Efter sin studentexamen började Eva Andén läsa juridik vid Uppsala universitet och utexaminerades 1912.
Efter juristexamen reste hon runt i landet och föreläste om äktenskaps-, barnavårds- och fattigvårdslagarna. Andén ledde också kurser i lagkunskap för landsbygdens kvinnor, anordnade av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR).
1915 tog Andén över en juristbyrå för kvinnliga klienter, Kvinnliga juristbyrån, och tre år senare blev hon som första kvinna medlem i Sveriges advokatsamfund.
Andéns specialitet var familjerätt och biträdde huvudsakligen klienter i samband med skilsmässor, arv, underhållsbidrag, vårdnadsfrågor och bodelningar vid skilsmässor. Som klienter hade Andén Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren.
Eva Andén ingick även i en kommitté som fick utgöra Advokatsamfundets remissinstans rörande familjerättslig lagstiftning och kom där tidvis att få stort inflytande.
Under åren 1950-1962 var hon också ordförande i Samfundet De Nio. Andén bedrev sin advokatverksamhet fram till sin död 1970.
Toppbild: Eva Andén, okänt år. Foto: Atelier Hedström, Uppsala / KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Alfred Dahlgren lärde sig fotografyrket i Tyskland och hos fotograf Dahllöf i Stockholm. 1890 etablerade han egen ateljé på Dragarbrunnsgatan 48 i Uppsala där han var verksam som porträttfotograf.
Uppsala stadsfullmäktige beslutade 1901 att staden skulle fotodokumenteras och Dahlgren fick uppdraget att ta de 350 bilderna som skulle levereras i två inbundna album.
På vardagarna arbetade han i ateljén och tidiga söndagsmorgnar när staden var folktom gick han ut för att ta sina bilder. Efter ett år överlämnades fotografierna i album till stadsfullmäktige.
Nybron i Uppsala, smyckad i samband med Linnéjubileet 1907. Foto: Alfred Dahlgren / UUB.
Kälkåkning genom kung Jans port vid slottet i Uppsala, ca 1890. Foto: Alfred Dahlgren / UUB.
1908 fick han i uppdrag att komplettera dokumentationen med bilder på stadens utkanter och gårdsinteriörer från gamla stadsgårdar. Samma år avled dock Alfred Dahlgren och hans sista bilder kom därför att överlämnas av hans änka.
Sammanlagt 540 glasnegativ finns i Upplandsmuseets ägo och de två albumen med fotografierna finns på Uppsala stadsbibliotek. Fotografierna är en anmärkningsvärd kulturhistorisk skatt.
Emma Schenson var sannolikt den första kvinnliga yrkesfotografen i Uppsala och därtill en av de första kvinnorna i Sverige som fotograferade yrkesmässigt.
Hon utbildade sig först till akvarellmålare men arbetade från 1860-talet parallellt med både måleriet och fotografin. Under fotografins barndom var det ovanligt att kvinnor fotograferade yrkesmässigt, men efter 1864 års näringsfrihetsförordning blev det möjligt för kvinnor att gå ut på marknaden och etablera sig som företagare och fotografer.
Schenson var verksam i Uppsala från 1860-talet och framåt och hade fast ateljé på Östra Ågatan 25 (mellan Nybron och Dombron). I Fotografiska föreningen, som organiserade fotografer, fanns 1888 tre kvinnliga medlemmar av totalt 65. Dessa kvinnor var Anna Hwass, Wilhelmina Skogh och Emma Schenson.
Under Schensons verksamma tid blev visitkortsfotografiet liksom det större kabinettsfotografiet (format c:a 12×16,5 cm) mycket populärt i alla samhällsklasser. Det finns med stor sannolikhet bilder hos äldre Uppsalafamiljer utförda av henne.
Kvarteret Domen, Fyristorg och Uppsala domkyrka, Fjärdingen, Uppsala före 1885. Fotograf: troligen Emma Schensson, Uppsala / Upplandsmuseet.
”Svartbäcksgubbar” i Kvarnfallet vid Akademikvarnen, kvarteret Holmen, Uppsala 1880 – 1890-tal. Fotograf: Emma Schenson / Upplandsmuseet.
Under åren 1885-1893 dokumenterade Emma Schenson den stora restaureringen av Uppsala domkyrka. Genom hennes bilder kan vi följa restaureringen från början till slut.
Av Schensons fotografier finns idag inga negativ bevarade, men en del foton har bevarats och finns idag i Kart- och bildsamlingarna på Uppsala universitetsbibliotek.
Där finns också ett album som visar domkyrkans förvandling under tiden för den stora restaureringen. Man insåg tidigt värdet av denna fotodokumentation, vilket kan ses i en inskrift i Schensons album, som avslutas ”ensamt i sitt slag och viktigt för framtiden”. De fotografier som är bevarade, är en anmärkningsvärd kulturhistorisk skatt.
De fyra första åren bodde Hans Rosling i stadsdelen Luthagen och därefter flyttade familjen till Svartbäcken i Uppsala. Efter studentexamen studerade Rosling statistik och medicin vid Uppsala Universitet. Intresset för folkhälsovetenskap ledde, under en resa i Asien 1972, till en kurs i socialmedicin vid St. Johns Medical college i Bangalore i Indien.
Efter läkarexamen 1975 och arbete som AT-läkare i Hudiksvall, utbildade han sig vidare och skaffade sig kompetens i tropikmedicin vid Uppsala universitet 1977.
Under åren 1979-1981 arbetade makarna Rosling i Nacala Porto i norra Mocambique, där Hans var distriktsläkare och hustrun Agneta barnmorska. I Nacala-distriktet utbröt 1981 en epidemi, av en i landet tidigare okänd spastisk förlamningssjukdom, med över 1 500 drabbade, varav flest kvinnor och barn. Förlamningarna var kopplade till en mycket påver och synnerligen ensidig kost bestående av en giftig form av maniok (kassava).
Rosling beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling och gav den namnet Konzo. Detta betyder ”bundna ben” på det kongolesiska språk där sjukdomen en gång tidigare beskrivits 1938. Under 1980-talet skedde ett flertal Konzoutbrott i andra afrikanska länder.
Under åren 1983-1996 verkade Rosling som lärare och forskare vid Uppsala universitet i samarbete med flera universitet i Afrika och Asien. Han utnämndes 1997 till professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet i Stockholm.
1999 började Rosling föreläsa med en ny sorts animerade bubbeldiagram som visade världens socioekonomiska tillstånd och utveckling över tid. Programmet hette Trendalyzer och hade utvecklats av hans son och sonhustru, med vilka han tillsammans grundade stiftelsen Gapminder.
Med föreläsningarna gjordes komplicerad statistik om världens utveckling begriplig för allmänheten, beslutsfattare och opinionsbildare. Föreläsningarna spreds via Webb och TV över hela världen, och regeringar och organisationer anlitade honom som föreläsare och rådgivare.
Rosling ägnade sitt yrkesliv åt global hälsa, globala hälsoproblem, och hur dessa är relaterade till fattigdom. Med övertygelsen om att förnuft och kunskap förbättrar världen och att vi med det kan utplåna den extrema fattigdomen och minska koldioxidutsläppen, poängterade Rosling att det är den rikaste miljarden av jordens befolkning som först och främst måste minska koldioxidutsläppen eftersom de står för hälften av dem.
Hans Roslings memoarer Hur jag lärdemig förstå världen, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, utgavs postumt 2017 och Factfulness, skriven i samarbete med Ola och Anna Rosling Rönnlund utkom 2018.
Yngve Svalander studerade på Slöjdföreningens skola, Konstakademien och även i utlandet. Han arbetade främst som tecknare och grafiker och var sedan 1950-talet tecknare i Upsala Nya Tidning.
Han skapade ”Kajan” som 1962 började leverera en daglig kommentar på tidningen kåserisida. Inspirationen kom från kajorna som kretsade kring domkyrkotornen. Denna kråkfågel blev tidningens signum och publicerades i mer än 24 år, sex dagar i veckan.
Svalander har även illustrerat ett flertal böcker, exempelvis Tore Vretmans Menu (1956) och utgivit sagoboken Ballongresan.
Yngve Svalander finns representerad i H.M. Konung Gustav VI Adolfs samling, Uppsala Universitetsbibliotek samt Borås museum.
Viktor Persson, med smeknamnet ”Bok-Viktor”, var en känd antikvariatsbokhandlare och en välkänd Uppsalaprofil. Viktor Persson bodde på Övre Slottsgatan i Uppsala och i den lilla lägenheten delade han utrymmet med sina akvarier och många böcker.
Han etablerade, med stöd av sin far arkeolog Axel W Persson, på 1950-talet ett antikvariat på Drottninggatan 3 nära Politiska knuten kallat Bokfenix, vilket blev en träffpunkt för bokvänner och studenter. Detta ledde att Persson sedermera blev känd som ”Bok-Viktor” och på flera sätt levde han upp till namnet då han dels hade en diger samling, dels visste precis var böckerna var placerade.
Viktor Persson i sitt bokantikvariat på Drottninggatan i Uppsala. Foto: Rolf Nodén. Hämtad från en almanacka tryckt av RK tryck 2003.
Viktor Persson i sin ”andra” Bokfenix. Foto: Från privat samling.
Persson gav ut en del skämtböcker och annan kuriosa i miniformat på eget förlag och bästsäljaren var Svenska invektiv (1963), en svordomsförteckning som under tre år såldes i sju upplagor.
I maj 1980 brann det 1700-talshus som inhyste antikvariatet ned, dock undkom de mest värdefulla böckerna lågorna. Bokfenix flyttade så småningom till hörnet Skolgatan-Rundelsgränd.
Toppbild: Viktor Persson utanför sitt antikvariat på Drottninggatan i Uppsala, troligtvis 1950-1960-tal. Foto: Från privat samling. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Anna-Lisa Thomson studerade vid den Högre Konstindustriella skolan i Stockholm mellan 1924–1928 och därefter i Italien, Österrike, Prag och Dresden.
Mellan 1928–1933 var hon verksam vid S:t Eriks lervarufabrik i Uppsala och formgav teserviser i grön lasyr och keramiska föremål med reliefdekor. I mitten av 1930-talet kom Thomson till Upsala Ekeby och arbetade där hela sitt verksamma liv.
Huvudsakligen skapade Thomson konstgods i olika keramiska material med rena, ofta naturinspirerade, dekorativa element. Bland de mest kända verken finns vasen Paprika (1948) som utfördes i olika former och storlekar och urnan Lancett (1949). Thomson finns representerad på Nationalmuseum och på ett flertal andra museer.
Hon målade också, och verken var ofta naturinspirerade med motiv från västkusten där hon tillbringade delar av året. Postumt utgavs boken Eko av dagars ljusa klang (1953) med dikter och illustrationer av Anna-Lisa Thomson.
Genom Hugo Alfvéns förmedling fick Sven Lilja en elevplats vid Musikkonservatoriet i Stockholm och studerade där från 1912–1917.
Efter några år som skådespelare arbetade han som sång- och musiklärare i Sundsvall, musiklärare vid Stockholms folkhögskolor, kantor i Sofia församling och dirigent för Stockholms arbetarsångförening och Stockholms sångarförbund. Sven Lilja introducerade den moderna allsången och gjorde den till en folkrörelse.
Han ledde en allsångsrörelse på landsbygden och i radio men framför allt på Skansen där han för första gången ledde rörelsen 1935. Under följande år kom allsångsaftnarna på Skansen att bli en stående institution.
Sven Lilja spelar också sig själv i filmen ”Kärlek och allsång” från 1944.
Sven Anders Hägg började 10 år gammal som skomakarlärling och fick gesällbrev 1840. Mellan 1845–1848 vistades Hägg i Stockholm, S:t Petersburg och i Paris där han bevittnade Februarirevolutionen.
Hägg kom till Uppsala 1848 och blev verkmästare hos skomakare Lindgrens änka vid Östra Ågatan 45. Hägg tog över verkstaden 1852 och vann burskap (fick rätt att idka borgerlig näring) i Uppsala. Samma år bildade han Allmänna sjuk- och begravningshjälpen i anslutning till Hantverksföreningen och var från 1862–1866 ledamot av stadsfullmäktige.
Hägg var en hängiven nykterist men gick gärna på teatern, vilket sades vara ”hans enda nöje”. Som författare gav han ut Fotbeklädnadens historia, Torghandeln i städerna och Beskrivning över Upsala gamla kyrkogård.
På 67-årsdagen fick Hägg konungens medalj i guld av 5:e storleken för medborgerlig förtjänst överlämnad av landshövding Adolf Hamilton.
Hägg hade sin gård vid Gräsgränden intill nuvarande Bangårdsgatans mynning vid Fyrisån. I boken om Upsala kyrkogård skriver han om sina barn: ”Tvenne barn, en gosse nära två år och en flicka vid fyra års ålder, äro här jordade”.
Henrik Gahn genomgick Falu bergsskola 1841–1842 och var elev vid Jernkontoret 1842–1848. Han blev senare direktör för ett bly- och silververk i Boda (Rättvik) och ägnade sig åt skogsaffärer, lantbruk och kemiska experiment.
1867 startade Gahn en kemisk-teknisk fabrik vid Stora torget i Uppsala med bläck, blanksvärta och det av Gahn uppfunna desinfektionsmedlet Aseptin som produkter. Gahns uppfinningar hade stor del i företagets framgångar.
Företaget hade många andra kemisk-tekniska produkter och var känt för sitt tvålsortiment. Fabriken låg från 1899 i kvarteret Gudrun, på Kålsängsgränd 4 i Uppsala.
Företaget fortlevde efter Gahns bortgång under namnet Henrik Gahns AB i andra lokaler och 1964, köptes företaget upp av Barnängen som lade ner fabriken 1968.
Tvålpaketering i fabriken, Uppsala 1917. Foto: UUB.
