur- och kultursynpunkt. Särskilt behandlades Uppland och Gamla Uppsala, Rickebasta träsk, Flottsund och även skriften om Uppsala Kungsäng som Gustav Sandberg fullbordade och gav ut.

Sernander förde en intensiv kamp för att bevara unika växtsamhällen, såsom Fiby urskog och Uppsala Kungsäng. Plattformen för naturskyddsarbetet blev Svenska Naturskyddsföreningen, vilken Sernander var med om att stifta 1909, samt var dess ordförande från 1917–1930.

Professor Sernander med studenter före 1944, Uppsala universitet. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Professor Sernander på Upplands fornminnesförenings vårutflykt, Uppland 1936. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0149-1955

Toppbild: Rutger Sernander, Uppsala ca 1895. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild