Elias Fries

1794–1878.

Botaniker, mykolog.

Elias Fries kom från Femsjö i Småland och var son till prosten Thore Fries och Sara Elisabeth Wernelin. Han kom att bli en av mykologins förgrundsgestalter, som producerade skrifter som än idag spelar vetenskaplig roll.

Ursprungligen studerade Fries vid Lunds universitet och han blev vid 20 års ålder docent i botanik.

Sedermera flyttade han till Uppsala universitet och blev 1851 professor i praktisk ekonomi och botanik. Han var också prefekt för den botaniska trädgården och museet där.

Fries var speciellt inriktad på studiet av svampar, men hans forskning berörde botanikens alla områden. Hans mest inflytelserika arbete var Systema mycologicum, vilket var Fries växtsystematiska arbete gällande svampar. Andra mykologiska arbeten var Elenchusfungorum och Hymenomycetes europaei.

Fries propagerade för att använda svampar som föda, genom planschverket Sveriges ätliga och giftiga svampar. Intresset för mykologi fördes över till flera av barnen. Exempelvis tecknade sonen och dottern, Elias Petrus och Susanna (Sanna) Christina, flera svampplanscher där flera finns bevarade i Uppsala.

Fries gav också ut de populärvetenskapliga uppsatserna Botaniska utflygter (1-3, 1843–1864).

Elias Fries var förutom universitetsrektor också riksdagsman och blev 1847 ledamot av Svenska Akademien.

Titelblad från Elias Fries “Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Uppslag från Elias Fries “Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Gravplats: 0103-0185

Toppbild: Elias Fries, Uppsala 1860-tal. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Anita Nathorst

1894–1941.

Teolog, författare.

Anita Nathorst var aktiv inom den kristna student- och gymnasiströrelsen och vän med Karin Boye som kallade henne för sin “andliga mor”. Boye hyste kärlek för henne, dock var det en obesvarad kärlek.

Nathorst studerade i Uppsala och blev den första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria. 1926 utkom hennes diktsamling.

Nathorst drabbades tidigt av bröstcancer och behandlades av läkaren Iwan Bratt i Alingsås. De inledde en kärleksrelation i mitten av 1930-talet. Kärleksrelationen tog dock slut och Nathorst skaffade en lägenhet i Skåne. Fram tills att den var ledig, var det en jobbig tid för henne i Bratts hem och Karin Boye fungerade då som ett stöd för henne.

Anita Nathorst dog på Malmö sjukhem sommaren 1941, bara några månader efter Karin Boye.

Följande dikt, skriven av Karin Boye, heter “Hur kan jag säga…” som finns i den postumt utgivna samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter. Samlingen gavs ut 1941 och dikten är riktad till Anita.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.


Gravplats: 0101-0051

Toppbild: Anita Nathorst, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Elsa Eschelsson

1861–1911.

Jurist, Sveriges första kvinnliga juris doktor.

Elsa Eschelsson föddes i ett förmöget hem i Norrköping 1861. Efter att mamman dog flyttade den femåriga Elsa tillsammans med sin pappa till Stockholm.

Eschelsson undervisades i hemmet och lärde sig bland annat latin, helt på egen hand. 1882 tog hon studentexamen med höga betyg.

Studierna fortsatte i Uppsala och sedermera blev Eschelsson den första kvinnliga doktor och docenten i juridik. Hon fick dock kämpa hårt för att få tjänster, inte minst som t.f. professor då den tjänsten ännu inte kunde beviljas en kvinna.

Hon medverkade vid tillkomsten av Bildade Kvinnors förening (1904) som verkade för kvinnors rätt att inneha högre statliga tjänster.

De akademiska stridigheterna tog hårt på hennes krafter och efter en förmodad överdos av sömnmedel, avled Elsa Eschelsson den 10 mars 1911.

Begravningen i Uppsala domkyrka förrättades av professor Einar Billing som talade om ”orättfärdigheten i denna värld”.

 

Gravplats: 0137-1550

Toppbild: Elsa Eschelsson, 1883. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Erik Gustaf Geijer

1783–1847.

Historiker, filosof, författare och tonsättare.

Erik Gustaf Geijer, en av Uppsalas genom tiderna största kulturpersonligheter, föddes på Ransäter i Värmland och kom som student till Uppsala 1799. Som informator vistades han 1809–1810 i England där han uppmärksamt iakttog samhällsliv och kulturliv.

Geijers förståelse för de intellektuellas kritik ökade under en resa till Tyskland 1825 och mot romantikens fantasier började han inta en mer verklighetsinriktad hållning. Detta gav han uttryck i Minnen (1834).

Geijer insåg medelklassens betydelse i samhället och det berättigade i dess frihetskrav, och som en följd av den förändrade samhällsanalysen skedde en politisk omorientering bort från konservatismen. Detta ”avfall” tillkännagav han 1838.

Geijers förmåga att se och formulera väsentliga sammanhang i sin samtid gjorde honom till en stark röst i opinionsbildningen. Bland hans mest betydande verk hör Svea Rikes hävder (1825) som skildrar Sveriges äldsta historia och Svenska folkets historia (1832–1836).

Geijer var en glansfull föreläsare, djuplodande forskare och en av de ledande i de litterära kretsarna i Uppsala på 1830-talet. Han kom också att stå i centrum för musiklivet, och komponerade sånger, pianosonater, stråkkvartetter och annan instrumentalmusik.

Erik Gustaf Geijer var professor i historia 1817–1847 och blev ledamot av Svenska Akademien 1824. Han bodde på Svartbäcksgatan 17 och flyttade därefter till Övre Slottsgatan 2. 1846 flyttade Geijer till Stockholm.

Följande är hämtad från dikten “Natthimmelen” ur Samlade skrifter, Band 1-13 1849–1855.

Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.

 

Gravplats: 0104-0248

Toppbild: Erik Gustaf Geijer, litografi från 1840-talet. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild