Elias Fries

1794–1878.

Botaniker, mykolog.

Elias Fries kom från Femsjö i Småland och var son till prosten Thore Fries och Sara Elisabeth Wernelin. Han kom att bli en av mykologins förgrundsgestalter, som producerade skrifter som än idag spelar vetenskaplig roll.

Ursprungligen studerade Fries vid Lunds universitet och han blev vid 20 års ålder docent i botanik.

Sedermera flyttade han till Uppsala universitet och blev 1851 professor i praktisk ekonomi och botanik. Han var också prefekt för den botaniska trädgården och museet där.

Fries var speciellt inriktad på studiet av svampar, men hans forskning berörde botanikens alla områden. Hans mest inflytelserika arbete var Systema mycologicum, vilket var Fries växtsystematiska arbete gällande svampar. Andra mykologiska arbeten var Elenchusfungorum och Hymenomycetes europaei.

Fries propagerade för att använda svampar som föda, genom planschverket Sveriges ätliga och giftiga svampar. Intresset för mykologi fördes över till flera av barnen. Exempelvis tecknade sonen och dottern, Elias Petrus och Susanna (Sanna) Christina, flera svampplanscher där flera finns bevarade i Uppsala.

Fries gav också ut de populärvetenskapliga uppsatserna Botaniska utflygter (1-3, 1843–1864).

Elias Fries var förutom universitetsrektor också riksdagsman och blev 1847 ledamot av Svenska Akademien.

Titelblad från Elias Fries ”Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Uppslag från Elias Fries ”Sveriges Ätliga och Giftiga Svampar”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1860. Foto: Bukowskis Auktioner AB.

Gravplats: 0103-0185

Toppbild: Elias Fries, Uppsala 1860-tal. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Olof Verelius

1618–1682.

Fornforskare, filolog.

Efter studier i Dorpat och Uppsala arbetade Olof Verelius som lärare i högadliga familjer och företog resor till Holland, Schweiz, Italien och Frankrike.

1653 utsågs Verelius till akademiräntmästare i Uppsala och kom att tillhöra Olof Rudbecks forskarkrets. På dennes förslag erhöll Verelius den nyinrättade professuren i ”Fäderneslandets antikviteter” 1662, som landets första arkeologiprofessor.

Året efter utförde Verelius den första arkeologiska utgrävningen i Sverige, vilket skedde i en gravhög vid Broby i Börje socken.

På 1670-talet lät han uppföra ett hus vid kvarteret Kamphavet, vilket låg vid nuvarande Martin Luther Kings plan, en byggnad som sannolikt ritades av vännen Olof Rudbeck.

Verelius var även en framstående språkforskare och utgav isländska sagor och ett arbete om runor.

I striden med Schefferus om det så kallade hednatemplets placering, hävdade Verelius att det legat i Gamla Uppsala och inte på domkyrkans plats som Schefferus hävdade.

Olof Verelius var den förste som förvärvade en gravplats på Hospitals- och Fattigkyrkogården, som sedan 1600-talets mitt, funnits på platsen som idag kallas Gamla kyrkogården.

Gravplatsen friköptes av styrelsen för hospitalet 26 oktober 1676 och är den äldsta kända på den ursprungliga Fattigkyrkogården.

Den första kända begravningen ägde rum 9 februari 1682, då Olof Verelius gravsattes i en gravkammare som alltjämt finns bevarad. Olof Rudbeck genomförde begravningen enligt Verelius önskemål.

 

Gravplats: 0112-0615

Toppbild: Olof Verelius, litografi av Otto Henrik Wallgren. Foto: Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Adolph Törneros

1794–1839.

Författare, humanist, filolog.

Adolph Törneros föddes i Eskilstuna på julaftonen 1794. Vid 12-års ålder började han försörja sig som privatlärare och skrevs 1812 in vid Uppsala universitet och blev sedermera professor i estetik 1829 och i latin 1832.

Större delen av livet tillbringade Törneros som akademisk lärare i latin och i den litterära sällskapskretsen kring Geijer och Atterbom, vilka tillhörde hans närmaste vänner.

Törneros är en av svensk litteraturs främsta brevskrivare och var en av sin tids främste reseskildrare. Från lärdomsstaden längtade Törneros varje vår ut på landet, där han från vår- till höstdagjämning, i sina många brev, beskrev intrycken från resorna i det mellansvenska sommarlandskapet runt Mälaren.

Landskap och miljöer tecknas med synnerlig detaljskärpa och äventyren och strapatserna skildras med ett synnerligen spänstigt och levande språk. I ett brev till modern 29 december 1828, beskrivs vandringen från hemmet till familjen Geijer klockan halv sju på julaftonen 1828:

 

”Snön knarkade barskt under galoschen – en tjugo graders köld bet snålt som en haj efter nästipp och öronlappar och fingerstumpar – stjärnhimlen stirrade med bistra ögon ned över den liksom till helgen vitklädda jorden – Orion, nyss uppkliven ur sydost, gnistrade så att man tycktes höra det – Månan [sic] låg ännu och tumlade sig i marvatten, men uppsprutade osedd en kaskad av strålar”.

Adolph Törneros beskrevs till det yttre som gänglig, med en spenslig fågelprofil. Vännen Atterbom fann ”i gestaltens snabba rörlighet och gångens flygande fart ett omisskännligt tycke av fågel”.

Sin sista jul tillbringade Törneros hos familjen Atterbom. Därefter insjuknade Törneros och avled i sitt hem tre veckor senare i vad som betecknades som en form av tyfus. Geijer sade:

 

”Han hade för litet barlast, därför flög han bort från oss”.

 

Gravplats: 0112-0557

Toppbild: Porträtt av Adolph Törneros. Okänd mästare, oljemålning från 1830-talet. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Olof Thunman

1879–1944.

Konstnär, författare.

Olof Thunman föddes i studenthuset Imperfectum vid Västra Ågatan där katolska församlingen S:t Lars i dag har lokaler.

Han studerade mellan 1902–1906 vid Konstakademien och dess etsarskola. Därefter ägnade Thunman sig åt landskapsmåleri, som liksom hans lyrik har sin grund i det uppländska kulturlandskapet. Thunman målade i en impressionistisk stil, ofta med skymningstoner, men övergick senare till topografiskt exakta teckningar och laveringar.

Han flyttade 1928 till grindstugan vid Noors slott i Knivsta och bodde där livet ut. Ofta begav Thunman sig ut i landskapet, till fots eller på cykel, med penna och papper i handen. Han gick ofta klädd i grå vadmalskostym med benlindor, och är såsom sådan avbildad i en skulptur utanför Särsta värdshus i Knivsta.

Lyriken är samlad i böcker som Pan Spelar (1919), Olandssånger (1927) och Fornbygd och färdvägar (1929). Den mest kända dikten är ”Vi gå över daggstänkta berg” till en melodi av osäkert ursprung, möjligen från en Hälsingemelodi.

I oktober 1944, avled Olof Thunman och efter jordfästningsakten 28 oktober i Uppsala domkyrka gick begravningsprocessionen genom Odinslund förbi Carolina, via Övre Slottsgatan in genom Åsgrändsgrinden. Processionen kantades av en tusenhövdad människoskara, som med facklor hedrade den bortgångne.

Sedan kistan sänkts i graven sjöng en dubbelkvartett ur OD ”Över skogen, över sjön” med text och musik av tonsättaren A.F. Lindblad.

Följande strof är hämtad från dikten ”Vinternatt”, Olandssånger, 1927.

Det ligger snö över Fågelsången
Och fallet sover vid Islandsbron.
I natten lyssnar en vinterfången
Förgäves efter en vårens ton.

 

Gravplats: 0115-0801

Toppbild: Olof Thunman ca 1940. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Carl Peter Thunberg

1743–1828.

Botaniker, läkare.

1770 begav sig Carl Peter Thunberg, efter studier hos Carl von Linné på en nio år lång utlandsresa som påbörjades i Nederländerna. Där träffade Thunberg samtidens mest framstående botaniker.

Därefter bedrev Thunberg medicinska studier i Paris innan han som skeppsläkare avseglade från Nederländerna till Kapstaden, för att i tre år stanna för att utforska områdets natur. Studierna dokumenterades i Flora capensis (1-3, 1807–1813). Thunberg var den förste som beskrev floran i Sydafrika och har därför kallats den sydafrikanska florans fader.

1775 fortsatte Thunberg till Japan där han samlade ihop material till sin Flora japonica (1784). Verket var epokgörande för kunskaperna om Japans växtvärld och Thunberg erhöll hedersnamnet Japans Linné.

Plansch över japansk lönn hämtad från Icones plantarum Japonicarum [plansch 5 del V, 1805]. Foto: UUB.

Illustration (frontespis) ur Voyages de C. P. Thunberg au Japon […], tome I, Paris, An. IV [1796]. Foto: UUB.

1779 återkom Thunberg till Uppsala och efterträdde 1784 Carl von Linné d.y. som professor i medicin och botanik.

Thunberg gav också ut Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad åren 1770–1779 (1-4, 1788–1793). Samlingarna från resorna deponerades på universitetsbiblioteket.

Carl Peter Thunbergs gård Tunaberg norr om Svartbäcken i Uppsala, där han bodde resten av sitt långa liv, var känd för sina förnämliga trädgårdsodlingar långt in på 1940–talet.

 

Gravplats: 0101-0103

Toppbild: Carl Peter Thunberg, 1801. Gravör Anton Ulrik Berndes. Foto: UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Edvard Raab

1841–1901.

Polismästare, friherre, rådman.

Edvard Raab blev polismästare i Uppsala 1879 och dog på sin post.

Hans ryktbarhet, som nådde långt utanför Uppsalas gränser, bygger dock inte så mycket på polisiära gärningar utan mer på Raabs språkliga kullerbyttor och tankevurpor. Albert Engström förevigade Raab genom många historier och teckningar i tidningen Strix.

Mycket av vad denne polismästare Raab sägs vara upphovsman till är uppenbart tillrättalagt av andra. Emellertid finns det förordningar och dekret från hans penna, vilka påvisar säregenheten.

Exempelvis stadgades det i ett gatureglemente:

”När ny snö fallit skall genast den gamla först undanskaffas”.

I en brottsplatsundersökning fastslogs: ”Att döma av hålets storlek i planket tycktes inbrottstjuvarnas antal blott ha varit en”. I instruktion för handhavande av anonyma brev stadgades: ”Anonyma brev skola oöppnade returneras till afsändaren”.

Edvard Raab, som beskrivits som hederlig, god och välgörande, gick ofta klädd i sin polismästaruniform. Gemytlig, faderlig och populär var Raab bland studenterna, trots att de då och då tillbringade nätter i arresten.

I förgrunden till höger polismästare Raab, bakom honom konstapel Sandgren, vid Uppsala domkyrka i samband trehundraårsminnet av Uppsala möte, Jubelfesten 1893. Fotograf: Heinrich Osti / UUB.

Poliskåren XII:5. Polismästaren Raab med sina mannar i vid Linneanum i Botaniska trädgården i Uppsala ca 1880-ca 1901. Flera av polismännens namn är antecknade på baksidan av monteringsarket. Fotograf: Alfred Dahlgren / UUB.

Gravplats: 0116-0836

Toppbild: Edvard Raab, Uppsala 1882. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Erik Ofvandahl

1848–1949.

Konditor, pekoralistisk poet.

Erik Ofvandahl blev tidigt föräldralös och kom som fattigvårdsbarn till byn Ovandal i Stora Tuna. Som vuxen tog Ofvandahl sitt namn från orten.

Som sockerbagargesäll kom Ofvandahl till Uppsala och startade 1885 eget konditori vid Östra Ågatan 31. Två år senare var konditoriet beläget på Sysslomansgatan 5 där det alltjämt är kvar. 1901 bytte han efternamn och det legendariska Ofvandahls blev snart en mötesplats för studenter och för litterära sammankomster.

Under 1880-talet deltog Ofvandahl ofta i den radikala studentföreningen Verdandis sammankomster, vilka ofta hölls på konditoriet. På dessa möten blev Ofvandahl känd för sina slagfärdiga repliker och debattinlägg på vers.

Han var en ansedd konditor, men berömmelsen härrör främst från det litterära skapandet i den pekorala genren. En del av produktionen bekostades av Ofvandahl själv.

Ulf Peder Olrog hyllade hans bagerikonst med följande rader: ”På Ofvandahls konditori bland kakor, har du och jag, min vän, båda fått våra hakor”.

Trots att Ofvandahl ibland utsattes för gyckel av studenterna var samtidens omdömen om honom odelat positiva. Erik Ofvandahl beskrivs som en person som vågade leva ut sin egenart samt att han var en behaglig sällskapsmänniska som gärna spelade på sin fiol. Författaren Birger Sjöberg skriver:

 

”I himlens klara sal
där goda tankar blomma
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma”.

 

Gravplats: 0130-1293

Toppbild: Erik Ofvandahl, okänt år, okänd fotograf. Bild ur: Ofvandahl, Erik “Blick och tanke”. Uppsala, 1902, Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB. Foto: Henrik Zetterberg. [Bilden är beskuren]
Klicka här en obeskuren bild

 

 

Bruno Liljefors

1860–1939.

Konstnär.

Bruno Liljefors, son till kruthandlaren Anders och Margareta Liljefors, studerade vid Konstakademin 1879–1882 och reste därefter till djurmålaren C. F. Deiker i Düsseldorf och därifrån till Grez-sur-Loing och vistades där med bland andra Carl Larsson i den svenska konstnärskolonin.

Bruno Liljefors blev en av landets främsta djurmålare med internationell ryktbarhet och är mest känd för sina natur- och djurmotiv. Liksom Carl Larsson blev Liljefors inspirerad av japansk konst och skapade dagsljusmåleriet enligt naturalismens principer. Med målningen ”Tjäderspel” och ”Nattstycke”, samt ytterligare ett par verk erövrade han andra klassens medalj på världsutställningen i Paris 1889.

Upptakten till Liljefors skärgårdsmålningar är Morgonstämning över havet från 1896 följt av en rad verk med havs- och fågelmotiv i regel målade i stort format: ”Uv vid havet”, ”Vilande havstrutar”, ”Jagande lom”, ”Rastande vildgäss” och ”Storspovar” 1899.

Bland Liljefors publikationer kan memoarvolymen Det vildas rike (1934) nämnas. Samlingar av konst finns på Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Thielska galleriet och i Uppsala Universitet. Bruno Liljefors ateljé i Österbybruk är bevarad som museum.

 

Gravplats: 0206-1641

Toppbild: Bruno Liljefors, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hans Järta

1774–1847.

Ämbetsman, politiker, författare.

Hans Järta (ursprungligen friherre Hans Hierta) blev student i Uppsala vid 13 års ålder, tjänsteman i kabinettet för utrikes brevväxling som 18-åring och sekreterare i Justitierevisionsexpeditionen fyra år senare.

Som artonåring umgicks Järta med männen i sammansvärjningen mot Gustav III. Järta befann sig på maskeradbalen 1792 när skottet mot Gustav III avlossades. Efteråt gav Järta delvis vilseledande uppgifter om skottillfället men huruvida han var inblandad i själva mordplanen, finns bara indiciebevisning. Han stod heller aldrig anklagad för inblandning i mordet.

Järta avsade sig både adelskap och sitt riksdagsmannaskap vid riksdagen 1800 i protest mot Gustav IV Adolf och det monarkiska enväldet och tog namnet Järta (släktnamnet var Hierta).

Järta var en av männen bakom 1809 års statskupp och tillhörde, efter kungens abdikation, de ledande vid riksdagen samma år. Han var sekreterare i konstitutionsutskottet vid utarbetandet av 1809 års regeringsform.

Järta var också landshövding i Kopparbergs län 1812–1822, ledamot av Svenska Akademien 1819 samt flyttade till Uppsala 1825 där han verkade som författare. I Uppsala höll Järta litterär salong, vilken konkurrerade med Malla Silfverstolpes salong.

Senare blev Järta chef för riksarkivet från 1837–1844.

Den höga gravstenen som pryder gravplatsen avser hans son med samma namn, vilken som ung student avled 1825.

 

Gravplats: 0112-0588

Toppbild: Hans Järta. Foto: Ur Emil Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet, vol 9 (1910) / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Carl Hård

1768–1840.

Generalmajor.

Carl Hård föddes på Jällsta gård i Viksta socken och blev vid 20 års ålder löjtnant vid Upplands regemente. Han deltog i Finska kriget 1788–1790 och utmärkte sig i första slaget vid Svensksund 1789. Året efter deltog Hård vid sjöslaget i Fredrikshamn, ett slag där Gustav III förde befälet.

Som major deltog Hård i belägringen av Stralsund 1807, av Liers skans 1808 i Norge samt i försvaret av Sävar och Ratan 1809. Vid slaget i Leipzig 1813 anförde han som överstelöjtnant regementet och utsågs sedan till överste i armén. Därefter deltog han i marschen till Brüssel och i fälttåget till Norge.

Carl Hård blev generalmajor 1822 och tog avsked 1835. Vid sidan av sin karriär som militär, var Hård konstsamlare och under sina sista år bodde han i Uppsala nära Fyrisån (sedermera Ofvandalska gården). I Uppsala tillbringade han tid i de akademiska kretsarna kring Geijer och Atterbom.

Hårds konstsamling, bestående av ett hundratal oljemålningar, skänktes sedermera till Uppsala universitet. Donationen lade grunden till Uppsala universitets konstmuseum.

 

Gravplats: 0103-0177

Toppbild: Porträtt av Carl Hård målad av J.G. Sandberg. Foto: Riksarkivet / Svenskt Biografiskt Lexikon. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild