Bernhard von Helvig

1809–1816.

Son till Amalia von Helvig

Bernhard och modern Amalia von Helvig tillhörde kretsen kring Geijer, Atterbom och Malla Silfverstolpe. Amalia von Helvig kom ursprungligen från Tyskland, bosatte sig i Sverige och blev känd i kulturella kretsar.

Hon blev förälskad i Geijer som redan var förlovad. Geijer hyste djupa känslor för von Helvig men bröt aldrig sin förlovning.

Bernhard von Helvig bodde våren 1816 med modern hos Malla Silfverstolpe där han ådrog sig scharlakansfeber och avled hastigt därav.

Hans gravplats vårdades under många år av Geijer och Atterbom som brukade läsa poem vid graven.

 

Gravplats: 0101-0009

Toppbild: Bernhard von Helvigs gravsten. Foto: Henrik Zetterberg. [Inget porträtt hittades när sidan gjordes]

 

 

Karta laddas, vänta …

Olof Eneroth

1825–1881.

Författare, pomolog.

Olof Eneroth betraktas som banbrytande inom svensk trädgårdsodling och har kallats ”den svenska pomologins fader”.

Eneroth ägnade sig i sin trädgårdsodling åt studier av olika äppelsorter. Som föreståndare för Svenska trädgårdsföreningens skola och dess trädgårdar mellan 1858–1863 verkade för trädgårdsanläggningskonstens utveckling och för att trädgårdsskötsel skulle införas som läroämne vid folkskolor, seminarier och lantbruksskolor.

1864–1866 gav Eneroth ut Handbok i svensk pomologi.

Han ivrade också för en god folkundervisning i en allmän folkskola och i verket Om folkskolan i Sverige (1863–1869) utvecklade han närmare sina idéer.

Eneroth testamenterade en betydande summa pengar till Stockholms högskola för inrättandet av en professur i pedagogik.

 

Gravplats: 0115-0818

Toppbild: Olof Eneroth, träsnitt. Foto: Svenskt biografiskt lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Pontus Wikner

1837–1888.

Filosof, författare.

Pontus Wikner föddes i ett fattigt torparhem i Valbo-Ryrs socken i Dalsland.

Han kom till Uppsala 1856 och tog där bestående intryck av ny-evangelismen samt av Rydberg och Geijer.

Som lärjunge till filosofen Christopher Jacob Boström utvecklade Wikner till en början dennes idéer, för att senare utsätta dem för religionsfilosofisk och kunskapsteoretisk kritik. Mot Boströms filosofi, som utgick från Gud som det absoluta förnuftet, ställde Wikner en gudsbild präglad av helig vilja och såg religionen som ett jag-du-förhållande.

Mellan 1863–1884 var Wikner docent i teoretisk filosofi i Uppsala och blev lektor i teologi och hebreiska vid Högre allmänna läroverket i Uppsala 1873, samt professor i filosofi och estetik i Kristiania (Oslo) 1884.

I det mest lästa arbetet Tankar och frågor inför Människones Son (1872) tog Wikner personlig ställning i samtidens kristologiska strider. Han ville förena en biblisk inspirerad väckelsefromhet med en kulturöppen humanism och blev uppburen i kristna kretsar, främst inom ungkyrkligheten och Förbundet för kristen humanism.

När Pontus Wikner avlidit i Oslo efter ett liv präglat av sjukdom och personliga kriser, fördes hans stoft till Uppsala genom studentkårens försorg. Ett stort antal studenter följde stoftet till graven.

Först 80 år efter Wikners död utgavs hans anteckningar, i vilka han beskriver sin homosexuella läggning och de lidanden de vållat honom.

 

Gravplats: 0121-1085

Toppbild: Pontus Wikner, ca 1850-1888. Foto: Okänd fotograf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Lasse Eriksson

1949–2011.

Artist, författare.

Lars “Lasse” Eriksson föddes i Piteå, och flyttade i unga år till Uppsala.

Han inledde sin teaterkarriär på 1970-talet då han spelade med Panikteatern i Uppsala.

För TV-publiken blev Eriksson känd i början av 1980-talet med sina betraktelser samt som programledare i olika underhållningsprogram.

Eriksson var även känd som ståuppkomiker och gav också ut ett flertal böcker. Förutom sin medverkan i ett antal antologier gav han ut humoristiska böcker, exempelvis De norrbottniska satansverserna (2006) och I huvudet på en orolig komiker (2011).

Lasse Eriksson avled på scenen under en föreställning på Reginateatern i Uppsala.

 

Gravplats: 0157-0275

Toppbild: Lasse Eriksson, okänt år. Foto: Anders Tukler. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Otto von Friesen

1870–1942.

Språkforskare, runolog.

Otto von Friesen föddes i Kulltorps socken, Jönköpings län och hans viktigaste vetenskapliga arbeten behandlar runskriften.

1897 blev von Friesen docent vid i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Han gav ut Om runskriftens härkomst (1906) och Rökstenen (1920) där han hävdade att den gåtfulla stenen handlar om en konflikt mellan östgötar och frisiska köpmän.

Under åren 1905–1936 var von Friesen professor i svenska språket, blev ledamot av Vetenskapsakademien 1928 och invald i Svenska Akademien år 1929.

 

Gravplats: 0106-0332

Toppbild: Otto von Friesen, Uppsala 1940-tal. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Gusten Widerbäck

1879–1970.

Konstnär.

Gusten (Erik Gustaf) Widerbäck är Uppsalas och Upplandsslättens konstnär, dock föddes han i Södra Vi i Kalmar län.

Han började studera musik för Ruben Liljefors, men blev av Rubens bror Bruno uppmuntrad att ägna sig åt oljemålning som gav honom stöd och hjälp. Widerbäck fick sin formella utbildning på Konstakademien 1899 samt på Konstnärsförbundets skola 1900.

Efter konststudierna i Stockholm återvände Widerbäck till barndomsstaden Uppsala. Widerbäck flyttade 1918 till Årsta strax öster om Uppsala och bodde där till sin död 1970.

Under hela den 70-åriga konstnärskarriären avbildade han slätten och staden. Widerbäcks konst är präglad av nationalromantikens stämningsmåleri och han ägnade slätten, träden och husen en lyrisk uppmärksamhet.

Widerbäck umgicks mycket med Olof Thunman och Manne Ihran och hade utställningar i Uppsala, Gävle, Stockholm och Göteborg.

Strax före sin död donerade han ett stort antal skisser, teckningar, akvareller och gouacher till Upplands konstmuseum. Gusten Widerbäck finns representerad på Nationalmuseum, i Kalmar, Uppsala Universitetsbibliotek och Uppsala konstförening.

Litografi. Landskapsvy – Uppsala från söder med Uppsala slott och Uppsala domkyrka i bakgrunden. Gusten Widerbäck 1922. Foto: Olle Norling / Upplandsmuseet.

Gusten Widerbäck i arbete i Uppsala augusti 1958. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet.

 

Gravplats: 0154-0142

Toppbild: Gusten Widerbäck i sin ateljé i Uppsala, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Svante Arrhenius

1859–1927.

Fysiker, kemist.

Svante Arrhenius föddes på Wiks slott utanför Uppsala där fadern var förvaltare.

Han var en av sin tids främste naturforskare och fick som förste svensk nobelpriset i kemi 1903 för sina insatser gällande den elektrolytiska dissociationsteorin från 1887. Den förändrade totalt kemisternas föreställning om syror, baser och salter.

Från mitten av 1890–talet utvidgades Arrhenius intresse till geofysik och kosmisk fysik. Han betraktade sig som fysiker men hans främsta upptäckter berörde främst kemin.

Från 1905 var Arrhenius föreståndare för det av Vetenskapsakademiens samma år inrättade Nobelinstitut för fysikalisk kemi.

Även som populärvetenskaplig författare blev Arrhenius internationellt känd bland annat genom utgivandet av Världarnas utveckling (1906), Människan inför världsgåtan (1907), Smittkoppor och deras bekämpande (1930), Stjärnornas öden (1915) och Kemien och det moderna livet (1919).

 

Gravplats: 0152-0062

Toppbild: Svante Arrhenius, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Tekniska Museet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Rutger Sernander

1866–1944.

Botaniker.

Rutger Sernander blev docent i växtgeografi 1895 och senare professor i växtbiologi 1908–1931.

Hans forskningsområden omfattade växters spridningsbiologi, lavarnas biologi, skogsforskning, dendrologi, arkeologi liksom klimatets och växtvärldens utveckling i Skandinavien efter istiderna.

Sernander var en internationellt erkänd forskare och bland hans verk kan nämnas Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi (1901) och Zur Morphologie der Diasporen (1927).

Sernander skrev också om viktiga platser ur natur- och kultursynpunkt. Särskilt behandlades Uppland och Gamla Uppsala, Rickebasta träsk, Flottsund och även skriften om Uppsala Kungsäng som Gustav Sandberg fullbordade och gav ut.

Sernander förde en intensiv kamp för att bevara unika växtsamhällen, såsom Fiby urskog och Uppsala Kungsäng. Plattformen för naturskyddsarbetet blev Svenska Naturskyddsföreningen, vilken Sernander var med om att stifta 1909, samt var dess ordförande från 1917–1930.

Professor Sernander med studenter före 1944, Uppsala universitet. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Professor Sernander på Upplands fornminnesförenings vårutflykt, Uppland 1936. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0149-1955

Toppbild: Rutger Sernander, Uppsala ca 1895. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Adolf Nyman

1866–1921.

Cykelfabrikör.

Adolf Nymans far Anders Nyman startade 1873 en finmekanisk verkstad på Dragarbrunnsgatan 25 i Uppsala och började på 1880-talet reparera cyklar med högt framhjul.

Första cykeln byggdes 1888 och kan anses vara Nymansbolagets första cykel. Efter faderns död 1889 övertogs rörelsen av änkan som överlät verkstaden till sönerna Adolf och Janne som började tillverka cyklar av märket Hermes och Crescent. Cykeltillverkningen utvecklades till en av stadens största industrier.

Verkstaden som gjordes om till aktiebolag 1889 med namnet Nymans verkstäder AB flyttade till kvarteret vid S:t Persgatan 28-30 och blev ett av Uppsalas största industriföretag med 1500 anställda på 1950-talet.

1947 ändrades namnet till Nymansbolagen som 1960 gick samman med cykelfabriken Monark i Varberg. Verksamheten i Uppsala upphörde 1963.

Gruppbild av hela personalen på Nymans verkstäder omkring 1930-talet, tagen på gården med fabriken i bakgrunden. Foto: Upplandsmuseet.

Montering av cyklar, AB Nymans Verkstäder, kvarteret Noatun, Uppsala 1939. Foto: Östlings foto / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0146-1838

Toppbild: Adolf Fredrik Nyman, Uppsala, 1885. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Karl Gustaf Lennander

1857–1908.

Läkare, kirurg.

Karl Gustaf Lennander blev student i Uppsala 1875 och sedermera docent samt professor i kirurgi och obstetrik 1891.

Med honom inleddes den moderna bukkirurgin i Sverige och 1889 utfördes den första operationen vid peritonit (bukhinneinflammation) utgången från appendix (maskformiga bihanget). Resultaten presenterade Lennander 1902 då han också förordade tidig operation vid appendicit (blindtarmsinflammation). Lennander publicerade flera studier inom kirurgi och gynekologi.

Lennander blev ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1893, Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1902 och Kungliga Vetenskapsakademien 1905. Lennanders stora förmögenhet testamenterades till en stipendiefond vid Uppsala Universitet och till Svenska Läkarsällskapet.

Opertationskurs, hösttermin 1890. Professor Karl Gustaf Lennander (sittande i ljus rock närmast operationsbordet) med studenterna Lindblad, Segerstedt, Floderus, Strandman, Kaijser, Olsson, Wennerström, Didriksson, Bodinsson, Nilsson. Foto: UUB.

Läkare vid Akademiska sjukhuset 1889. Kring porträtten syns fotografier på Fyrisån, Akademiska sjukhuset, hamnen med Pumphuset och Anatomiska institutionen, Uppsala universitet, trapphuset i universitetsbyggnaden, Botaniska trädgården, vy mot Akademiska sjukhuset samt slottet och domkyrkan, Flustret. Foto: Heinrich Osti / UUB.

Gravplats: 0134-2133

Toppbild: Karl Gustaf Lennander, Uppsala ca 1880-ca 1890. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …