Gurli Taube arbetade som skrivbiträde på universitetsbiblioteket, blev bibliotekarie 1944, förste bibliotekarie 1953 och chef för kart- och planschavdelningen.
Taube publicerade en rad historiska arbeten, exempelvis Från gångna tiders Uppsala (1950) och Ett svunnet Uppsala (1966).
Gurli Taube svarade också för de kulturhistoriska texterna i Ett bildverk om Uppsala (1954).
Toppbild: Gurli Taube när Gabriela Mistral kom på besök, Uppsala 1945. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Mathilde Wigert-Österlund studerade vid Konstakademien 1896–1902 och bedrev studier i Paris 1903–1904. Under studietiden träffade hon sin make, konstnären Johan Österlund, och paret flyttade till Uppsala 1908.
Wigert-Österlunds tidiga måleri präglades av nationalromantiska stämningsbilder för att senare bli mer expressivt och känslomässigt. En motivkrets som alltmer blev kännetecknande för hennes senare konstinriktning var de av emotionell spänning präglade kyrkointeriörerna.
Wigert-Österlund målade bland annat en svit av gravvårdar i Uppsala domkyrka, interiör från Rasbo kyrka och kyrkointeriör från Bro på Gotland.
Med åren drabbades Mathilde Wigert-Österlund av allvarliga psykiska besvär och vårdades i perioder på Ulleråkers sjukhus. Hon gav också ut böcker och engagerade sig för att förbättra de psykiskt sjukas villkor.
Mathilde Wigert-Österlund vid staffliet. John Österlund och Lilly Wigert vid parasollet. Bilden är tagen ca 1905, Vaxholm. Foto: Okänd fotograf / UUB. Proveniens: Christina Backman.
Kvinnliga elever i Konstakademien 1897-1898. Mathilde syns längst fram stående på knä. Övriga i fotografiet är T. Wrede, S. Sonntag, Eva Befve, K. Hult, G. Palm, Kjellberg och L. Lindberg. I bakgrunden en manlig konstnärsmodell. Foto: Okänd fotograf / UUB. Proveniens: Christina Backman.
Toppbild: Mathilde Wigert-Österlund vid staffliet ca 1900. Foto: Okänd fotograf / UUB. Proveniens: Christina Backman. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Helena Nyblom var en av de mest produktiva och uppskattade sagodiktarna vid sekelskiftet.
Hon föddes i Köpenhamn 1843 och var dotter till Jørgen Roed och Emilia Amanda Kruse. Fadern var målare och professor vid Konstakademien i Köpenhamn och modern hade ett intresse för antikens konst och litteratur. Helena Nyblom växte således upp i ett hem präglat av intellektualitet och estetik.
Sin blivande make träffade hon i Rom och de flyttade till Uppsala där deras hem snart blev en samlingspunkt för konstnärligt inriktade människor från hela Norden.
Nyblom gav ut en rad noveller och diktsamlingar, men sitt verkliga litterära genombrott fick hon i slutet av 1890-talet med sina sagor.
Nyblom konverterade till katolicismen 1895, vilket både uppmärksammades och kritiserades i media.
Helena Nyblom var en aktiv debattör inom kvinnorörelsen och också kulturskribent i tidskrifter, såsom Nordisk tidskrift, Ny svensk tidskrift, Ord och bild och Idun.
1922 utkom det självbiografiska verket Mina levnadsminnen.
John Bauers illustration från 1913, till Helena Nybloms “Bortbytingarna” i “Bland tomtar och troll”. Foto: Wikimedia commons.
Vershuset på Östra Ågatan 65 i Uppsala. Familjen Nyblom bodde i huset från och med 1864. Foto: Arild Vågen / Wikimedia commons.
Efter examen vid Gymnastiska institutet i Stockholm 1893 flyttade Hildur Ottelin till Skolgatan 10 i Uppsala och bodde där en tid med sin bror. Under flera år arbetade hon som gymnastiklärare och sjukgymnast vid Lindska skolan och Anna Wikströms handelsskola för blinda kvinnor.
1903 investerade Ottelin i två gårdar vid Stamgatan (dagens Geijersgatan) 7 och 10 med avsikt att hyra ut bostäder och bosatte sig själv i nummer 10. Ett år senare köpte hon mark av kyrkoherde Otto Myrberg i Rickomberga som senare såldes billigt till arbetarfamiljer och tillsammans med dem bildades en egnahemsförening, Rickomberga Egna Hem, där hon var verkställande direktör 1904–1923.
Senare blev Ottelin bostadsinspektris under hälsovårdsnämnden och 1912 blev hon, som första kvinna, ledamot av stadsfullmäktige när hon valdes in för socialdemokraterna. Likaså blev Ottelin även den första kvinnan i drätselkammaren.
Som politiker blev hon känd för sina många kontroversiella förslag och engagemang i bostadsfrågor och i äldrefrågor. Hildur Ottelin fortsatte att engagera sig i kommunala frågor fram till sin död.
Sedan 1950 bär en gata i Uppsala, i området Rickomberga hennes namn.
Anita Nathorst var aktiv inom den kristna student- och gymnasiströrelsen och vän med Karin Boye som kallade henne för sin “andliga mor”. Boye hyste kärlek för henne, dock var det en obesvarad kärlek.
Nathorst studerade i Uppsala och blev den första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria. 1926 utkom hennes diktsamling.
Nathorst drabbades tidigt av bröstcancer och behandlades av läkaren Iwan Bratt i Alingsås. De inledde en kärleksrelation i mitten av 1930-talet. Kärleksrelationen tog dock slut och Nathorst skaffade en lägenhet i Skåne. Fram tills att den var ledig, var det en jobbig tid för henne i Bratts hem och Karin Boye fungerade då som ett stöd för henne.
Anita Nathorst dog på Malmö sjukhem sommaren 1941, bara några månader efter Karin Boye.
Följande dikt, skriven av Karin Boye, heter “Hur kan jag säga…” som finns i den postumt utgivna samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter. Samlingen gavs ut 1941 och dikten är riktad till Anita.
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
Ulla-Bella Fridh, vars fullstädinga namn var Anna Ulla-Britt Fridh-Gabrielsson, debuterade 1947 som isprinsessa i Gustav Wallys isrevy. Hon spelade även studentteater på Södermanland-Nerikes nation samt gick teaterskola vid Göteborgs stadsteater 1949–1952.
Tillsammans med Owe Törnqvist och Rune Ek medverkade hon i sommarrevyer och arbetade på Vasateatern i Stockholm med Karl-Gerhard 1952–1954.
Hon medverkade också i ett flertal TV-program och filmer samt var mellan 1964–1980 anställd vid Uppsala stadsteater.
Elsa Eschelsson föddes i ett förmöget hem i Norrköping 1861. Efter att mamman dog flyttade den femåriga Elsa tillsammans med sin pappa till Stockholm.
Eschelsson undervisades i hemmet och lärde sig bland annat latin, helt på egen hand. 1882 tog hon studentexamen med höga betyg.
Studierna fortsatte i Uppsala och sedermera blev Eschelsson den första kvinnliga doktor och docenten i juridik. Hon fick dock kämpa hårt för att få tjänster, inte minst som t.f. professor då den tjänsten ännu inte kunde beviljas en kvinna.
Hon medverkade vid tillkomsten av Bildade Kvinnors förening (1904) som verkade för kvinnors rätt att inneha högre statliga tjänster.
De akademiska stridigheterna tog hårt på hennes krafter och efter en förmodad överdos av sömnmedel, avled Elsa Eschelsson den 10 mars 1911.
Begravningen i Uppsala domkyrka förrättades av professor Einar Billing som talade om ”orättfärdigheten i denna värld”.
Efter studier vid Slöjdskolan och Konstakademin reste Karin Arosenius till Köpenhamn, Rom och därefter till Paris, där hon vistades samtidigt med makarna Karin och Carl Larsson.
Karin Arosenius skulpterade byster och statyetter med genremotiv såsom “Fiskargosse, som somnat från sitt metspö” 1881 och “Badande flicka” 1883 med flera.
Hon ställde ut på Salongen i Paris 1885, 1886 och 1888 samt på Världsutställningen 1889.
Toppbild: Karin Arosenius, 1901. Foto: Okänd fotograf, Svenskt porträttgalleri / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Vivi Täckholm studerade vid Stockholms högskola och bedrev botaniska studier i Berlin, London och Genève.
1926 flyttade hon tillsammans med maken, botanikprofessor Gunnar Täckholm, till Kairo och tillsammans kartlade de Egyptens växtvärld.
Efter makens död 1933 slutförde hon arbetet med Flora of Egypt som gavs ut i fyra delar, del 1 (1941), del 2 (1944), del 3 (1954) och del 4 (1966). 1946 blev Täckholm professor i botanik vid universitetet i Kairo och bodde där större delen av sitt liv.
Täckholm gav även ut ett flertal populära botaniska arbeten, såsom Faraos blomster (1951), Egypten i närbild (1964), Öknen blommar (1969) och Sagans minareter (1971).
Vivi Täckholm skrev också barnböcker, exempelvis Sagan om Snipp Snapp Snorum (1926) och Lillans resa till månen (1976). På 1960-talet fick Täckholm även stor uppmärksamhet genom flera TV-program.
Mari Simmulson föddes i S:t Petersburg av estniska föräldrar och fick sin skulptörutbildning vid den statliga konstfackskolan i Tallinn. På 1930-talet praktiserade vid den finska porslinfabriken Arabia.
1944 flyttade Simmulson till Sverige och började arbeta tillsammans med Wilhelm Kåge vid Gustavsbergs porslinfabrik. Mari Simmulson var verksam vid Gustavsberg fram till 1949 och återvände därefter till Upsala Ekeby hennes mest ihågkomna produktion skapades.
Karakteristiska för Simmulsons konst är fantasifulla, färgstarka och dekorativa figurer, vaser och reliefer samt även fritt skulpturala pjäser, exempelvis ”balinesiskan”, vilken snabbt såldes ut och ”pojken på sköldpaddan” som tillverkades i många år.
Simmulson utförde också större dekorativa uppdrag och flera av hennes arbeten finns utställda på Uppsala Konstmuseum.
“Mari Simmulson demonstrerar nya kollektionen av chamottegods”, Presenta AB, Östra Ågatan 39, Uppsala 1959. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet.
Fat utfört av Mari Simmulson omkring 1950. Kvadratiskt med avrundade hörn och sidor. Lergods med vit bottenglasyr och dekor i pastellfärger. Foto: Olle Norling / Upplandsmuseet.
Gravplats: 0406-0001 (Minneslunden på Gamla kyrkogården)
Toppbild: Mari Simmulson, Uppsala 1960. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
