Hildur Ottelin

1866–1927.

Bostadsinpektris, kommunalpolitiker, gymnastiklärare.

Efter examen vid Gymnastiska institutet i Stockholm 1893 flyttade Hildur Ottelin till Skolgatan 10 i Uppsala och bodde där en tid med sin bror. Under flera år arbetade hon som gymnastiklärare och sjukgymnast vid Lindska skolan och Anna Wikströms handelsskola för blinda kvinnor.

1903 investerade Ottelin i två gårdar vid Stamgatan (dagens Geijersgatan) 7 och 10 med avsikt att hyra ut bostäder och bosatte sig själv i nummer 10. Ett år senare köpte hon mark av kyrkoherde Otto Myrberg i Rickomberga som senare såldes billigt till arbetarfamiljer och tillsammans med dem bildades en egnahemsförening, Rickomberga Egna Hem, där hon var verkställande direktör 1904–1923.

Senare blev Ottelin bostadsinspektris under hälsovårdsnämnden och 1912 blev hon, som första kvinna, ledamot av stadsfullmäktige när hon valdes in för socialdemokraterna. Likaså blev Ottelin även den första kvinnan i drätselkammaren.

Som politiker blev hon känd för sina många kontroversiella förslag och engagemang i bostadsfrågor och i äldrefrågor. Hildur Ottelin fortsatte att engagera sig i kommunala frågor fram till sin död.

Sedan 1950 bär en gata i Uppsala, i området Rickomberga hennes namn.

 

Gravplats: 0148-1933

Toppbild: Hildur Ottelin, ca 1916- ca 1927. Foto: Klara Hacksell / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Anita Nathorst

1894–1941.

Teolog, författare.

Anita Nathorst var aktiv inom den kristna student- och gymnasiströrelsen och vän med Karin Boye som kallade henne för sin ”andliga mor”. Boye hyste kärlek för henne, dock var det en obesvarad kärlek.

Nathorst studerade i Uppsala och blev den första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria. 1926 utkom hennes diktsamling.

Nathorst drabbades tidigt av bröstcancer och behandlades av läkaren Iwan Bratt i Alingsås. De inledde en kärleksrelation i mitten av 1930-talet. Kärleksrelationen tog dock slut och Nathorst skaffade en lägenhet i Skåne. Fram tills att den var ledig, var det en jobbig tid för henne i Bratts hem och Karin Boye fungerade då som ett stöd för henne.

Anita Nathorst dog på Malmö sjukhem sommaren 1941, bara några månader efter Karin Boye.

Följande dikt, skriven av Karin Boye, heter ”Hur kan jag säga…” som finns i den postumt utgivna samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter. Samlingen gavs ut 1941 och dikten är riktad till Anita.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.


Gravplats: 0101-0051

Toppbild: Anita Nathorst, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Ulla-Bella Fridh

1929–1993.

Skådespelare.

Ulla-Bella Fridh, vars fullstädinga namn var Anna Ulla-Britt Fridh-Gabrielsson, debuterade 1947 som isprinsessa i Gustav Wallys isrevy. Hon spelade även studentteater på Södermanland-Nerikes nation samt gick teaterskola vid Göteborgs stadsteater 1949–1952.

Tillsammans med Owe Törnqvist och Rune Ek medverkade hon i sommarrevyer och arbetade på Vasateatern i Stockholm med Karl-Gerhard 1952–1954.

Hon medverkade också i ett flertal TV-program och filmer samt var mellan 1964–1980 anställd vid Uppsala stadsteater.

 

Gravplats: 0322-1802

Toppbild: Ulla-Bella Fridh, Uppsala, 1951 vid Fyrisån. Foto: EC / Sjöberg bildbyrå. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Elsa Eschelsson

1861–1911.

Jurist, Sveriges första kvinnliga juris doktor.

Elsa Eschelsson föddes i ett förmöget hem i Norrköping 1861. Efter att mamman dog flyttade den femåriga Elsa tillsammans med sin pappa till Stockholm.

Eschelsson undervisades i hemmet och lärde sig bland annat latin, helt på egen hand. 1882 tog hon studentexamen med höga betyg.

Studierna fortsatte i Uppsala och sedermera blev Eschelsson den första kvinnliga doktor och docenten i juridik. Hon fick dock kämpa hårt för att få tjänster, inte minst som t.f. professor då den tjänsten ännu inte kunde beviljas en kvinna.

Hon medverkade vid tillkomsten av Bildade Kvinnors förening (1904) som verkade för kvinnors rätt att inneha högre statliga tjänster.

De akademiska stridigheterna tog hårt på hennes krafter och efter en förmodad överdos av sömnmedel, avled Elsa Eschelsson den 10 mars 1911.

Begravningen i Uppsala domkyrka förrättades av professor Einar Billing som talade om ”orättfärdigheten i denna värld”.

 

Gravplats: 0137-1550

Toppbild: Elsa Eschelsson, 1883. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karin Arosenius

1851–1932.

Konstnär.

Efter studier vid Slöjdskolan och Konstakademin reste Karin Arosenius till Köpenhamn, Rom och därefter till Paris, där hon vistades samtidigt med makarna Karin och Carl Larsson.

Karin Arosenius skulpterade byster och statyetter med genremotiv såsom ”Fiskargosse, som somnat från sitt metspö” 1881 och ”Badande flicka” 1883 med flera.

Hon ställde ut på Salongen i Paris 1885, 1886 och 1888 samt på Världsutställningen 1889.

 

Gravplats: 0127-1204

Toppbild: Karin Arosenius, 1901. Foto: Okänd fotograf, Svenskt porträttgalleri / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Vivi Täckholm

1898–1978.

Botaniker, författare.

Vivi Täckholm studerade vid Stockholms högskola och bedrev botaniska studier i Berlin, London och Genève.

1926 flyttade hon tillsammans med maken, botanikprofessor Gunnar Täckholm, till Kairo och tillsammans kartlade de Egyptens växtvärld.

Efter makens död 1933 slutförde hon arbetet med Flora of Egypt som gavs ut i fyra delar, del 1 (1941), del 2 (1944), del 3 (1954) och del 4 (1966). 1946 blev Täckholm professor i botanik vid universitetet i Kairo och bodde där större delen av sitt liv.

Täckholm gav även ut ett flertal populära botaniska arbeten, såsom Faraos blomster (1951), Egypten i närbild (1964), Öknen blommar (1969) och Sagans minareter (1971).

Vivi Täckholm skrev också barnböcker, exempelvis Sagan om Snipp Snapp Snorum (1926) och Lillans resa till månen (1976). På 1960-talet fick Täckholm även stor uppmärksamhet genom flera TV-program.

 

Gravplats: 0131-1356

Toppbild: Vivi Täckholm, okänt år. Foto: Staffan Norstedt / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Olof Thunman

1879–1944.

Konstnär, författare.

Olof Thunman föddes i studenthuset Imperfectum vid Västra Ågatan där katolska församlingen S:t Lars i dag har lokaler.

Han studerade mellan 1902–1906 vid Konstakademien och dess etsarskola. Därefter ägnade Thunman sig åt landskapsmåleri, som liksom hans lyrik har sin grund i det uppländska kulturlandskapet. Thunman målade i en impressionistisk stil, ofta med skymningstoner, men övergick senare till topografiskt exakta teckningar och laveringar.

Han flyttade 1928 till grindstugan vid Noors slott i Knivsta och bodde där livet ut. Ofta begav Thunman sig ut i landskapet, till fots eller på cykel, med penna och papper i handen. Han gick ofta klädd i grå vadmalskostym med benlindor, och är såsom sådan avbildad i en skulptur utanför Särsta värdshus i Knivsta.

Lyriken är samlad i böcker som Pan Spelar (1919), Olandssånger (1927) och Fornbygd och färdvägar (1929). Den mest kända dikten är ”Vi gå över daggstänkta berg” till en melodi av osäkert ursprung, möjligen från en Hälsingemelodi.

I oktober 1944, avled Olof Thunman och efter jordfästningsakten 28 oktober i Uppsala domkyrka gick begravningsprocessionen genom Odinslund förbi Carolina, via Övre Slottsgatan in genom Åsgrändsgrinden. Processionen kantades av en tusenhövdad människoskara, som med facklor hedrade den bortgångne.

Sedan kistan sänkts i graven sjöng en dubbelkvartett ur OD ”Över skogen, över sjön” med text och musik av tonsättaren A.F. Lindblad.

Följande strof är hämtad från dikten ”Vinternatt”, Olandssånger, 1927.

Det ligger snö över Fågelsången
Och fallet sover vid Islandsbron.
I natten lyssnar en vinterfången
Förgäves efter en vårens ton.

 

Gravplats: 0115-0801

Toppbild: Olof Thunman ca 1940. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Mari Simmulson

1911–2000.

Keramiker.

Mari Simmulson föddes i S:t Petersburg av estniska föräldrar och fick sin skulptörutbildning vid den statliga konstfackskolan i Tallinn. På 1930-talet praktiserade vid den finska porslinfabriken Arabia.

1944 flyttade Simmulson till Sverige och började arbeta tillsammans med Wilhelm Kåge vid Gustavsbergs porslinfabrik. Mari Simmulson var verksam vid Gustavsberg fram till 1949 och återvände därefter till Upsala Ekeby hennes mest ihågkomna produktion skapades.

Karakteristiska för Simmulsons konst är fantasifulla, färgstarka och dekorativa figurer, vaser och reliefer samt även fritt skulpturala pjäser, exempelvis ”balinesiskan”, vilken snabbt såldes ut och ”pojken på sköldpaddan” som tillverkades i många år.

Simmulson utförde också större dekorativa uppdrag och flera av hennes arbeten finns utställda på Uppsala Konstmuseum.

”Mari Simmulson demonstrerar nya kollektionen av chamottegods”, Presenta AB, Östra Ågatan 39, Uppsala 1959. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet.

Fat utfört av Mari Simmulson omkring 1950. Kvadratiskt med avrundade hörn och sidor. Lergods med vit bottenglasyr och dekor i pastellfärger. Foto: Olle Norling / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0406-0001 (Minneslunden på Gamla kyrkogården)

Toppbild: Mari Simmulson, Uppsala 1960. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Edvard Raab

1841–1901.

Polismästare, friherre, rådman.

Edvard Raab blev polismästare i Uppsala 1879 och dog på sin post.

Hans ryktbarhet, som nådde långt utanför Uppsalas gränser, bygger dock inte så mycket på polisiära gärningar utan mer på Raabs språkliga kullerbyttor och tankevurpor. Albert Engström förevigade Raab genom många historier och teckningar i tidningen Strix.

Mycket av vad denne polismästare Raab sägs vara upphovsman till är uppenbart tillrättalagt av andra. Emellertid finns det förordningar och dekret från hans penna, vilka påvisar säregenheten.

Exempelvis stadgades det i ett gatureglemente:

”När ny snö fallit skall genast den gamla först undanskaffas”.

I en brottsplatsundersökning fastslogs: ”Att döma av hålets storlek i planket tycktes inbrottstjuvarnas antal blott ha varit en”. I instruktion för handhavande av anonyma brev stadgades: ”Anonyma brev skola oöppnade returneras till afsändaren”.

Edvard Raab, som beskrivits som hederlig, god och välgörande, gick ofta klädd i sin polismästaruniform. Gemytlig, faderlig och populär var Raab bland studenterna, trots att de då och då tillbringade nätter i arresten.

I förgrunden till höger polismästare Raab, bakom honom konstapel Sandgren, vid Uppsala domkyrka i samband trehundraårsminnet av Uppsala möte, Jubelfesten 1893. Fotograf: Heinrich Osti / UUB.

Poliskåren XII:5. Polismästaren Raab med sina mannar i vid Linneanum i Botaniska trädgården i Uppsala ca 1880-ca 1901. Flera av polismännens namn är antecknade på baksidan av monteringsarket. Fotograf: Alfred Dahlgren / UUB.

Gravplats: 0116-0836

Toppbild: Edvard Raab, Uppsala 1882. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Erik Ofvandahl

1848–1949.

Konditor, pekoralistisk poet.

Erik Ofvandahl blev tidigt föräldralös och kom som fattigvårdsbarn till byn Ovandal i Stora Tuna. Som vuxen tog Ofvandahl sitt namn från orten.

Som sockerbagargesäll kom Ofvandahl till Uppsala och startade 1885 eget konditori vid Östra Ågatan 31. Två år senare var konditoriet beläget på Sysslomansgatan 5 där det alltjämt är kvar. 1901 bytte han efternamn och det legendariska Ofvandahls blev snart en mötesplats för studenter och för litterära sammankomster.

Under 1880-talet deltog Ofvandahl ofta i den radikala studentföreningen Verdandis sammankomster, vilka ofta hölls på konditoriet. På dessa möten blev Ofvandahl känd för sina slagfärdiga repliker och debattinlägg på vers.

Han var en ansedd konditor, men berömmelsen härrör främst från det litterära skapandet i den pekorala genren. En del av produktionen bekostades av Ofvandahl själv.

Ulf Peder Olrog hyllade hans bagerikonst med följande rader: ”På Ofvandahls konditori bland kakor, har du och jag, min vän, båda fått våra hakor”.

Trots att Ofvandahl ibland utsattes för gyckel av studenterna var samtidens omdömen om honom odelat positiva. Erik Ofvandahl beskrivs som en person som vågade leva ut sin egenart samt att han var en behaglig sällskapsmänniska som gärna spelade på sin fiol. Författaren Birger Sjöberg skriver:

 

”I himlens klara sal
där goda tankar blomma
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma”.

 

Gravplats: 0130-1293

Toppbild: Erik Ofvandahl, okänt år, okänd fotograf. Bild ur: Ofvandahl, Erik “Blick och tanke”. Uppsala, 1902, Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB. Foto: Henrik Zetterberg. [Bilden är beskuren]
Klicka här en obeskuren bild