Sonja Lyttkens blev 1956 den andra kvinnan i Sverige med en doktorsgrad i matematik på en doktorsavhandling som behandlade harmonisk analys.
1963 blev hon landets första universitetslektor i matematik, en tjänst hon innehade till 1984. Lyttkens var också engagerad i arbetet med att förbättra kvinnors villkor i den akademiska världen.
Vid sidan av sitt arbete ägnade sig Lyttkens åt akvarellmålning och hade redan innan hon pensionerades haft flera utställningar. Hennes akvareller finns representerade hos Statens konstråd.
Så sent som 1986 publicerade Lyttkens ett arbete: General Tauberian Theorems Connected with a Theorem of Korenblum. Efter pensioneringen ägnade sig Lyttkens helt åt sitt akvarellmåleri.
Axel W. Persson föddes i Kvidinge och var tidigt intresserad av arkeologi.
Perssons studier och intresse av det grekiska språket ledde till att han blev docent i grekiska språket och litteraturen 1915, i klassisk fornkunskap och antikens historia 1921. I Uppsala blev Persson professor i klassisk fornkunskap och antikens historia 1924.
Persson var ledare för framgångsrika utgrävningar i Grekland (Asine 1922–1930, Dendra och Midea 1926–1927, 1937 och 1939 och i Berbati 1936–1937) samt Turkiet (Milas 1938 och Labraynda 1948–1950).
Särskild uppmärksammad blev den oplundrade kupolgraven i Dendra med skatter från mykensk tid som grävdes ut 1926. Upptäckten betecknades som det största arkeologiska fyndet efter Tutankhamuns grav i Egypten. I graven vilade en kung, en drottning och en prinsessa. Därtill återfanns dyrbara gravgåvor såsom guldsvärd och skålar av ädla metaller. Fynden från kupolgraven hamnade på Atens nationalmuseum. Perssons resultat publicerades i vetenskapliga monografier såsom The Royaltombs at Dendra near Midea (1931). Det verket anses som en klassiker.
Tillsammans med sin maka gjorde han under andra världskriget en viktig humanitär insats för Grekland i Röda Korsets tjänst.
Efter andra världskrigets slut, gjorde Persson nya utgrävningar. I Labraynda var målet att hitta ursprunget till den minoiska kulturen. Emellertid återfanns en tempelplats för klassisk och romersk tid. Strax därefter, avled Persson av ett slaganfall.
Mellan 1924–1951 var Axel W. Persson professor i klassisk fornkunskap och gjorde genom sina fynd, sitt författarskap och sina föredrag den klassiska arkeologin känd och uppskattad i Sverige. Persson belönades med Övralidpriset.
Persson betraktades vid sin död som en av världens ledande arkeologer. Han är också far till Viktor Persson, mer känd som Bok-Viktor.
Jane Miller Thengberg föddes i Greenock, Skottland och efter faderns död flyttade modern med sina två barn tillbaka till Sverige.
Miller Thengberg bedrev pedagogiska studier i Sverige och utomlands och undervisade som guvernant i Stockholm 1845-1852. En kort tid var hon också guvernant i Skottland.
1853 flyttade hon till Uppsala där hon snart träffade sin blivande make, bibliotekarien och läraren vid katedralskolan Pehr Adrian Thengberg.
Miller Thengberg var starkt engagerad i frågan om flickors utbildning. Med stöd av sin man Adrian Thengberg, P. D. Atterbom, Malla Silfverstolpe och Gunnar Wennerberg grundade hon en flickskola 1855 med namnet Klosterskolan.
Undervisningen bedrevs i den byggnad på nuvarande Klostergatan. Skolan fick snabbt rykte om sig att vara landets bästa flickskola. Huset har sina rötter i den medeltida bebyggelsen och ligger i kvarteret norr om det gamla klosterområdet.
När Miller Thengberg åtta år senare rekryterades som föreståndare för Högre lärarinneseminariet, med övningsskola i Stockholm, hade 130 flickor hunnit få skolundervisning i huset.
Hon var också en av initiativtagarna till Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.
Jane Miller Thengberg ligger begravd på Västgöta nations gravplats som tillkom genom en donation av makarna Adrian Thengberg (död 1859) och Jane Miller Thengberg. Hon betalade såväl det långa järnstaketet som gjutningen av det skulpterade lejonet utfört av bildhuggaren W. Hoffman.
Efter sin studentexamen började Eva Andén läsa juridik vid Uppsala universitet och utexaminerades 1912.
Efter juristexamen reste hon runt i landet och föreläste om äktenskaps-, barnavårds- och fattigvårdslagarna. Andén ledde också kurser i lagkunskap för landsbygdens kvinnor, anordnade av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR).
1915 tog Andén över en juristbyrå för kvinnliga klienter, Kvinnliga juristbyrån, och tre år senare blev hon som första kvinna medlem i Sveriges advokatsamfund.
Andéns specialitet var familjerätt och biträdde huvudsakligen klienter i samband med skilsmässor, arv, underhållsbidrag, vårdnadsfrågor och bodelningar vid skilsmässor. Som klienter hade Andén Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren.
Eva Andén ingick även i en kommitté som fick utgöra Advokatsamfundets remissinstans rörande familjerättslig lagstiftning och kom där tidvis att få stort inflytande.
Under åren 1950-1962 var hon också ordförande i Samfundet De Nio. Andén bedrev sin advokatverksamhet fram till sin död 1970.
Toppbild: Eva Andén, okänt år. Foto: Atelier Hedström, Uppsala / KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Alfred Dahlgren lärde sig fotografyrket i Tyskland och hos fotograf Dahllöf i Stockholm. 1890 etablerade han egen ateljé på Dragarbrunnsgatan 48 i Uppsala där han var verksam som porträttfotograf.
Uppsala stadsfullmäktige beslutade 1901 att staden skulle fotodokumenteras och Dahlgren fick uppdraget att ta de 350 bilderna som skulle levereras i två inbundna album.
På vardagarna arbetade han i ateljén och tidiga söndagsmorgnar när staden var folktom gick han ut för att ta sina bilder. Efter ett år överlämnades fotografierna i album till stadsfullmäktige.
Nybron i Uppsala, smyckad i samband med Linnéjubileet 1907. Foto: Alfred Dahlgren / UUB.
Kälkåkning genom kung Jans port vid slottet i Uppsala, ca 1890. Foto: Alfred Dahlgren / UUB.
1908 fick han i uppdrag att komplettera dokumentationen med bilder på stadens utkanter och gårdsinteriörer från gamla stadsgårdar. Samma år avled dock Alfred Dahlgren och hans sista bilder kom därför att överlämnas av hans änka.
Sammanlagt 540 glasnegativ finns i Upplandsmuseets ägo och de två albumen med fotografierna finns på Uppsala stadsbibliotek. Fotografierna är en anmärkningsvärd kulturhistorisk skatt.
Emma Schenson var sannolikt den första kvinnliga yrkesfotografen i Uppsala och därtill en av de första kvinnorna i Sverige som fotograferade yrkesmässigt.
Hon utbildade sig först till akvarellmålare men arbetade från 1860-talet parallellt med både måleriet och fotografin. Under fotografins barndom var det ovanligt att kvinnor fotograferade yrkesmässigt, men efter 1864 års näringsfrihetsförordning blev det möjligt för kvinnor att gå ut på marknaden och etablera sig som företagare och fotografer.
Schenson var verksam i Uppsala från 1860-talet och framåt och hade fast ateljé på Östra Ågatan 25 (mellan Nybron och Dombron). I Fotografiska föreningen, som organiserade fotografer, fanns 1888 tre kvinnliga medlemmar av totalt 65. Dessa kvinnor var Anna Hwass, Wilhelmina Skogh och Emma Schenson.
Under Schensons verksamma tid blev visitkortsfotografiet liksom det större kabinettsfotografiet (format c:a 12×16,5 cm) mycket populärt i alla samhällsklasser. Det finns med stor sannolikhet bilder hos äldre Uppsalafamiljer utförda av henne.
Kvarteret Domen, Fyristorg och Uppsala domkyrka, Fjärdingen, Uppsala före 1885. Fotograf: troligen Emma Schensson, Uppsala / Upplandsmuseet.
”Svartbäcksgubbar” i Kvarnfallet vid Akademikvarnen, kvarteret Holmen, Uppsala 1880 – 1890-tal. Fotograf: Emma Schenson / Upplandsmuseet.
Under åren 1885-1893 dokumenterade Emma Schenson den stora restaureringen av Uppsala domkyrka. Genom hennes bilder kan vi följa restaureringen från början till slut.
Av Schensons fotografier finns idag inga negativ bevarade, men en del foton har bevarats och finns idag i Kart- och bildsamlingarna på Uppsala universitetsbibliotek.
Där finns också ett album som visar domkyrkans förvandling under tiden för den stora restaureringen. Man insåg tidigt värdet av denna fotodokumentation, vilket kan ses i en inskrift i Schensons album, som avslutas ”ensamt i sitt slag och viktigt för framtiden”. De fotografier som är bevarade, är en anmärkningsvärd kulturhistorisk skatt.
De fyra första åren bodde Hans Rosling i stadsdelen Luthagen och därefter flyttade familjen till Svartbäcken i Uppsala. Efter studentexamen studerade Rosling statistik och medicin vid Uppsala Universitet. Intresset för folkhälsovetenskap ledde, under en resa i Asien 1972, till en kurs i socialmedicin vid St. Johns Medical college i Bangalore i Indien.
Efter läkarexamen 1975 och arbete som AT-läkare i Hudiksvall, utbildade han sig vidare och skaffade sig kompetens i tropikmedicin vid Uppsala universitet 1977.
Under åren 1979-1981 arbetade makarna Rosling i Nacala Porto i norra Mocambique, där Hans var distriktsläkare och hustrun Agneta barnmorska. I Nacala-distriktet utbröt 1981 en epidemi, av en i landet tidigare okänd spastisk förlamningssjukdom, med över 1 500 drabbade, varav flest kvinnor och barn. Förlamningarna var kopplade till en mycket påver och synnerligen ensidig kost bestående av en giftig form av maniok (kassava).
Rosling beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling och gav den namnet Konzo. Detta betyder ”bundna ben” på det kongolesiska språk där sjukdomen en gång tidigare beskrivits 1938. Under 1980-talet skedde ett flertal Konzoutbrott i andra afrikanska länder.
Under åren 1983-1996 verkade Rosling som lärare och forskare vid Uppsala universitet i samarbete med flera universitet i Afrika och Asien. Han utnämndes 1997 till professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet i Stockholm.
1999 började Rosling föreläsa med en ny sorts animerade bubbeldiagram som visade världens socioekonomiska tillstånd och utveckling över tid. Programmet hette Trendalyzer och hade utvecklats av hans son och sonhustru, med vilka han tillsammans grundade stiftelsen Gapminder.
Med föreläsningarna gjordes komplicerad statistik om världens utveckling begriplig för allmänheten, beslutsfattare och opinionsbildare. Föreläsningarna spreds via Webb och TV över hela världen, och regeringar och organisationer anlitade honom som föreläsare och rådgivare.
Rosling ägnade sitt yrkesliv åt global hälsa, globala hälsoproblem, och hur dessa är relaterade till fattigdom. Med övertygelsen om att förnuft och kunskap förbättrar världen och att vi med det kan utplåna den extrema fattigdomen och minska koldioxidutsläppen, poängterade Rosling att det är den rikaste miljarden av jordens befolkning som först och främst måste minska koldioxidutsläppen eftersom de står för hälften av dem.
Hans Roslings memoarer Hur jag lärdemig förstå världen, skriven tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, utgavs postumt 2017 och Factfulness, skriven i samarbete med Ola och Anna Rosling Rönnlund utkom 2018.
Yngve Svalander studerade på Slöjdföreningens skola, Konstakademien och även i utlandet. Han arbetade främst som tecknare och grafiker och var sedan 1950-talet tecknare i Upsala Nya Tidning.
Han skapade ”Kajan” som 1962 började leverera en daglig kommentar på tidningen kåserisida. Inspirationen kom från kajorna som kretsade kring domkyrkotornen. Denna kråkfågel blev tidningens signum och publicerades i mer än 24 år, sex dagar i veckan.
Svalander har även illustrerat ett flertal böcker, exempelvis Tore Vretmans Menu (1956) och utgivit sagoboken Ballongresan.
Yngve Svalander finns representerad i H.M. Konung Gustav VI Adolfs samling, Uppsala Universitetsbibliotek samt Borås museum.
Viktor Persson, med smeknamnet ”Bok-Viktor”, var en känd antikvariatsbokhandlare och en välkänd Uppsalaprofil. Viktor Persson bodde på Övre Slottsgatan i Uppsala och i den lilla lägenheten delade han utrymmet med sina akvarier och många böcker.
Han etablerade, med stöd av sin far arkeolog Axel W Persson, på 1950-talet ett antikvariat på Drottninggatan 3 nära Politiska knuten kallat Bokfenix, vilket blev en träffpunkt för bokvänner och studenter. Detta ledde att Persson sedermera blev känd som ”Bok-Viktor” och på flera sätt levde han upp till namnet då han dels hade en diger samling, dels visste precis var böckerna var placerade.
Viktor Persson i sitt bokantikvariat på Drottninggatan i Uppsala. Foto: Rolf Nodén. Hämtad från en almanacka tryckt av RK tryck 2003.
Viktor Persson i sin ”andra” Bokfenix. Foto: Från privat samling.
Persson gav ut en del skämtböcker och annan kuriosa i miniformat på eget förlag och bästsäljaren var Svenska invektiv (1963), en svordomsförteckning som under tre år såldes i sju upplagor.
I maj 1980 brann det 1700-talshus som inhyste antikvariatet ned, dock undkom de mest värdefulla böckerna lågorna. Bokfenix flyttade så småningom till hörnet Skolgatan-Rundelsgränd.
Toppbild: Viktor Persson utanför sitt antikvariat på Drottninggatan i Uppsala, troligtvis 1950-1960-tal. Foto: Från privat samling. [Bilden är beskuren] Klicka här för en obeskuren bild
Anna-Lisa Thomson studerade vid den Högre Konstindustriella skolan i Stockholm mellan 1924–1928 och därefter i Italien, Österrike, Prag och Dresden.
Mellan 1928–1933 var hon verksam vid S:t Eriks lervarufabrik i Uppsala och formgav teserviser i grön lasyr och keramiska föremål med reliefdekor. I mitten av 1930-talet kom Thomson till Upsala Ekeby och arbetade där hela sitt verksamma liv.
Huvudsakligen skapade Thomson konstgods i olika keramiska material med rena, ofta naturinspirerade, dekorativa element. Bland de mest kända verken finns vasen Paprika (1948) som utfördes i olika former och storlekar och urnan Lancett (1949). Thomson finns representerad på Nationalmuseum och på ett flertal andra museer.
Hon målade också, och verken var ofta naturinspirerade med motiv från västkusten där hon tillbringade delar av året. Postumt utgavs boken Eko av dagars ljusa klang (1953) med dikter och illustrationer av Anna-Lisa Thomson.
