Axel W Persson

1888–1951.

Arkeolog.

Axel W. Persson föddes i Kvidinge och var tidigt intresserad av arkeologi.

Perssons studier och intresse av det grekiska språket ledde till att han blev docent i grekiska språket och litteraturen 1915, i klassisk fornkunskap och antikens historia 1921. I Uppsala blev Persson professor i klassisk fornkunskap och antikens historia 1924.

Persson var ledare för framgångsrika utgrävningar i Grekland (Asine 1922–1930, Dendra och Midea 1926–1927, 1937 och 1939 och i Berbati 1936–1937) samt Turkiet (Milas 1938 och Labraynda 1948–1950).

Särskild uppmärksammad blev den oplundrade kupolgraven i Dendra med skatter från mykensk tid som grävdes ut 1926. Upptäckten betecknades som det största arkeologiska fyndet efter Tutankhamuns grav i Egypten. I graven vilade en kung, en drottning och en prinsessa. Därtill återfanns dyrbara gravgåvor såsom guldsvärd och skålar av ädla metaller. Fynden från kupolgraven hamnade på Atens nationalmuseum. Perssons resultat publicerades i vetenskapliga monografier såsom The Royal tombs at Dendra near Midea (1931). Det verket anses som en klassiker.

Tillsammans med sin maka gjorde han under andra världskriget en viktig humanitär insats för Grekland i Röda Korsets tjänst.

Efter andra världskrigets slut, gjorde Persson nya utgrävningar. I Labraynda var målet att hitta ursprunget till den minoiska kulturen. Emellertid återfanns en tempelplats för klassisk och romersk tid. Strax därefter, avled Persson av ett slaganfall.

Mellan 1924–1951 var Axel W. Persson professor i klassisk fornkunskap och gjorde genom sina fynd, sitt författarskap och sina föredrag den klassiska arkeologin känd och uppskattad i Sverige. Persson belönades med Övralidpriset.

Persson betraktades vid sin död som en av världens ledande arkeologer. Han är också far till Viktor Persson, mer känd som Bok-Viktor.

 

Gravplats: 0310-0273

Toppbild: Axel W. Persson, troligen 1924. Foto: Museum Gustavianum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Pontus Wikner

1837–1888.

Filosof, författare.

Pontus Wikner föddes i ett fattigt torparhem i Valbo-Ryrs socken i Dalsland.

Han kom till Uppsala 1856 och tog där bestående intryck av ny-evangelismen samt av Rydberg och Geijer.

Som lärjunge till filosofen Christopher Jacob Boström utvecklade Wikner till en början dennes idéer, för att senare utsätta dem för religionsfilosofisk och kunskapsteoretisk kritik. Mot Boströms filosofi, som utgick från Gud som det absoluta förnuftet, ställde Wikner en gudsbild präglad av helig vilja och såg religionen som ett jag-du-förhållande.

Mellan 1863–1884 var Wikner docent i teoretisk filosofi i Uppsala och blev lektor i teologi och hebreiska vid Högre allmänna läroverket i Uppsala 1873, samt professor i filosofi och estetik i Kristiania (Oslo) 1884.

I det mest lästa arbetet Tankar och frågor inför Människones Son (1872) tog Wikner personlig ställning i samtidens kristologiska strider. Han ville förena en biblisk inspirerad väckelsefromhet med en kulturöppen humanism och blev uppburen i kristna kretsar, främst inom ungkyrkligheten och Förbundet för kristen humanism.

När Pontus Wikner avlidit i Oslo efter ett liv präglat av sjukdom och personliga kriser, fördes hans stoft till Uppsala genom studentkårens försorg. Ett stort antal studenter följde stoftet till graven.

Först 80 år efter Wikners död utgavs hans anteckningar, i vilka han beskriver sin homosexuella läggning och de lidanden de vållat honom.

 

Gravplats: 0121-1085

Toppbild: Pontus Wikner, ca 1850-1888. Foto: Okänd fotograf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Otto von Friesen

1870–1942.

Språkforskare, runolog.

Otto von Friesen föddes i Kulltorps socken, Jönköpings län och hans viktigaste vetenskapliga arbeten behandlar runskriften.

1897 blev von Friesen docent vid i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Han gav ut Om runskriftens härkomst (1906) och Rökstenen (1920) där han hävdade att den gåtfulla stenen handlar om en konflikt mellan östgötar och frisiska köpmän.

Under åren 1905–1936 var von Friesen professor i svenska språket, blev ledamot av Vetenskapsakademien 1928 och invald i Svenska Akademien år 1929.

 

Gravplats: 0106-0332

Toppbild: Otto von Friesen, Uppsala 1940-tal. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Karin Westman Berg

1914–1997.

Litteraturforskare.

Efter filosofie magisterexamen arbetade Karin Westman Berg som läroverkslärare i Luleå och Härnösand mellan 1943–1957.

Hon disputerade i Uppsala 1962 med Studier i C.J.L. Almqvist kvinnouppfattning och redigerade flera antologier, exempelvis Textanalys från könsrollssynpunkt (1976) och Gråt inte – forska (1979).

Westman Berg var en ledande gestalt inom svensk feministisk litteraturforskning och var mellan 1945–1977 ledamot av Fredrika Bremer-förbundets styrelse.

Westman Berg initierade och ledde könsrollsseminarier vid Kursverksamheten från 1967 till 1977. Då startades kvinnoforskningsseminarier, vilka Westman Berg ledde fram till 1979. Seminarierna blev en inspirerande mötesplats för personer intresserade av kvinnofrågor och kvinnoforskning.

En forskartjänst i kvinno- och könsrollsfrågor gav henne möjlighet att starta Kvinnolitteraturprojektet vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 1978. Med kvinnolitteratur avsågs då skönlitteratur skriven av svenska kvinnliga författare.

Vid pensioneringen 1982 tilldelades Karin Westman Berg professors namn.

 

Gravplats: 0319-1349

Toppbild: Karin Westman Berg, okänt år. Foto: Inger Harnesk / Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Gunilla Bergsten

1933–1988.

Litteraturvetare.

Gunilla Bergsten var docent i litteraturvetenskap och ägnade sig huvudsakligen åt tysk litteratur, både i akademiska och populärvetenskapliga kretsar.

1963 disputerade hon på avhandlingen Thomas Manns Doktor Faustus som väckte stor internationell uppmärksamhet. Den kom att betyda mycket för Thomas Mann-forskningen eftersom Bergsten på ett skickligt sätt redde ut strukturen i Manns romankonstruktion samtidigt som hon presenterade ett omfattande, tidigare okänt källmaterial.

Gunilla Bergsten var också under många år teaterrecensent i Upsala Nya Tidning.

 

Gravplats: 0325-3169

Toppbild: Gunilla Bergsten, okänt år. Foto: Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Greta Arwidsson

1906–1998.

Arkeolog.

Greta Arwidsson föddes i Uppsala 1906 och var dotter till Ivar och Anna, vilka båda var akademiker.

På 1930-talet, efter studier vid Uppsala universitet, deltog Arwidsson tillsammans med professor Sune Lindqvist vid undersökningarna av båtgravsfältet vid Valsgärde, vilket ligger 7 km norr om Uppsala invid Fyrisån och är ett stort gravfält som användes under järnåldern. 1942 disputerade hon på en avhandling om fynden i Valsgärde inriktad på vendeltidens djurornamentik.

Hon var docent vid Uppsala Universitet och senare landsantikvarie på Gotland och ledamot av Vitterhetsakademien. På Gotland genomförde Arwidsson flera betydelsefulla undersökningar. Arwidsson deltog också vid undersökningar av Birka och bidrog således till Birkaforskningen, bland annat som redaktör och författare för forskningspublikationerna.

1956 utnämndes Arwidsson till professor i arkeologi. Dessutom blev hon internationellt erkänd för sina insatser inom arkeologi. I hennes namn bildades ”Greta Arwidssons vänner”, en förening för kvinnor verksamma i nations- och kårlivet i Uppsala.

Från Greta Arwidssons bok från 1942 rörande fynden i Valsgärde. På bilden syns en hjälm som hittades i en av gravarna. Foto: Wikimedia Commons.

Under 1944 undersökte Greta Arwidsson och Gunnar Ekholm från Uppsala universitet sex gravar på Högåsen i Gamla Uppsala. Greta Arwidsson står vid kameran. Foto: Nils Sundquist [förmodad] / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0217-1257

Toppbild: Greta Arwidsson på Museet för nordiska fornsaker, Gustavianum, Uppsala okänt år. Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Svante Arrhenius

1859–1927.

Fysiker, kemist.

Svante Arrhenius föddes på Wiks slott utanför Uppsala där fadern var förvaltare.

Han var en av sin tids främste naturforskare och fick som förste svensk nobelpriset i kemi 1903 för sina insatser gällande den elektrolytiska dissociationsteorin från 1887. Den förändrade totalt kemisternas föreställning om syror, baser och salter.

Från mitten av 1890–talet utvidgades Arrhenius intresse till geofysik och kosmisk fysik. Han betraktade sig som fysiker men hans främsta upptäckter berörde främst kemin.

Från 1905 var Arrhenius föreståndare för det av Vetenskapsakademiens samma år inrättade Nobelinstitut för fysikalisk kemi.

Även som populärvetenskaplig författare blev Arrhenius internationellt känd bland annat genom utgivandet av Världarnas utveckling (1906), Människan inför världsgåtan (1907), Smittkoppor och deras bekämpande (1930), Stjärnornas öden (1915) och Kemien och det moderna livet (1919).

 

Gravplats: 0152-0062

Toppbild: Svante Arrhenius, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Tekniska Museet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Rutger Sernander

1866–1944.

Botaniker.

Rutger Sernander blev docent i växtgeografi 1895 och senare professor i växtbiologi 1908–1931.

Hans forskningsområden omfattade växters spridningsbiologi, lavarnas biologi, skogsforskning, dendrologi, arkeologi liksom klimatets och växtvärldens utveckling i Skandinavien efter istiderna.

Sernander var en internationellt erkänd forskare och bland hans verk kan nämnas Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi (1901) och Zur Morphologie der Diasporen (1927).

Sernander skrev också om viktiga platser ur natur- och kultursynpunkt. Särskilt behandlades Uppland och Gamla Uppsala, Rickebasta träsk, Flottsund och även skriften om Uppsala Kungsäng som Gustav Sandberg fullbordade och gav ut.

Sernander förde en intensiv kamp för att bevara unika växtsamhällen, såsom Fiby urskog och Uppsala Kungsäng. Plattformen för naturskyddsarbetet blev Svenska Naturskyddsföreningen, vilken Sernander var med om att stifta 1909, samt var dess ordförande från 1917–1930.

Professor Sernander med studenter före 1944, Uppsala universitet. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Professor Sernander på Upplands fornminnesförenings vårutflykt, Uppland 1936. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0149-1955

Toppbild: Rutger Sernander, Uppsala ca 1895. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Karl Gustaf Lennander

1857–1908.

Läkare, kirurg.

Karl Gustaf Lennander blev student i Uppsala 1875 och sedermera docent samt professor i kirurgi och obstetrik 1891.

Med honom inleddes den moderna bukkirurgin i Sverige och 1889 utfördes den första operationen vid peritonit (bukhinneinflammation) utgången från appendix (maskformiga bihanget). Resultaten presenterade Lennander 1902 då han också förordade tidig operation vid appendicit (blindtarmsinflammation). Lennander publicerade flera studier inom kirurgi och gynekologi.

Lennander blev ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1893, Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1902 och Kungliga Vetenskapsakademien 1905. Lennanders stora förmögenhet testamenterades till en stipendiefond vid Uppsala Universitet och till Svenska Läkarsällskapet.

Opertationskurs, hösttermin 1890. Professor Karl Gustaf Lennander (sittande i ljus rock närmast operationsbordet) med studenterna Lindblad, Segerstedt, Floderus, Strandman, Kaijser, Olsson, Wennerström, Didriksson, Bodinsson, Nilsson. Foto: UUB.

Läkare vid Akademiska sjukhuset 1889. Kring porträtten syns fotografier på Fyrisån, Akademiska sjukhuset, hamnen med Pumphuset och Anatomiska institutionen, Uppsala universitet, trapphuset i universitetsbyggnaden, Botaniska trädgården, vy mot Akademiska sjukhuset samt slottet och domkyrkan, Flustret. Foto: Heinrich Osti / UUB.

Gravplats: 0134-2133

Toppbild: Karl Gustaf Lennander, Uppsala ca 1880-ca 1890. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Elias Fries

1794–1878.

Botaniker, mykolog.

Elias Fries kom från Femsjö i Småland och var son till prosten Thore Fries och Sara Elisabeth Wernelin. Han kom att bli en av mykologins förgrundsgestalter, som producerade skrifter som än idag spelar vetenskaplig roll.

Ursprungligen studerade Fries vid Lunds universitet och han blev vid 20 års ålder docent i botanik.

Sedermera flyttade han till Uppsala universitet och blev 1851 professor i praktisk ekonomi och botanik. Han var också prefekt för den botaniska trädgården och museet där.

Fries var speciellt inriktad på studiet av svampar, men hans forskning berörde botanikens alla områden. Hans mest inflytelserika arbete var Systema mycologicum, vilket var Fries växtsystematiska arbete gällande svampar. Andra mykologiska arbeten var Elenchusfungorum och Hymenomycetes europaei.

Fries propagerade för att använda svampar som föda, genom planschverket Sveriges ätliga och giftiga svampar. Intresset för mykologi fördes över till flera av barnen. Exempelvis tecknade sonen och dottern, Elias Petrus och Susanna (Sanna) Christina, flera svampplanscher där flera finns bevarade i Uppsala.

Fries gav också ut de populärvetenskapliga uppsatserna Botaniska utflygter (1-3, 1843–1864).

Elias Fries var förutom universitetsrektor också riksdagsman och blev 1847 ledamot av Svenska Akademien.

Titelblad från Elias Fries “Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Uppslag från Elias Fries “Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Gravplats: 0103-0185

Toppbild: Elias Fries, Uppsala 1860-tal. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …