Ulla-Bella Fridh

1929–1993.

Skådespelare.

Ulla-Bella Fridh, vars fullstädinga namn var Anna Ulla-Britt Fridh-Gabrielsson, debuterade 1947 som isprinsessa i Gustav Wallys isrevy. Hon spelade även studentteater på Södermanland-Nerikes nation samt gick teaterskola vid Göteborgs stadsteater 1949–1952.

Tillsammans med Owe Törnqvist och Rune Ek medverkade hon i sommarrevyer och arbetade på Vasateatern i Stockholm med Karl-Gerhard 1952–1954.

Hon medverkade också i ett flertal TV-program och filmer samt var mellan 1964–1980 anställd vid Uppsala stadsteater.

 

Gravplats: 0322-1802

Toppbild: Ulla-Bella Fridh, Uppsala, 1951 vid Fyrisån. Foto: EC / Sjöberg bildbyrå. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Elsa Eschelsson

1861–1911.

Jurist, Sveriges första kvinnliga juris doktor.

Elsa Eschelsson föddes i ett förmöget hem i Norrköping 1861. Efter att mamman dog flyttade den femåriga Elsa tillsammans med sin pappa till Stockholm.

Eschelsson undervisades i hemmet och lärde sig bland annat latin, helt på egen hand. 1882 tog hon studentexamen med höga betyg.

Studierna fortsatte i Uppsala och sedermera blev Eschelsson den första kvinnliga doktor och docenten i juridik. Hon fick dock kämpa hårt för att få tjänster, inte minst som t.f. professor då den tjänsten ännu inte kunde beviljas en kvinna.

Hon medverkade vid tillkomsten av Bildade Kvinnors förening (1904) som verkade för kvinnors rätt att inneha högre statliga tjänster.

De akademiska stridigheterna tog hårt på hennes krafter och efter en överdos av sömnmedel, avled Elsa Eschelsson den 10 mars 1911.

Begravningen i Uppsala domkyrka förrättades av professor Einar Billing som talade om ”orättfärdigheten i denna värld”.

 

Gravplats: 0137-1550

Toppbild: Elsa Eschelsson, 1883. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Karin Arosenius

1851–1932.

Konstnär.

Efter studier vid Slöjdskolan och Konstakademin reste Karin Arosenius till Köpenhamn, Rom och därefter till Paris, där hon vistades samtidigt med makarna Karin och Carl Larsson.

Karin Arosenius skulpterade byster och statyetter med genremotiv såsom “Fiskargosse” 1881 och “Badande flickor” 1883 med flera.

Hon ställde ut på Världsutställningen i Paris 1885 och på Salongen i Paris 1885 och 1886.

 

Gravplats: 0127-1204

Toppbild: Karin Arosenius, 1901. Foto: Okänd fotograf, Svenskt porträttgalleri / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Vivi Täckholm

1898–1978.

Botaniker, författare.

Vivi Täckholm studerade vid Stockholms högskola och bedrev botaniska studier i Berlin, London och Genève.

1926 flyttade hon tillsammans med maken, botanikprofessor Gunnar Täckholm, till Kairo och tillsammans kartlade de Egyptens växtvärld.

Efter makens död 1933 slutförde hon arbetet med Flora of Egypt som gavs ut i fyra delar, del 1 (1941), del 2 (1944), del 3 (1954) och del 4 (1966). 1946 blev Täckholm professor i botanik vid universitetet i Kairo och bodde där större delen av sitt liv.

Täckholm gav även ut ett flertal populära botaniska arbeten, såsom Faraos blomster (1951), Egypten i närbild (1964), Öknen blommar (1969) och Sagans minareter (1971).

Vivi Täckholm skrev också barnböcker, exempelvis Sagan om Snipp Snapp Snorum (1926) och Lillans resa till månen (1976). På 1960-talet fick Täckholm även stor uppmärksamhet genom flera TV-program.

 

Gravplats: 0131-1356

Toppbild: Vivi Täckholm, okänt år. Foto: Staffan Norstedt / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Olof Thunman

1879–1944.

Konstnär, författare.

Olof Thunman föddes i studenthuset Imperfectum vid Västra Ågatan där numera romersk-katolska kyrkan S:t Lars är belägen.

Han studerade mellan 1902–1906 vid Konstakademien och dess etsarskola. Därefter ägnade Thunman sig åt landskapsmåleri, som liksom hans lyrik har sin grund i det uppländska kulturlandskapet. Thunman målade i en impressionistisk stil, ofta med skymningstoner, men övergick senare till topografiskt exakta teckningar och laveringar.

Han flyttade 1928 till grindstugan vid Noors slott i Knivsta och bodde där livet ut. Ofta begav Thunman sig ut i landskapet, till fots eller på cykel, med penna och papper i handen. Han gick ofta klädd i grå vadmalskostym med benlindor, och är såsom sådan avbildad i en skulptur utanför Särsta värdshus i Knivsta.

Lyriken är samlad i böcker som Pan Spelar (1919), Olands sånger (1927) och Fornbygd och färdvägar (1929). Den mest kända dikten är ”Vi gå över daggstänkta berg” till en melodi av osäkert ursprung, möjligen från en Hälsingemelodi.

I oktober 1944, avled Olof Thunman och efter jordfästningsakten 28 oktober i Uppsala domkyrka gick begravningsprocessionen genom Odinslund förbi Carolina, via Övre Slottsgatan in genom Åsgrändsgrinden. Processionen kantades av en tusenhövdad människoskara, som med facklor hedrade den bortgångne.

Sedan kistan sänkts i graven sjöng en dubbelkvartett ur OD ”Över skogen, över sjön” med text och musik av tonsättaren A.F. Lindblad.

Följande strof är hämtad från dikten “Vinternatt”, Olandssånger, 1927.

Det ligger snö över Fågelsången
Och fallet sover vid Islandsbron.
I natten lyssnar en vinterfången
Förgäves efter en vårens ton.

 

Gravplats: 0115-0801

Toppbild: Olof Thunman ca 1940. Foto: Gunnar Sundgren / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Mari Simmulson

1911–2000.

Keramiker.

Mari Simmulson föddes i S:t Petersburg av estniska föräldrar och fick sin skulptörutbildning vid den statliga konstfackskolan i Tallinn. På 1930-talet praktiserade vid den finska porslinfabriken Arabia.

1944 flyttade Simmulson till Sverige och började arbeta tillsammans med Wilhelm Kåge vid Gustavsbergs porslinfabrik. Mari Simmulson var verksam vid Gustavsberg fram till 1949 och återvände därefter till Upsala Ekeby hennes mest ihågkomna produktion skapades.

Karakteristiska för Simmulsons konst är fantasifulla, färgstarka och dekorativa figurer, vaser och reliefer samt även fritt skulpturala pjäser, exempelvis ”balinesiskan”, vilken snabbt såldes ut och ”pojken på sköldpaddan” som tillverkades i många år.

Simmulson utförde också större dekorativa uppdrag och flera av hennes arbeten finns utställda på Uppsala Konstmuseum.

“Mari Simmulson demonstrerar nya kollektionen av chamottegods”, Presenta AB, Östra Ågatan 39, Uppsala 1959. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet.

Fat utfört av Mari Simmulson omkring 1950. Kvadratiskt med avrundade hörn och sidor. Lergods med vit bottenglasyr och dekor i pastellfärger. Foto: Olle Norling / Upplandsmuseet.

Gravplats: 0406-0001 (Minneslunden på Gamla kyrkogården)

Toppbild: Mari Simmulson, Uppsala 1960. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Edvard Raab

1841–1901.

Polismästare, friherre, rådman.

Edvard Raab blev polismästare i Uppsala 1879 och dog på sin post.

Hans ryktbarhet, som nådde långt utanför Uppsalas gränser, bygger dock inte så mycket på polisiära gärningar utan mer på Raabs språkliga kullerbyttor och tankevurpor. Albert Engström förevigade Raab genom många historier och teckningar i tidningen Strix.

Mycket av vad denne polismästare Raab sägs vara upphovsman till är uppenbart tillrättalagt av andra. Emellertid finns det förordningar och dekret från hans penna, vilka påvisar säregenheten.

Exempelvis stadgades det i ett gatureglemente:

”När ny snö fallit skall genast den gamla först undanskaffas”.

I en brottsplatsundersökning fastslogs: ”Att döma av hålets storlek i planket tycktes inbrottstjuvarnas antal blott ha varit en”. I instruktion för handhavande av anonyma brev stadgades: ”Anonyma brev skola oöppnade returneras till afsändaren”.

Edvard Raab, som beskrivits som hederlig, god och välgörande, gick ofta klädd i sin polismästaruniform. Gemytlig, faderlig och populär var Raab bland studenterna, trots att de då och då tillbringade nätter i arresten.

I förgrunden till höger polismästare Raab, bakom honom konstapel Sandgren, vid Uppsala domkyrka i samband trehundraårsminnet av Uppsala möte, Jubelfesten 1893. Fotograf: Heinrich Osti / UUB.

Poliskåren XII:5. Polismästaren Raab med sina mannar i vid Linneanum i Botaniska trädgården i Uppsala ca 1880-ca 1901. Flera av polismännens namn är antecknade på baksidan av monteringsarket. Fotograf: Alfred Dahlgren / UUB.

Gravplats: 0116-0836

Toppbild: Edvard Raab, Uppsala 1882. Foto: Heinrich Osti / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Erik Ofvandahl

1848–1949.

Konditor, pekoralistisk poet.

Erik Ofvandahl blev tidigt föräldralös och kom som fattigvårdsbarn till byn Ovandal i Stora Tuna. Som vuxen tog Ofvandahl sitt namn från orten.

Som sockerbagargesäll kom Ofvandahl till Uppsala och startade 1885 eget konditori vid Östra Ågatan. Konditoriet flyttade 1905 till Sysslomansgatan 5 där konditoriet fortfarande är beläget. Det legendariska Ofvandahls blev snart en mötesplats för studenter och för litterära sammankomster.

Under 1880-talet deltog Ofvandahl ofta i den radikala studentföreningen Verdandis sammankomster, vilka ofta hölls på konditoriet. På dessa möten blev Ofvandahl känd för sina slagfärdiga repliker och debattinlägg på vers.

Han var en ansedd konditor, men berömmelsen härrör främst från det litterära skapandet i den pekorala genren. En del av produktionen bekostades av Ofvandahl själv.

Ulf Peder Olrog hyllade hans bagerikonst med följande rader: ”På Ofvandahls konditori bland kakor, har du och jag, min vän, båda fått våra hakor”.

Trots att Ofvandahl ibland utsattes för gyckel av studenterna var samtidens omdömen om honom odelat positiva. Erik Ofvandahl beskrivs som en person som vågade leva ut sin egenart samt att han var en behaglig sällskapsmänniska som gärna spelade på sin fiol. Författaren Birger Sjöberg skriver:

 

”I himlens klara sal, där goda tankar blomma, jag och konditor Ofvandahl får vila bland de fromma”.

 

Gravplats: 0130-1293

Toppbild: Erik Ofvandahl, okänt år. Foto: Svenskt Biografiskt Lexikon / Riksarkivet. [Bilden är beskuren]
Klicka här en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Ida Norrby

1869–1934.

Hushållspedagog.

Ida Norrby blev som barn placerad hos farbrodern, professor Carl Norrby och dennes hustru, pedagogen Jane Tengberg i Uppsala.

Bortsett från några korta vistelser i födelsestaden Kalmar tillbringade hon sin barn- och ungdomstid i Uppsala. Efter småskollärarutbildningen studerade Norrby huslig ekonomi, kemi, fysiologi och hälsolära i Edinburgh.

Tillbaka till Uppsala 1894 fick hon anställning vid avdelningen för huslig ekonomi vid Uppsala Enskilda Läroverk där J. A. Lundell var rektor. Följande år bildades Fackskolan för huslig ekonomi, där Norrby var föreståndare till 1933.

Fackskolan för huslig ekonomi, Trädgårdsgatan 14, Uppsala 1938. Foto: Paul Sandberg / Upplandsmuseet.

Examen på Fackskolan för huslig ekonomi, okänt år. Foto: Gunnar Sundgren / Upplandsmuseet.

1903 gav Norrby ut Hemmets kokbok som kom ut i ett fyrtiotal upplagor och hon stod också bakom utarbetandet av Lilla kokboken (1926), Skolans kokbok (1925) och Stora kokboken (1926).

Hon var en av grundarna av Sveriges husmodersföreningars riksförbund och var dess ordförande 1919–1926 och ordförande både i Svenska skolkökslärarinnors förening 1913–1926 samt i Svenska slöjdlärarinneföreningen 1919–1929.

Ida Norrby var också ledamot av stadsfullmäktige i Uppsala 1919–1930 och blev hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1927.

 

Gravplats: 0134-2143

Toppbild: Ida Norrby ca 1920–1930. Foto: Ellen Claeson / UUB. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …

Bruno Liljefors

1860–1939.

Konstnär.

Bruno Liljefors, son till kruthandlaren Anders och  Margareta Liljefors, studerade vid Konstakademin 1879–1882 och reste därefter till djurmålaren C. F. Deiker i Düsseldorf och därifrån till Grez-sur-Loing och vistades där med bland andra Carl Larsson i den svenska konstnärskolonin.

Bruno Liljefors blev en av landets främsta djurmålare med internationell ryktbarhet och är mest känd för sina natur- och djurmotiv. Liksom Carl Larsson blev Liljefors inspirerad av japansk konst och skapade dagsljusmåleriet enligt naturalismens principer. Med målningen “Tjäderspel” och “Nattstycke”, samt ytterligare ett par verk erövrade han andra klassens medalj på världsutställningen i Paris 1889.

Upptakten till Liljefors skärgårdsmålningar är Morgonstämning över havet från 1896 följt av en rad verk med havs- och fågelmotiv i regel målade i stort format: “Uv vid havet”, “Vilande havstrutar”, “Jagande lom”, “Rastande vildgäss” och “Storspovar” 1899.

Bland Liljefors publikationer kan memoarvolymen Det vildas rike (1934) nämnas. Samlingar av konst finns på Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Thielska galleriet och i Uppsala Universitet. Bruno Liljefors ateljé i Österbybruk är bevarad som museum.

 

Gravplats: 0206-1641

Toppbild: Bruno Liljefors, okänt år. Foto: Okänd fotograf / Wikimedia Commons. [Bilden är beskuren]
Klicka här för en obeskuren bild

 

 

Karta laddas, vänta …