Ebba Ruzsica Sörbom föddes som Ruzsica Schreiber i en judisk familj i Novi Sad, f.d. Jugoslavien. Som barn talade hon tyska, ungerska och serbiska.
1944 fördes Sörbom till koncentrationsläger där modern och den yngre brodern gasades ihjäl. Trots allt överlevde Sörbom Auschwitz och Bergen-Belsen och kom till Sverige 1945.
Hon läste drama vid Uppsala Universitet, arbetade med dramaterapi på Ulleråkers sjukhus och informerade om förintelsen i skolor.
1994 fick Sörbom ett kulturstipendium av Uppsala kommun och 1997 ett stipendium ur Författarfonden för att studera på Simon Wiesenthal-center i Wien.
Debutboken Bortom minnet, bortomglömskan kom ut 1988. Ebba Sörbom har genom sin diktning speglat personliga minnen från koncentrationslägren och gett röst åt de överlevande.
Carl David af Wirsén föddes i Vallentuna och blev senare i livet docent i litteraturhistoria 1868 samt lektor i svenska och latin vid Högre Allmänna Löroverket i Uppsala 1870.
Wirsén gav ut Dikter (1876) och senare ytterligare sex volymer traditionellt idyllisk lyrik samt flertalet samlingar med religiösa dikter.
Kyrkogården i Uppsala förärades ett poem och Wirsén skrev texten till psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” (Svenska psalmboken, psalm 201).
Wirsén valdes till ledamot av Svenska akademien 1879 och blev dess ständige sekreterare 1884. På sin post kom han med sin uttalade konservatism att inta en till samtida litteratur avvisande hållning.
Som litteraturrecensent i Post- och Inrikes Tidningar och i Vårt Land kunde Wirsén under många år ge uttryck för en reaktionär litteratursyn. Ett urval av hans recensioner finns i Kritiker (1901).
Helena Nyblom var en av de mest produktiva och uppskattade sagodiktarna vid sekelskiftet.
Hon föddes i Köpenhamn 1843 och var dotter till Jørgen Roed och Emilia Amanda Kruse. Fadern var målare och professor vid Konstakademien i Köpenhamn och modern hade ett intresse för antikens konst och litteratur. Helena Nyblom växte således upp i ett hem präglat av intellektualitet och estetik.
Sin blivande make träffade hon i Rom och de flyttade till Uppsala där deras hem snart blev en samlingspunkt för konstnärligt inriktade människor från hela Norden.
Nyblom gav ut en rad noveller och diktsamlingar, men sitt verkliga litterära genombrott fick hon i slutet av 1890-talet med sina sagor.
Nyblom konverterade till katolicismen 1895, vilket både uppmärksammades och kritiserades i media.
Helena Nyblom var en aktiv debattör inom kvinnorörelsen och också kulturskribent i tidskrifter, såsom Nordisk tidskrift, Ny svensk tidskrift, Ord och bild och Idun.
1922 utkom det självbiografiska verket Mina levnadsminnen.
John Bauers illustration från 1913, till Helena Nybloms “Bortbytingarna” i “Bland tomtar och troll”. Foto: Wikimedia commons.
Vershuset på Östra Ågatan 65 i Uppsala. Familjen Nyblom bodde i huset från och med 1864. Foto: Arild Vågen / Wikimedia commons.
Anita Nathorst var aktiv inom den kristna student- och gymnasiströrelsen och vän med Karin Boye som kallade henne för sin “andliga mor”. Boye hyste kärlek för henne, dock var det en obesvarad kärlek.
Nathorst studerade i Uppsala och blev den första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria. 1926 utkom hennes diktsamling.
Nathorst drabbades tidigt av bröstcancer och behandlades av läkaren Iwan Bratt i Alingsås. De inledde en kärleksrelation i mitten av 1930-talet. Kärleksrelationen tog dock slut och Nathorst skaffade en lägenhet i Skåne. Fram tills att den var ledig, var det en jobbig tid för henne i Bratts hem och Karin Boye fungerade då som ett stöd för henne.
Anita Nathorst dog på Malmö sjukhem sommaren 1941, bara några månader efter Karin Boye.
Följande dikt, skriven av Karin Boye, heter “Hur kan jag säga…” som finns i den postumt utgivna samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter. Samlingen gavs ut 1941 och dikten är riktad till Anita.
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
Gustaf Fröding föddes på Alsters herrgård i Värmland och var genom sin släkt djupt förankrad i värmländskt bruks- och herrgårdsliv. Han kom till Uppsala 1880 och bodde på Övre slottsgatan 13 i ett gårdshus och avlade en enda tentamen. Fröding slöt sig till de radikala kretsarna i föreningen Verdandi och skrev parodiska dikter och kamratvisor.
Han återvände till Karlstad där han efter att ha skrivit notiser i olika tidningar fick anställning på Karlstadstidningen. Ett arv 1888 medförde ekonomiskt oberoende och Fröding lämnade sin anställning.
Mellan 1889–1890 vistades Fröding på en ”nervkuranstalt” i Görlitz på grund av psykiska besvär. Där upplevde han sin första stora skapandeperiod, då huvuddelen av hans debutdiktsamling Gitarr och dragharmonika färdigställdes och gjorde honom till Sveriges då främste lyriker.
Följande exempel på Frödings diktning, som heter “I ungdomen”, är hämtat från Gitarr och dragharmonika, 2:a uppl. från 1893:
Det glittrar så gnistrande vackert i ån,
det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat, som en bortskämd son
i knät på min moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.
Det är som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
— i hvem? — ack i allt, som andas.
Jag ville att himles och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.
1894 utkom Nya dikter och 1896 Stänk och flikar. Hälsan försämrades dock och Fröding var intagen på Ulleråkers sjukhus 1896–1905.
Gustaf Fröding avled 8 februari 1911 och gravsattes på Gamla kyrkogården i Uppsala 12 februari. Efter jordfästningen i Klara kyrka i Stockholm fördes kistan med specialtåg till Uppsala. Ärkebiskop Nathan Söderblom sade i sitt tal följande ord vid kistan:
”Tre små böcker kom ut – och ett helt språk har sorg”.
Många ur Uppsalas befolkning mötte upp kistan när den anlände till Uppsala. Därefter fördes kistan, insvept i facklors sken i vinterskymningen, till kyrkogården. Erik Axel Karlfeldt talade vid graven.
