Hans Rosling

1948-2017.

Läkare, forskare och folkbildare.

De fyra första åren bodde Hans Rosling i stadsdelen Luthagen och därefter flyttade familjen till Svartbäcken i Uppsala. Efter studentexamen studerade Rosling statistik och medicin vid Uppsala Universitet. Intresset för folkhälsovetenskap ledde, under en resa i Asien 1972, till en kurs i socialmedicin vid St. Johns Medical college i Bangalore i Indien.

Efter läkarexamen 1975 och arbete som AT-läkare i Hudiksvall, utbildade han sig vidare och skaffade sig kompetens i tropikmedicin vid Uppsala universitet 1977.

Under åren 1979-1981 arbetade makarna Rosling i Nacala Porto i norra Mocambique, där Hans var distriktsläkare och hustrun Agneta barnmorska. I Nacala-distriktet utbröt 1981 en epidemi, av en i landet tidigare okänd spastisk förlamningssjukdom, med över 1 500 drabbade, varav flest kvinnor och barn. Förlamningarna var kopplade till en mycket påver och synnerligen ensidig kost bestående av en giftig form av maniok (kassava).

Rosling beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling och gav den namnet Konzo. Detta betyder ”bundna ben” på det kongolesiska språk där sjukdomen en gång tidigare beskrivits 1938. Under 1980-talet skedde ett flertal Konzoutbrott i andra afrikanska länder.

Under åren 1983­-1996 verkade Rosling som lärare och forskare vid Uppsala universitet i samarbete med flera universitet i Afrika och Asien. Han utnämndes 1997 till professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet i Stockholm.

1999 började Rosling föreläsa med en ny sorts animerade bubbeldiagram som visade världens socioekonomiska tillstånd och utveckling över tid. Programmet hette Trendalyzer och hade utvecklats av hans son och sonhustru, med vilka han tillsammans grundade stiftelsen Gapminder.

Med föreläsningarna gjordes komplicerad statistik om världens utveckling begriplig för allmänheten, beslutsfattare och opinionsbildare. Föreläsningarna spreds via Webb och TV över hela världen, och regeringar och organisationer anlitade honom som föreläsare och rådgivare.

Rosling ägnade sitt yrkesliv åt global hälsa, globala hälsoproblem, och hur dessa är relaterade till fattigdom. Med övertygelsen om att förnuft och kunskap förbättrar världen och att vi med det kan utplåna den extrema fattigdomen och minska koldioxidutsläppen, poängterade Rosling att det är den rikaste miljarden av jordens befolkning som först och främst måste minska koldioxidutsläppen eftersom de står för hälften av dem.

Hans Roslings memoarer Hur jag lärde mig förstå världen, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, utgavs postumt 2017 och Factfulness, skriven i samarbete med Ola och Anna Rosling Rönnlund utkom 2018.

 

Gravplats: 0116-0836B

Toppbild: Hans Rosling, pressfoto. Foto: Stefan Nilsson / Gapminder.org. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Pontus Wikner

1837–1888.

Filosof, författare.

Pontus Wikner föddes i ett fattigt torparhem i Valbo-Ryrs socken i Dalsland.

Han kom till Uppsala 1856 och tog där bestående intryck av ny-evangelismen samt av Rydberg och Geijer.

Som lärjunge till filosofen Christopher Jacob Boström utvecklade Wikner till en början dennes idéer, för att senare utsätta dem för religionsfilosofisk och kunskapsteoretisk kritik. Mot Boströms filosofi, som utgick från Gud som det absoluta förnuftet, ställde Wikner en gudsbild präglad av helig vilja och såg religionen som ett jag-du-förhållande.

Mellan 1863–1884 var Wikner docent i teoretisk filosofi i Uppsala och blev lektor i teologi och hebreiska vid Högre allmänna läroverket i Uppsala 1873, samt professor i filosofi och estetik i Kristiania (Oslo) 1884.

I det mest lästa arbetet Tankar och frågor inför Människones Son (1872) tog Wikner personlig ställning i samtidens kristologiska strider. Han ville förena en biblisk inspirerad väckelsefromhet med en kulturöppen humanism och blev uppburen i kristna kretsar, främst inom ungkyrkligheten och Förbundet för kristen humanism.

När Pontus Wikner avlidit i Oslo efter ett liv präglat av sjukdom och personliga kriser, fördes hans stoft till Uppsala genom studentkårens försorg. Ett stort antal studenter följde stoftet till graven.

Drygt 80 år (1971) efter Wikners död utgavs hans anteckningar, i vilka han beskriver sin homosexuella läggning och de lidanden de vållat honom.

Wikner kom också att bli en inspiration vid tiden då den moderna gayrörelsen uppstod i Sverige på 1970-talet; en rörelse som utvecklats och idag kan benämnas hbtqi-rörelsen.

 

Gravplats: 0121-1085

Toppbild: Pontus Wikner, ca 1850-1888. Foto: Okänd fotograf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Otto von Friesen

1870–1942.

Språkforskare, runolog.

Otto von Friesen föddes i Kulltorps socken, Jönköpings län och hans viktigaste vetenskapliga arbeten behandlar runskriften.

1897 blev von Friesen docent vid i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Han gav ut Om runskriftens härkomst (1906) och Rökstenen (1920) där han hävdade att den gåtfulla stenen handlar om en konflikt mellan östgötar och frisiska köpmän.

Under åren 1905–1936 var von Friesen professor i svenska språket, blev ledamot av Vetenskapsakademien 1928 och invald i Svenska Akademien år 1929.

 

Gravplats: 0106-0332

Toppbild: Otto von Friesen, Uppsala 1940-tal. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karin Westman Berg

1914–1997.

Litteraturforskare.

Efter filosofie magisterexamen arbetade Karin Westman Berg som läroverkslärare i Luleå och Härnösand mellan 1943–1957.

Hon disputerade i Uppsala 1962 med Studier i C.J.L. Almqvist kvinnouppfattning och redigerade flera antologier, exempelvis Textanalys från könsrollssynpunkt (1976) och Gråt inte – forska (1979).

Westman Berg var en ledande gestalt inom svensk feministisk litteraturforskning och var mellan 1945–1977 ledamot av Fredrika Bremer-förbundets styrelse.

Westman Berg initierade och ledde könsrollsseminarier vid Kursverksamheten från 1967 till 1977. Då startades kvinnoforskningsseminarier, vilka Westman Berg ledde fram till 1979. Seminarierna blev en inspirerande mötesplats för personer intresserade av kvinnofrågor och kvinnoforskning.

En forskartjänst i kvinno- och könsrollsfrågor gav henne möjlighet att starta Kvinnolitteraturprojektet vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 1978. Med kvinnolitteratur avsågs då skönlitteratur skriven av svenska kvinnliga författare.

Vid pensioneringen 1982 tilldelades Karin Westman Berg professors namn.

 

Gravplats: 0319-1349

Toppbild: Karin Westman Berg, okänt år. Foto: Inger Harnesk / Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Gunilla Bergsten

1933–1988.

Litteraturvetare.

Gunilla Bergsten var docent i litteraturvetenskap och ägnade sig huvudsakligen åt tysk litteratur, både i akademiska och populärvetenskapliga kretsar.

1963 disputerade hon på avhandlingen Thomas Manns Doktor Faustus som väckte stor internationell uppmärksamhet. Den kom att betyda mycket för Thomas Mann-forskningen eftersom Bergsten på ett skickligt sätt redde ut strukturen i Manns romankonstruktion samtidigt som hon presenterade ett omfattande, tidigare okänt källmaterial.

Gunilla Bergsten var också under många år teaterrecensent i Upsala Nya Tidning.

 

Gravplats: 0325-3169

Toppbild: Gunilla Bergsten, okänt år. Foto: Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Greta Arwidsson

1906–1998.

Arkeolog.

Greta Arwidsson föddes i Uppsala 1906 och var dotter till Ivar och Anna, vilka båda var akademiker.

På 1930-talet, efter studier vid Uppsala universitet, deltog Arwidsson tillsammans med professor Sune Lindqvist vid undersökningarna av båtgravsfältet vid Valsgärde, vilket ligger 7 km norr om Uppsala invid Fyrisån och är ett stort gravfält som användes under järnåldern. 1942 disputerade hon på en avhandling om fynden i Valsgärde inriktad på vendeltidens djurornamentik.

Hon var docent vid Uppsala Universitet och senare landsantikvarie på Gotland och ledamot av Vitterhetsakademien. På Gotland genomförde Arwidsson flera betydelsefulla undersökningar. Arwidsson deltog också vid undersökningar av Birka och bidrog således till Birkaforskningen, bland annat som redaktör och författare för forskningspublikationerna.

1956 utnämndes Arwidsson till professor i arkeologi. Dessutom blev hon internationellt erkänd för sina insatser inom arkeologi. I hennes namn bildades ”Greta Arwidssons vänner”, en förening för kvinnor verksamma i nations- och kårlivet i Uppsala.

Från Greta Arwidssons bok från 1942 rörande fynden i Valsgärde. På bilden syns en hjälm som hittades i en av gravarna. Foto: Wikimedia Commons.

Under 1944 undersökte Greta Arwidsson och Gunnar Ekholm från Uppsala universitet sex gravar på Högåsen i Gamla Uppsala. Greta Arwidsson står vid kameran. Foto: Nils Sundquist [förmodad] / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0217-1257

Toppbild: Greta Arwidsson på Museet för nordiska fornsaker, Gustavianum, Uppsala okänt år. Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Svante Arrhenius

1859–1927.

Fysiker, kemist.

Svante Arrhenius föddes på Wiks slott utanför Uppsala där fadern var förvaltare.

Han var en av sin tids främste naturforskare och fick som förste svensk nobelpriset i kemi 1903 för sina insatser gällande den elektrolytiska dissociationsteorin från 1887. Den förändrade totalt kemisternas föreställning om syror, baser och salter.

Från mitten av 1890–talet utvidgades Arrhenius intresse till geofysik och kosmisk fysik. Han betraktade sig som fysiker men hans främsta upptäckter berörde främst kemin.

Från 1905 var Arrhenius föreståndare för det av Vetenskapsakademiens samma år inrättade Nobelinstitut för fysikalisk kemi.

Även som populärvetenskaplig författare blev Arrhenius internationellt känd bland annat genom utgivandet av Världarnas utveckling (1906), Människan inför världsgåtan (1907), Smittkoppor och deras bekämpande (1930), Stjärnornas öden (1915) och Kemien och det moderna livet (1919).

 

Gravplats: 0152-0062

Toppbild: Svante Arrhenius, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Tekniska Museet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karl Gustaf Lennander

1857–1908.

Läkare, kirurg.

Karl Gustaf Lennander blev student i Uppsala 1875 och sedermera docent samt professor i kirurgi och obstetrik 1891.

Med honom inleddes den moderna bukkirurgin i Sverige och 1889 utfördes den första operationen vid peritonit (bukhinneinflammation) utgången från appendix (maskformiga bihanget). Resultaten presenterade Lennander 1902 då han också förordade tidig operation vid appendicit (blindtarmsinflammation). Lennander publicerade flera studier inom kirurgi och gynekologi.

Lennander blev ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1893, Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1902 och Kungliga Vetenskapsakademien 1905. Lennanders stora förmögenhet testamenterades till en stipendiefond vid Uppsala universitet och till Svenska Läkarsällskapet.

Opertationskurs, hösttermin 1890. Professor Karl Gustaf Lennander (sittande i ljus rock närmast operationsbordet) med studenterna Lindblad, Segerstedt, Floderus, Strandman, Kaijser, Olsson, Wennerström, Didriksson, Bodinsson, Nilsson. Foto: UUB.

Läkare vid Akademiska sjukhuset 1889. Kring porträtten syns fotografier på Fyrisån, Akademiska sjukhuset, hamnen med Pumphuset och Anatomiska institutionen, Uppsala universitet, trapphuset i universitetsbyggnaden, Botaniska trädgården, vy mot Akademiska sjukhuset samt slottet och domkyrkan, Flustret. Foto: Heinrich Osti / UUB.

Gravplats: 0134-2133

Toppbild: Karl Gustaf Lennander, Uppsala ca 1880-ca 1890. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Anders Jonas Ångström

1814–1874.

Fysiker.

Anders Jonas Ångström är mest känd som en av grundarna av den optiska spektroskopin.

Ångström var den förste som observerade vätets spektrum, en observation som låg till grund för Balmers formel och därmed utgjorde den experimentella grunden för Bohrs atomteori.

Ångström studerade solens spektrum ingående, framför allt de frauhoferska linjerna. Studien Recherches sur le spectre solaire (1868) innehöll en noggrann bestämning av våglängderna hos de fraunhoferska linjerna. Därtill gjorde Ångström regelbundna observationer på flera orter för att få underlag för en fullständig framställning av magnetiska förhållanden i Sverige.

Ångström var också den första som spektrometriskt undersökte norrskenet. Den av honom införda enheten för ljusvåglängd, motsvarande 0,1 nanometer, antogs som internationell enhet och fick namnet ångström.

Anders Ångström var professor i fysik 1858–1874 och valdes in i Vetenskapsakademien 1850.

1996 invigdes Ångströmlaboratoriet på Polacksbacken där en rad naturvetenskapliga discipliner med anknytning till fysik och kemi har fått sina forskningscentra.

 

Gravplats: 0113-0666

Toppbild: Professor A.J. Ångström, 1862. Foto: Mathias Hansen / UUB.  [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Elias Fries

1794–1878.

Botaniker, mykolog.

Elias Fries kom från Femsjö i Småland och var son till prosten Thore Fries och Sara Elisabeth Wernelin. Han kom att bli en av mykologins förgrundsgestalter, som producerade skrifter som än idag spelar vetenskaplig roll.

Ursprungligen studerade Fries vid Lunds universitet och han blev vid 20 års ålder docent i botanik.

Sedermera flyttade han till Uppsala universitet och blev 1851 professor i praktisk ekonomi och botanik. Han var också prefekt för den botaniska trädgården och museet där.

Fries var speciellt inriktad på studiet av svampar, men hans forskning berörde botanikens alla områden. Hans mest inflytelserika arbete var Systema mycologicum, vilket var Fries växtsystematiska arbete gällande svampar. Andra mykologiska arbeten var Elenchusfungorum och Hymenomycetes europaei.

Fries propagerade för att använda svampar som föda, genom planschverket Sveriges ätliga och giftiga svampar. Intresset för mykologi fördes över till flera av barnen. Exempelvis tecknade sonen och dottern, Elias Petrus och Susanna (Sanna) Christina, flera svampplanscher där flera finns bevarade i Uppsala.

Fries gav också ut de populärvetenskapliga uppsatserna Botaniska utflygter (1-3, 1843–1864).

Elias Fries var förutom universitetsrektor också riksdagsman och blev 1847 ledamot av Svenska Akademien.

Titelblad från Elias Fries “Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Uppslag från Elias Fries “Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Gravplats: 0103-0185

Toppbild: Elias Fries, Uppsala 1860-tal. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild