Hans Rosling

1948-2017.

Läkare, forskare och folkbildare.

De fyra första åren bodde Hans Rosling i stadsdelen Luthagen och därefter flyttade familjen till Svartbäcken i Uppsala. Efter studentexamen studerade Rosling statistik och medicin vid Uppsala Universitet. Intresset för folkhälsovetenskap ledde, under en resa i Asien 1972, till en kurs i socialmedicin vid St. Johns Medical college i Bangalore i Indien.

Efter läkarexamen 1975 och arbete som AT-läkare i Hudiksvall, utbildade han sig vidare och skaffade sig kompetens i tropikmedicin vid Uppsala universitet 1977.

Under åren 1979-1981 arbetade makarna Rosling i Nacala Porto i norra Mocambique, där Hans var distriktsläkare och hustrun Agneta barnmorska. I Nacala-distriktet utbröt 1981 en epidemi, av en i landet tidigare okänd spastisk förlamningssjukdom, med över 1 500 drabbade, varav flest kvinnor och barn. Förlamningarna var kopplade till en mycket påver och synnerligen ensidig kost bestående av en giftig form av maniok (kassava).

Rosling beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling och gav den namnet Konzo. Detta betyder ”bundna ben” på det kongolesiska språk där sjukdomen en gång tidigare beskrivits 1938. Under 1980-talet skedde ett flertal Konzoutbrott i andra afrikanska länder.

Under åren 1983­-1996 verkade Rosling som lärare och forskare vid Uppsala universitet i samarbete med flera universitet i Afrika och Asien. Han utnämndes 1997 till professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet i Stockholm.

1999 började Rosling föreläsa med en ny sorts animerade bubbeldiagram som visade världens socioekonomiska tillstånd och utveckling över tid. Programmet hette Trendalyzer och hade utvecklats av hans son och sonhustru, med vilka han tillsammans grundade stiftelsen Gapminder.

Med föreläsningarna gjordes komplicerad statistik om världens utveckling begriplig för allmänheten, beslutsfattare och opinionsbildare. Föreläsningarna spreds via Webb och TV över hela världen, och regeringar och organisationer anlitade honom som föreläsare och rådgivare.

Rosling ägnade sitt yrkesliv åt global hälsa, globala hälsoproblem, och hur dessa är relaterade till fattigdom. Med övertygelsen om att förnuft och kunskap förbättrar världen och att vi med det kan utplåna den extrema fattigdomen och minska koldioxidutsläppen, poängterade Rosling att det är den rikaste miljarden av jordens befolkning som först och främst måste minska koldioxidutsläppen eftersom de står för hälften av dem.

Hans Roslings memoarer Hur jag lärde mig förstå världen, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, utgavs postumt 2017 och Factfulness, skriven i samarbete med Ola och Anna Rosling Rönnlund utkom 2018.

 

Gravplats: 0116-0836B

Toppbild: Hans Rosling, pressfoto. Foto: Stefan Nilsson / Gapminder.org. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Yngve Svalander

1920-1989.

Konstnär.

Yngve Svalander studerade på Slöjdföreningens skola, Konstakademien och även i utlandet. Han arbetade främst som tecknare och grafiker och var sedan 1950-talet tecknare i Upsala Nya Tidning.

Han skapade ”Kajan” som 1962 började leverera en daglig kommentar på tidningen kåserisida. Inspirationen kom från kajorna som kretsade kring domkyrkotornen. Denna kråkfågel blev tidningens signum och publicerades i mer än 24 år, sex dagar i veckan.

Svalander har även illustrerat ett flertal böcker, exempelvis Tore Vretmans Menu (1956) och utgivit sagoboken Ballongresan.

Yngve Svalander finns representerad i H.M. Konung Gustav VI Adolfs samling, Uppsala Universitetsbibliotek samt Borås museum.

 

Gravplats: 0130-0030B

Toppbild: Yngve Svalander, Uppsala 1965. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Viktor Persson

1918–2000.

Antikvariatsbokhandlare.

Viktor Persson, med smeknamnet ”Bok-Viktor”, var en känd antikvariatsbokhandlare och en välkänd Uppsalaprofil. Viktor Persson bodde på Övre Slottsgatan i Uppsala och i den lilla lägenheten delade han utrymmet med sina akvarier och många böcker.

Han etablerade, med stöd av sin far arkeolog Axel W Persson, på 1950-talet ett antikvariat på Drottninggatan 3 nära Politiska knuten kallat Bokfenix, vilket blev en träffpunkt för bokvänner och studenter. Detta ledde att Persson sedermera blev känd som ”Bok-Viktor” och på flera sätt levde han upp till namnet då han dels hade en diger samling, dels visste precis var böckerna var placerade.

Viktor Persson i sitt bokantikvariat på Drottninggatan i Uppsala. Foto: Rolf Nodén. Hämtad från en almanacka tryckt av RK tryck 2003.

Viktor Persson i sin ”andra” Bokfenix. Foto: Från privat samling.

Persson gav ut en del skämtböcker och annan kuriosa i miniformat på eget förlag och bästsäljaren var Svenska invektiv (1963), en svordomsförteckning som under tre år såldes i sju upplagor.

I maj 1980 brann det 1700-talshus som inhyste antikvariatet ned, dock undkom de mest värdefulla böckerna lågorna. Bokfenix flyttade så småningom till hörnet Skolgatan-Rundelsgränd.

 

Gravplats: 0310-0274

Toppbild: Viktor Persson utanför sitt antikvariat på Drottninggatan i Uppsala, troligtvis 1950-1960-tal. Foto: Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Sven Lilja

1887–1951.

Musiklärare, dirigent, allsångsledare.

Genom Hugo Alfvéns förmedling fick Sven Lilja en elevplats vid Musikkonservatoriet i Stockholm och studerade där från 1912–1917.

Efter några år som skådespelare arbetade han som sång- och musiklärare i Sundsvall, musiklärare vid Stockholms folkhögskolor, kantor i Sofia församling och dirigent för Stockholms arbetarsångförening och Stockholms sångarförbund. Sven Lilja introducerade den moderna allsången och gjorde den till en folkrörelse.

Han ledde en allsångsrörelse på landsbygden och i radio men framför allt på Skansen där han för första gången ledde rörelsen 1935. Under följande år kom allsångsaftnarna på Skansen att bli en stående institution.

Sven Lilja spelar också sig själv i filmen ”Kärlek och allsång” från 1944.

 

Gravplats: 0132-1384

Toppbild: Sven Lilja iklädd den klassiska allsångskostymen, okänt år. Foto: Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Sven Anders Hägg

1817–1904.

Skomakarmästare, politiker, författare.

Sven Anders Hägg började 10 år gammal som skomakarlärling och fick gesällbrev 1840. Mellan 1845–1848 vistades Hägg i Stockholm, S:t Petersburg och i Paris där han bevittnade Februarirevolutionen.

Hägg kom till Uppsala 1848 och blev verkmästare hos skomakare Lindgrens änka vid Östra Ågatan 45. Hägg tog över verkstaden 1852 och vann burskap (fick rätt att idka borgerlig näring) i Uppsala. Samma år bildade han Allmänna sjuk- och begravningshjälpen i anslutning till Hantverksföreningen och var från 1862–1866 ledamot av stadsfullmäktige.

Hägg var en hängiven nykterist men gick gärna på teatern, vilket sades vara ”hans enda nöje”. Som författare gav han ut Fotbeklädnadens historia, Torghandeln i städerna och Beskrivning över Upsala gamla kyrkogård.

På 67-årsdagen fick Hägg konungens medalj i guld av 5:e storleken för medborgerlig förtjänst överlämnad av landshövding Adolf Hamilton.

Hägg hade sin gård vid Gräsgränden intill nuvarande Bangårdsgatans mynning vid Fyrisån. I boken om Upsala kyrkogård skriver han om sina barn: ”Tvenne barn, en gosse nära två år och en flicka vid fyra års ålder, äro här jordade”.

 

Gravplats: 0156-0253

Toppbild: Sven Anders Hägg, Uppsala ca 1850. Foto: Karl Ågren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Henrik Gahn

1820–1874.

Kemist, industriman, uppfinnare.

Henrik Gahn genomgick Falu bergsskola 1841–1842 och var elev vid Jernkontoret 1842–1848. Han blev senare direktör för ett bly- och silververk i Boda (Rättvik) och ägnade sig åt skogsaffärer, lantbruk och kemiska experiment.

1867 startade Gahn en kemisk-teknisk fabrik vid Stora torget i Uppsala med bläck, blanksvärta och det av Gahn uppfunna desinfektionsmedlet Aseptin som produkter. Gahns uppfinningar hade stor del i företagets framgångar.

Företaget hade många andra kemisk-tekniska produkter och var känt för sitt tvålsortiment. Fabriken låg från 1899 i kvarteret Gudrun, på Kålsängsgränd 4 i Uppsala.

Företaget fortlevde efter Gahns bortgång under namnet Henrik Gahns AB i andra lokaler och 1964, köptes företaget upp av Barnängen som lade ner fabriken 1968.

Tvålpaketering i fabriken, Uppsala 1917. Foto: UUB.

Fabrikspersonalen, Uppsala 1917. Foto: UUB.

Gravplats: 0140-1608

Toppbild: Henrik Gahn, 1870-tal. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Sixtus Janson

1883–1957.

Fabrikör, idrottsledare.

Sixtus Janson var med om att bilda idrottsföreningen Thor och flera andra lokalföreningar i Uppsala, exempelvis Uppsala kanotsällskap och Upsala segelsällskap. Janson var också med vid bildandet av Upplands idrottsförbund 1912 och var dess ordförande i fem år.

Tillsammans med Albin Lindqvist och J. E. Friberg övertog han 1906 Upsala kontorsbokfabrik vid Drottninggatan 6. 1917 flyttades verksamheten till Svintorget, dagens Kungsängstorg, där Janson bodde med sin familj.

På riksplanet blev han invald i styrelserna för flera specialförbund inom Riksidrottsförbundet som Cykelförbundet, Friidrottsförbundet, Isseglingsförbundet och Svenska skidförbundet där han var ordförande 1922–1948. Sixtus Janson var också ledamot av Sveriges Olympiska kommitté och ledare för den svenska skidtruppen under fem olympiska vinterspel, från Chamonix 1924 till S:t Moritz 1948.

Sixtus Janson levde ett aktivt liv utöver arbetet med fabriken och idrotten. Hans passion var segling och han var även en flitig fotograf.

IF Thors idrottsmän 1906 uppställda vid sin idrottsplats söder om Uppsala slott. Sixtus Janson tredje från vänster. Foto: Folkrörelsearkivet för Uppsala län.

Upsala kontorsboksfabrik troligtvis 1950-tal, Kungsängstorg i Uppsala. Familjen Janson hade lägenhet högst upp i fabriken. Byggnaden revs omkring 1970. Foto: Folkrörelsearkivet för Uppsala län.

Gravplats: 0108-0417

Toppbild: Sixtus Janson i Kungliga Svenska Segelsällskapets mössa 1907. Foto: Östling, Uppsala / Folkrörelsearkivet för Uppsala län. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Bernhard von Helvig

1809–1816.

Son till Amalia von Helvig

Bernhard och modern Amalia von Helvig tillhörde kretsen kring Geijer, Atterbom och Malla Silfverstolpe. Amalia von Helvig kom ursprungligen från Tyskland, bosatte sig i Sverige och blev känd i kulturella kretsar.

Hon blev förälskad i Geijer som redan var förlovad. Geijer hyste djupa känslor för von Helvig men bröt aldrig sin förlovning.

Bernhard von Helvig bodde våren 1816 med modern hos Malla Silfverstolpe där han ådrog sig scharlakansfeber och avled hastigt därav.

Hans gravplats vårdades under många år av Geijer och Atterbom som brukade läsa dikter vid graven.

 

Gravplats: 0101-0009

Toppbild: Bernhard von Helvigs gravsten. Foto: Henrik Zetterberg. [Inget porträtt hittades när sidan gjordes]

 

 

Olof Eneroth

1825–1881.

Författare, pomolog.

Olof Eneroth betraktas som banbrytande inom svensk trädgårdsodling och har kallats ”den svenska pomologins fader”.

Eneroth ägnade sig i sin trädgårdsodling åt studier av olika äppelsorter. Som föreståndare för Svenska trädgårdsföreningens skola och dess trädgårdar mellan 1858–1863 verkade för trädgårdsanläggningskonstens utveckling och för att trädgårdsskötsel skulle införas som läroämne vid folkskolor, seminarier och lantbruksskolor.

1864–1866 gav Eneroth ut Handbok i svensk pomologi.

Han ivrade också för en god folkundervisning i en allmän folkskola och i verket Om folkskolan i Sverige (1863–1869) utvecklade han närmare sina idéer.

Eneroth testamenterade en betydande summa pengar till Stockholms högskola för inrättandet av en professur i pedagogik.

 

Gravplats: 0115-0818

Toppbild: Olof Eneroth, träsnitt. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Pontus Wikner

1837–1888.

Filosof, författare.

Pontus Wikner föddes i ett fattigt torparhem i Valbo-Ryrs socken i Dalsland.

Han kom till Uppsala 1856 och tog där bestående intryck av ny-evangelismen samt av Rydberg och Geijer.

Som lärjunge till filosofen Christopher Jacob Boström utvecklade Wikner till en början dennes idéer, för att senare utsätta dem för religionsfilosofisk och kunskapsteoretisk kritik. Mot Boströms filosofi, som utgick från Gud som det absoluta förnuftet, ställde Wikner en gudsbild präglad av helig vilja och såg religionen som ett jag-du-förhållande.

Mellan 1863–1884 var Wikner docent i teoretisk filosofi i Uppsala och blev lektor i teologi och hebreiska vid Högre allmänna läroverket i Uppsala 1873, samt professor i filosofi och estetik i Kristiania (Oslo) 1884.

I det mest lästa arbetet Tankar och frågor inför Människones Son (1872) tog Wikner personlig ställning i samtidens kristologiska strider. Han ville förena en biblisk inspirerad väckelsefromhet med en kulturöppen humanism och blev uppburen i kristna kretsar, främst inom ungkyrkligheten och Förbundet för kristen humanism.

När Pontus Wikner avlidit i Oslo efter ett liv präglat av sjukdom och personliga kriser, fördes hans stoft till Uppsala genom studentkårens försorg. Ett stort antal studenter följde stoftet till graven.

Drygt 80 år (1971) efter Wikners död utgavs hans anteckningar, i vilka han beskriver sin homosexuella läggning och de lidanden de vållat honom.

Wikner kom också att bli en inspiration vid tiden då den moderna gayrörelsen uppstod i Sverige på 1970-talet; en rörelse som utvecklats och idag kan benämnas hbtqi-rörelsen.

 

Gravplats: 0121-1085

Toppbild: Pontus Wikner, ca 1850-1888. Foto: Okänd fotograf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild