Gusten Widerbäck

1879–1970.

Konstnär.

Gusten (Erik Gustaf) Widerbäck är Uppsalas och Upplandsslättens konstnär, dock föddes han i Södra Vi i Kalmar län.

Han började studera musik för Ruben Liljefors, men blev av Rubens bror Bruno uppmuntrad att ägna sig åt oljemålning som gav honom stöd och hjälp. Widerbäck fick sin formella utbildning på Konstakademien 1899 samt på Konstnärsförbundets skola 1900.

Efter konststudierna i Stockholm återvände Widerbäck till barndomsstaden Uppsala. Widerbäck flyttade 1918 till Årsta strax öster om Uppsala och bodde där till sin död 1970.

Under hela den 70-åriga konstnärskarriären avbildade han slätten och staden. Widerbäcks konst är präglad av nationalromantikens stämningsmåleri och han ägnade slätten, träden och husen en lyrisk uppmärksamhet.

Widerbäck umgicks mycket med Olof Thunman och Manne Ihran och hade utställningar i Uppsala, Gävle, Stockholm och Göteborg.

Strax före sin död donerade han ett stort antal skisser, teckningar, akvareller och gouacher till Upplands konstmuseum. Gusten Widerbäck finns representerad på Nationalmuseum, i Kalmar, Uppsala Universitetsbibliotek och Uppsala konstförening.

Litografi. Landskapsvy – Uppsala från söder med Uppsala slott och Uppsala domkyrka i bakgrunden. Gusten Widerbäck 1922. Foto: Olle Norling / Upplandsmuseet.

Gusten Widerbäck i arbete i Uppsala augusti 1958. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet.

 

Gravplats: 0154-0142

Toppbild: Gusten Widerbäck i sin ateljé i Uppsala, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Svante Arrhenius

1859–1927.

Fysiker, kemist.

Svante Arrhenius föddes på Wiks slott utanför Uppsala där fadern var förvaltare.

Han var en av sin tids främste naturforskare och fick som förste svensk nobelpriset i kemi 1903 för sina insatser gällande den elektrolytiska dissociationsteorin från 1887. Den förändrade totalt kemisternas föreställning om syror, baser och salter.

Från mitten av 1890–talet utvidgades Arrhenius intresse till geofysik och kosmisk fysik. Han betraktade sig som fysiker men hans främsta upptäckter berörde främst kemin.

Från 1905 var Arrhenius föreståndare för det av Vetenskapsakademiens samma år inrättade Nobelinstitut för fysikalisk kemi.

Även som populärvetenskaplig författare blev Arrhenius internationellt känd bland annat genom utgivandet av Världarnas utveckling (1906), Människan inför världsgåtan (1907), Smittkoppor och deras bekämpande (1930), Stjärnornas öden (1915) och Kemien och det moderna livet (1919).

 

Gravplats: 0152-0062

Toppbild: Svante Arrhenius, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Tekniska Museet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Rutger Sernander

1866–1944.

Botaniker.

Rutger Sernander blev docent i växtgeografi 1895 och senare professor i växtbiologi 1908–1931.

Hans forskningsområden omfattade växters spridningsbiologi, lavarnas biologi, skogsforskning, dendrologi, arkeologi liksom klimatets och växtvärldens utveckling i Skandinavien efter istiderna.

Sernander var en internationellt erkänd forskare och bland hans verk kan nämnas Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi (1901) och Zur Morphologie der Diasporen (1927).

Sernander skrev också om viktiga platser ur natur- och kultursynpunkt. Särskilt behandlades Uppland och Gamla Uppsala, Rickebasta träsk, Flottsund och även skriften om Uppsala Kungsäng som Gustav Sandberg fullbordade och gav ut.

Sernander förde en intensiv kamp för att bevara unika växtsamhällen, såsom Fiby urskog och Uppsala Kungsäng. Plattformen för naturskyddsarbetet blev Svenska Naturskyddsföreningen, vilken Sernander var med om att stifta 1909, samt var dess ordförande från 1917–1930.

Professor Sernander med studenter före 1944, Uppsala universitet. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Professor Sernander på Upplands fornminnesförenings vårutflykt, Uppland 1936. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0149-1955

Toppbild: Rutger Sernander, Uppsala ca 1895. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Adolf Nyman

1866–1921.

Cykelfabrikör.

Adolf Nymans far Anders Nyman startade 1873 en finmekanisk verkstad på Dragarbrunnsgatan 25 i Uppsala och började på 1880-talet reparera cyklar med högt framhjul.

Första cykeln byggdes 1888 och kan anses vara Nymansbolagets första cykel. Efter faderns död 1889 övertogs rörelsen av änkan som överlät verkstaden till sönerna Adolf och Janne som började tillverka cyklar av märket Hermes och Crescent. Cykeltillverkningen utvecklades till en av stadens största industrier.

Verkstaden som gjordes om till aktiebolag 1889 med namnet Nymans verkstäder AB flyttade till kvarteret vid S:t Persgatan 28-30 och blev ett av Uppsalas största industriföretag med 1500 anställda på 1950-talet.

1947 ändrades namnet till Nymansbolagen som 1960 gick samman med cykelfabriken Monark i Varberg. Verksamheten i Uppsala upphörde 1963.

Gruppbild av hela personalen på Nymans verkstäder omkring 1930-talet, tagen på gården med fabriken i bakgrunden. Foto: Upplandsmuseet.

Montering av cyklar, AB Nymans Verkstäder, kvarteret Noatun, Uppsala 1939. Foto: Östlings foto / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0146-1838

Toppbild: Adolf Fredrik Nyman, Uppsala, 1885. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karl Gustaf Lennander

1857–1908.

Läkare, kirurg.

Karl Gustaf Lennander blev student i Uppsala 1875 och sedermera docent samt professor i kirurgi och obstetrik 1891.

Med honom inleddes den moderna bukkirurgin i Sverige och 1889 utfördes den första operationen vid peritonit (bukhinneinflammation) utgången från appendix (maskformiga bihanget). Resultaten presenterade Lennander 1902 då han också förordade tidig operation vid appendicit (blindtarmsinflammation). Lennander publicerade flera studier inom kirurgi och gynekologi.

Lennander blev ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1893, Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1902 och Kungliga Vetenskapsakademien 1905. Lennanders stora förmögenhet testamenterades till en stipendiefond vid Uppsala Universitet och till Svenska Läkarsällskapet.

Opertationskurs, hösttermin 1890. Professor Karl Gustaf Lennander (sittande i ljus rock närmast operationsbordet) med studenterna Lindblad, Segerstedt, Floderus, Strandman, Kaijser, Olsson, Wennerström, Didriksson, Bodinsson, Nilsson. Foto: UUB.

Läkare vid Akademiska sjukhuset 1889. Kring porträtten syns fotografier på Fyrisån, Akademiska sjukhuset, hamnen med Pumphuset och Anatomiska institutionen, Uppsala universitet, trapphuset i universitetsbyggnaden, Botaniska trädgården, vy mot Akademiska sjukhuset samt slottet och domkyrkan, Flustret. Foto: Heinrich Osti / UUB.

Gravplats: 0134-2133

Toppbild: Karl Gustaf Lennander, Uppsala ca 1880-ca 1890. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Mathilde Wigert-Österlund

1873–1943.

Konstnär.

Mathilde Wigert-Österlund studerade vid Konstakademien 1896–1902 och bedrev studier i Paris 1903–1904. Under studietiden träffade hon sin make, konstnären Johan Österlund, och paret flyttade till Uppsala 1908.

Wigert-Österlunds tidiga måleri präglades av nationalromantiska stämningsbilder för att senare bli mer expressivt och känslomässigt. En motivkrets som alltmer blev kännetecknande för hennes senare konstinriktning var de av emotionell spänning präglade kyrkointeriörerna.

Wigert-Österlund målade bland annat en svit av gravvårdar i Uppsala domkyrka, interiör från Rasbo kyrka och kyrkointeriör från Bro på Gotland.

Med åren drabbades Mathilde Wigert-Österlund av allvarliga psykiska besvär och vårdades i perioder på Ulleråkers sjukhus. Hon gav också ut böcker och engagerade sig för att förbättra de psykiskt sjukas villkor.

Mathilde Wigert-Österlund vid staffliet. John Österlund och Lilly Wigert vid parasollet. Bilden är tagen ca 1905, Vaxholm. Foto: Okänd fotograf / UUB. Proveniens: Christina Backman.

Kvinnliga elever i Konstakademien 1897-1898. Mathilde syns längst fram stående på knä. Övriga i fotografiet är T. Wrede, S. Sonntag, Eva Befve, K. Hult, G. Palm, Kjellberg och L. Lindberg. I bakgrunden en manlig konstnärsmodell. Foto: Okänd fotograf / UUB. Proveniens: Christina Backman.

 

Gravplats: 0113-0742

Toppbild: Mathilde Wigert-Österlund vid staffliet ca 1900. Foto: Okänd fotograf / UUB. Proveniens: Christina Backman. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Helena Nyblom

1843–1926.

Författare.

Helena Nyblom var en av förra sekelskiftets mest produktiva och uppskattade sagodiktare.

Hon föddes i Köpenhamn 1843 och var dotter till Jørgen Roed och Emilia Amanda Kruse. Fadern var målare och professor vid Konstakademien i Köpenhamn och modern hade ett intresse för antikens konst och litteratur. Helena Nyblom växte således upp i ett hem präglat av intellektualitet och estetik.

Sin blivande make träffade hon i Rom och de flyttade till Uppsala där deras hem snart blev en samlingspunkt för konstnärligt inriktade människor från hela Norden.

Nyblom gav ut en rad noveller och diktsamlingar, men sitt verkliga litterära genombrott fick hon i slutet av 1890-talet med sina sagor.

Nyblom konverterade till katolicismen 1895, vilket både uppmärksammades och kritiserades i media.

Helena Nyblom var en aktiv debattör inom kvinnorörelsen och också kulturskribent i tidskrifter, såsom Nordisk tidskrift, Ny svensk tidskrift, Ord och bild och Idun.

1922 utkom det självbiografiska verket Mina levnadsminnen.

John Bauers illustration från 1913, till Helena Nybloms “Bortbytingarna” i “Bland tomtar och troll”. Foto: Wikimedia commons.

Vershuset på Östra Ågatan 65 i Uppsala. Familjen Nyblom bodde i huset från och med 1864. Foto: Arild Vågen / Wikimedia commons.

Gravplats: 0112-0574

Toppbild: Helena Nyblom, Stockholm ca 1870- ca 1880. Waldemar Dahllöf / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Henri Osti

1826–1914.

Fotograf.

Heinrich Osti, känd som Henri, föddes i Berlin och var son till en bandvävare från Italien.

Osti emigrerade som 26-åring till Sverige och 1856 började han sin fotografiska bana i Stockholm. Tre år senare öppnade han fotoateljé på Kungsgatan i Uppsala. Ateljén flyttade senare till skomakarmästare Sven Anders Häggs gård mellan Östra Ågatan och Gräsgränd (parken vid nuvarande Bangårdsgatan) och så småningom till Jervingska gården vid Kungsgatan 55.

Heinrich Osti var under många år stadens ledande fotograf och vann flera priser för sina fotografier och tillsammans med meteorolog Hugo Hildebrandsson fotograferade han även molnformationer i vetenskapligt syfte.

Hans samling av glasnegativ med 16 000 bilder utgör en bred dokumentation av dåtidens stadsbebyggelse och stadens befolkning. Samlingen är en anmärkningsvärd kulturhistorisk skatt som finns bevarad på Uppsala universitetsbibliotek.

 

Gravplats: 0108-0450

Toppbild: Heinrich Osti, Uppsala 1860. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Hildur Ottelin

1866–1927.

Bostadsinpektris, kommunalpolitiker, gymnastiklärare.

Efter examen vid Gymnastiska institutet i Stockholm 1893 flyttade Hildur Ottelin till Skolgatan 10 i Uppsala och bodde där en tid med sin bror. Under flera år arbetade hon som gymnastiklärare och sjukgymnast vid Lindska skolan och Anna Wikströms handelsskola för blinda kvinnor.

1903 investerade Ottelin i två gårdar vid Stamgatan (dagens Geijersgatan) 7 och 10 med avsikt att hyra ut bostäder och bosatte sig själv i nummer 10. Ett år senare köpte hon mark av kyrkoherde Otto Myrberg i Rickomberga som senare såldes billigt till arbetarfamiljer och tillsammans med dem bildades en egnahemsförening, Rickomberga Egna Hem, där hon var verkställande direktör 1904–1927.

Senare blev Ottelin bostadsinspektris under hälsovårdsnämnden och 1912 blev hon, som första kvinna, ledamot av stadsfullmäktige när hon valdes in för socialdemokraterna. Likaså blev Ottelin även den första kvinnan i drätselkammaren.

Som politiker blev hon känd för sina många kontroversiella förslag och engagemang i bostadsfrågor och i äldrefrågor. Hildur Ottelin fortsatte att engagera sig i kommunala frågor fram till sin död.

Sedan 1950 bär en gata i Uppsala, i området Rickomberga hennes namn.

 

Gravplats: 0148-1933

Toppbild: Hildur Ottelin, ca 1916- ca 1927. Foto: Klara Hacksell / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Anita Nathorst

1894–1941.

Teolog, författare.

Anita Nathorst var aktiv inom den kristna student- och gymnasiströrelsen och vän med Karin Boye som kallade henne för sin “andliga mor”. Karin Boye älskade Nathorst och skrev även dikter till henne, dock var det en obesvarad kärlek.

Nathorst studerade i Uppsala och blev den första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria. 1926 utkom hennes diktsamling.

Nathorst drabbades tidigt av bröstcancer och vistades hos läkaren Iwan Bratt i Alingsås. De inledde en kärleksrelation i mitten av 1930-talet som emellertid fick ett tragiskt slut. I slutet av 1940 drabbades Nathorst av en svår infektion, från vilken hon repade sig. Dock fick hon på omvägar veta att Iwan Bratt var besviken över att hon inte avled. Han hoppades på att hans hustru Signe skulle komma tillbaka från Stockholm så snart Anita dött.

Kort därefter skaffade hon en lägenhet i Skåne och fram tills att den var ledig, var det en jobbig tid för henne i Bratts hem. Karin Boye fungerade då som ett stöd för Nathorst.

Anita Nathorst dog på Malmö sjukhem sommaren 1941, bara några månader efter Karin Boye.

Följande dikt, skriven av Karin Boye, heter “Hur kan jag säga…” som finns i den postumt utgivna samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter. Samlingen gavs ut 1941 och dikten är riktad till Anita.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.


Gravplats: 0101-0051

Toppbild: Anita Nathorst, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Från privat samling. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild