Johan Henrik Schröder

1791-1857.

Arkeolog, numismatiker, universitetsbibliotekarie.

Redan under sina studieår fick Schröder uppdraget att biträda vid förtecknandet av biskop Carl Nordins stora handskriftsamling till Uppsalauniversitetsbibliotek. 1815 blev Schröder filosofie magister vid Uppsala universitet och docent i litteraturhistoria.

Schröder engagerades även i arbetet med utgåvorna av äldre svenska urkunder Scriptores rerum Suecicarum medii aevi (tre delar, 1818, 1828, 1871-1876). Han intresserade sig också för fornsaker och konst och företog flera resor genom landet för att uppteckna samlingar och arkiv samt att beskriva fornlämningar och dokument.

Numismatiken var ett särskilt intresse som Schröder ägnade sig åt och 1820 blev han prefekt för Uppsala universitets myntkabinett och senare chef för universitetets museum för nordiska fornsaker. Schröders kunskaper inom bokväsendet ledde till att han också anlitades vid katalogisering och utökande av flera privatbibliotek.

1830 blev Johan Henrik Schröder universitetsbibliotekarie i Uppsala och i augusti 1841 överfördes boksamlingarna från Gustavianum till det nybyggda universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Bibliotekets personal, universitets- och studentnationsvaktmästare, lärare och studenter deltog i kärrtransporterna uppför Odinslund.

Schröders kontakter med privata boksamlare och hans många förvärvsresor i Europa bidrog till utöka Uppsala universitetsbibliotek med en ansenlig mängd rariteter.

 

Gravplats: 0104-0247

Toppbild: Johan Henrik Schröder, oljemålning från 1840 av Johan Gustaf Sandberg. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Axel W Persson

1888–1951.

Arkeolog.

Axel W. Persson föddes i Kvidinge och var tidigt intresserad av arkeologi.

Perssons studier och intresse av det grekiska språket ledde till att han blev docent i grekiska språket och litteraturen 1915, i klassisk fornkunskap och antikens historia 1921. I Uppsala blev Persson professor i klassisk fornkunskap och antikens historia 1924.

Persson var ledare för framgångsrika utgrävningar i Grekland (Asine 1922–1930, Dendra och Midea 1926–1927, 1937 och 1939 och i Berbati 1936–1937) samt Turkiet (Milas 1938 och Labraynda 1948–1950).

Särskild uppmärksammad blev den oplundrade kupolgraven i Dendra med skatter från mykensk tid som grävdes ut 1926. Upptäckten betecknades som det största arkeologiska fyndet efter Tutankhamuns grav i Egypten. I graven vilade en kung, en drottning och en prinsessa. Därtill återfanns dyrbara gravgåvor såsom guldsvärd och skålar av ädla metaller. Fynden från kupolgraven hamnade på Atens nationalmuseum. Perssons resultat publicerades i vetenskapliga monografier såsom The Royal tombs at Dendra near Midea (1931). Det verket anses som en klassiker.

Han publicerade också populärvetenskapliga skrifter samt medverkade i uppslagspress, veckotidningar och som föreläsare i radio.

Tillsammans med sin maka gjorde han under andra världskriget en viktig humanitär insats för Grekland i Röda Korsets tjänst. Efter andra världskrigets slut, gjorde Persson nya utgrävningar. I Labraynda var målet att hitta ursprunget till den minoiska kulturen. Emellertid återfanns en tempelplats för klassisk och romersk tid. Strax därefter, avled Persson av ett slaganfall.

Mellan 1924–1951 var Axel W. Persson professor i klassisk fornkunskap och gjorde genom sina fynd, sitt författarskap och sina föredrag den klassiska arkeologin känd och uppskattad i Sverige. Persson belönades med Övralidpriset.

Persson betraktades vid sin död som en av världens ledande arkeologer. Han är också far till Viktor Persson, mer känd som Bok-Viktor.

 

Gravplats: 0310-0273

Toppbild: Axel W. Persson, troligen 1924. Foto: Museum Gustavianum. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Greta Arwidsson

1906–1998.

Arkeolog.

Greta Arwidsson föddes i Uppsala 1906 och var dotter till Ivar och Anna, vilka båda var akademiker.

På 1930-talet, efter studier vid Uppsala universitet, deltog Arwidsson tillsammans med professor Sune Lindqvist vid undersökningarna av båtgravsfältet vid Valsgärde, vilket ligger 7 km norr om Uppsala invid Fyrisån och är ett stort gravfält som användes under järnåldern. 1942 disputerade hon på en avhandling om fynden i Valsgärde inriktad på vendeltidens djurornamentik.

Hon var docent vid Uppsala Universitet och senare landsantikvarie på Gotland och ledamot av Vitterhetsakademien. På Gotland genomförde Arwidsson flera betydelsefulla undersökningar. Arwidsson deltog också vid undersökningar av Birka och bidrog således till Birkaforskningen, bland annat som redaktör och författare för forskningspublikationerna.

1956 utnämndes Arwidsson till professor i arkeologi. Dessutom blev hon internationellt erkänd för sina insatser inom arkeologi. I hennes namn bildades ”Greta Arwidssons vänner”, en förening för kvinnor verksamma i nations- och kårlivet i Uppsala.

Från Greta Arwidssons bok från 1942 rörande fynden i Valsgärde. På bilden syns en hjälm som hittades i en av gravarna. Foto: Wikimedia Commons.

Under 1944 undersökte Greta Arwidsson och Gunnar Ekholm från Uppsala universitet sex gravar på Högåsen i Gamla Uppsala. Greta Arwidsson står vid kameran. Foto: Nils Sundquist [förmodad] / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0217-1257

Toppbild: Greta Arwidsson på Museet för nordiska fornsaker, Gustavianum, Uppsala okänt år. Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Olof Verelius

1618–1682.

Fornforskare, filolog.

Efter studier i Dorpat och Uppsala arbetade Olof Verelius som lärare i högadliga familjer och företog resor till Holland, Schweiz, Italien och Frankrike.

1653 utsågs Verelius till akademiräntmästare i Uppsala och kom att tillhöra Olof Rudbecks forskarkrets. På dennes förslag erhöll Verelius den nyinrättade professuren i ”Fäderneslandets antikviteter” 1662, som landets första arkeologiprofessor.

Året efter utförde Verelius den första arkeologiska utgrävningen i Sverige, vilket skedde i en gravhög vid Broby i Börje socken.

På 1670-talet lät han uppföra ett hus vid kvarteret Kamphavet, vilket låg vid nuvarande Martin Luther Kings plan, en byggnad som sannolikt ritades av vännen Olof Rudbeck.

Verelius var även en framstående språkforskare och utgav isländska sagor och ett arbete om runor.

I striden med Schefferus om det så kallade hednatemplets placering, hävdade Verelius att det legat i Gamla Uppsala och inte på domkyrkans plats som Schefferus hävdade.

Olof Verelius var den förste som förvärvade en gravplats på Hospitals- och Fattigkyrkogården, som sedan 1600-talets mitt, funnits på platsen som idag kallas Gamla kyrkogården.

Gravplatsen friköptes av styrelsen för hospitalet 26 oktober 1676 och är den äldsta kända på den ursprungliga Fattigkyrkogården.

Den första kända begravningen ägde rum 9 februari 1682, då Olof Verelius gravsattes i en gravkammare som alltjämt finns bevarad. Olof Rudbeck genomförde begravningen enligt Verelius önskemål.

 

Gravplats: 0112-0615

Toppbild: Olof Verelius, litografi av Otto Henrik Wallgren. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild