Anders Jonas Ångström

1814–1874.

Fysiker.

Anders Jonas Ångström är mest känd som en av grundarna av den optiska spektroskopin.

Ångström var den förste som observerade vätets spektrum, en observation som låg till grund för Balmers formel och därmed utgjorde den experimentella grunden för Bohrs atomteori.

Ångström studerade solens spektrum ingående, framför allt de frauhoferska linjerna. Studien Recherches sur le spectre solaire (1868) innehöll en noggrann bestämning av våglängderna hos de fraunhoferska linjerna. Därtill gjorde Ångström regelbundna observationer på flera orter för att få underlag för en fullständig framställning av magnetiska förhållanden i Sverige.

Ångström var också den första som spektrometriskt undersökte norrskenet. Den av honom införda enheten för ljusvåglängd, motsvarande 0,1 nanometer, antogs som internationell enhet och fick namnet ångström.

Anders Ångström var professor i fysik 1858–1874 och valdes in i Vetenskapsakademien 1850.

1996 invigdes Ångströmlaboratoriet på Polacksbacken där en rad naturvetenskapliga discipliner med anknytning till fysik och kemi har fått sina forskningscentra.

 

Gravplats: 0113-0666

Toppbild: Professor A.J. Ångström, 1862. Foto: Mathias Hansen / UUB.  [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Elias Fries

1794–1878.

Botaniker, mykolog.

Elias Fries kom från Femsjö i Småland och var son till prosten Thore Fries och Sara Elisabeth Wernelin. Han kom att bli en av mykologins förgrundsgestalter, som producerade skrifter som än idag spelar vetenskaplig roll.

Ursprungligen studerade Fries vid Lunds universitet och han blev vid 20 års ålder docent i botanik.

Sedermera flyttade han till Uppsala universitet och blev 1851 professor i praktisk ekonomi och botanik. Han var också prefekt för den botaniska trädgården och museet där.

Fries var speciellt inriktad på studiet av svampar, men hans forskning berörde botanikens alla områden. Hans mest inflytelserika arbete var Systema mycologicum, vilket var Fries växtsystematiska arbete gällande svampar. Andra mykologiska arbeten var Elenchusfungorum och Hymenomycetes europaei.

Fries propagerade för att använda svampar som föda, genom planschverket Sveriges ätliga och giftiga svampar. Intresset för mykologi fördes över till flera av barnen. Exempelvis tecknade sonen och dottern, Elias Petrus och Susanna (Sanna) Christina, flera svampplanscher där flera finns bevarade i Uppsala.

Fries gav också ut de populärvetenskapliga uppsatserna Botaniska utflygter (1-3, 1843–1864).

Elias Fries var förutom universitetsrektor också riksdagsman och blev 1847 ledamot av Svenska Akademien.

Titelblad från Elias Fries ”Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Uppslag från Elias Fries ”Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Gravplats: 0103-0185

Toppbild: Elias Fries, Uppsala 1860-tal. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Olof Verelius

1618–1682.

Fornforskare, filolog.

Efter studier i Dorpat och Uppsala arbetade Olof Verelius som lärare i högadliga familjer och företog resor till Holland, Schweiz, Italien och Frankrike.

1653 utsågs Verelius till akademiräntmästare i Uppsala och kom att tillhöra Olof Rudbecks forskarkrets. På dennes förslag erhöll Verelius den nyinrättade professuren i ”Fäderneslandets antikviteter” 1662, som landets första arkeologiprofessor.

Året efter utförde Verelius den första arkeologiska utgrävningen i Sverige, vilket skedde i en gravhög vid Broby i Börje socken.

På 1670-talet lät han uppföra ett hus vid kvarteret Kamphavet, vilket låg vid nuvarande Martin Luther Kings plan, en byggnad som sannolikt ritades av vännen Olof Rudbeck.

Verelius var även en framstående språkforskare och utgav isländska sagor och ett arbete om runor.

I striden med Schefferus om det så kallade hednatemplets placering, hävdade Verelius att det legat i Gamla Uppsala och inte på domkyrkans plats som Schefferus hävdade.

Olof Verelius var den förste som förvärvade en gravplats på Hospitals- och Fattigkyrkogården, som sedan 1600-talets mitt, funnits på platsen som idag kallas Gamla kyrkogården.

Gravplatsen friköptes av styrelsen för hospitalet 26 oktober 1676 och är den äldsta kända på den ursprungliga Fattigkyrkogården.

Den första kända begravningen ägde rum 9 februari 1682, då Olof Verelius gravsattes i en gravkammare som alltjämt finns bevarad. Olof Rudbeck genomförde begravningen enligt Verelius önskemål.

 

Gravplats: 0112-0615

Toppbild: Olof Verelius, litografi av Otto Henrik Wallgren. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Vivi Täckholm

1898–1978.

Botaniker, författare.

Vivi Täckholm studerade vid Stockholms högskola och bedrev botaniska studier i Berlin, London och Genève.

1926 flyttade hon tillsammans med maken, botanikprofessor Gunnar Täckholm, till Kairo och tillsammans kartlade de Egyptens växtvärld.

Efter makens död 1933 slutförde hon arbetet med Flora of Egypt som gavs ut i fyra delar, del 1 (1941), del 2 (1944), del 3 (1954) och del 4 (1966). 1946 blev Täckholm professor i botanik vid universitetet i Kairo och bodde där större delen av sitt liv.

Täckholm gav även ut ett flertal populära botaniska arbeten, såsom Faraos blomster (1951), Egypten i närbild (1964), Öknen blommar (1969) och Sagans minareter (1971).

Vivi Täckholm skrev också barnböcker, exempelvis Sagan om Snipp Snapp Snorum (1926) och Lillans resa till månen (1976). På 1960-talet fick Täckholm även stor uppmärksamhet genom flera TV-program.

 

Gravplats: 0131-1356

Toppbild: Vivi Täckholm, okänt år. Foto: Staffan Norstedt / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Carl Peter Thunberg

1743–1828.

Botaniker, läkare.

1770 begav sig Carl Peter Thunberg, efter studier hos Carl von Linné på en nio år lång utlandsresa som påbörjades i Nederländerna. Där träffade Thunberg samtidens mest framstående botaniker.

Därefter bedrev Thunberg medicinska studier i Paris innan han som skeppsläkare avseglade från Nederländerna till Kapstaden, för att i tre år stanna för att utforska områdets natur. Studierna dokumenterades i Flora capensis (1-3, 1807–1813). Thunberg var den förste som beskrev floran i Sydafrika och har därför kallats den sydafrikanska florans fader.

1775 fortsatte Thunberg till Japan där han samlade ihop material till sin Flora japonica (1784). Verket var epokgörande för kunskaperna om Japans växtvärld och Thunberg erhöll hedersnamnet Japans Linné.

Plansch över japansk lönn hämtad från Icones plantarum Japonicarum [plansch 5 del V, 1805]. Foto: UUB.

Illustration (frontespis) ur Voyages de C. P. Thunberg au Japon […], tome I, Paris, An. IV [1796]. Foto: UUB.

1779 återkom Thunberg till Uppsala och efterträdde 1784 Carl von Linné d.y. som professor i medicin och botanik.

Thunberg gav också ut Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad åren 1770–1779 (1-4, 1788–1793). Samlingarna från resorna deponerades på universitetsbiblioteket.

Carl Peter Thunbergs gård Tunaberg norr om Svartbäcken i Uppsala, där han bodde resten av sitt långa liv, var känd för sina förnämliga trädgårdsodlingar långt in på 1940–talet.

 

Gravplats: 0101-0103

Toppbild: Porträtt Carl Peter Thunberg, 1808, konstnär Pehr Krafft d.y. Foto: Mikael Wallerstedt / Gustavianum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild